en notis

Jag vet att det är lite ute med Stephenie Meyer. Men. Under julen har jag fått tillfälle att titta i de svenska översättningarna. Jag börjar allvarligt tro att en översättare faktiskt har som plikt att försköna när det behövs. För är texten helt outhärdlig: "Edwards läppar masserades mot mina". Det är ju inte bara dåligt utan till och med äckligt.

Breaking Dawn heter på svenska: Så länge vi andas.

tröttnar de aldrig?

Varför o varför är genusdebatten så korkad? Det här och det här är för dumt för att man ens ska behöva bemöta det. Tanja Bergkvist (uppbackad av pajasen Per Ström) skriver på Brännpunkt att:

"Flera studier visar att de olika roller vi tar på oss är genetiskt betingade, ett biologiskt faktum, något naturen har sett till att gynna under tusentals år av evolution - troligen för att vi ska överleva. Olika roller är inget problematiskt så länge dessa värderas lika. Studier av barn, som bara är några månader gamla, visar att pojkar föredrar vissa leksaker (hårda) medan flickor föredrar andra (mjuka)."

Istället för att återigen rabbla upp alla problem med denna typ av forskning och istället för att beklaga sig över människors fullständigt onaturliga fixering vid vissa aspekter av "naturen" kan man ju försöka vara mer konstruktiv. Som Kielos frågade sig i Dagens Arena för ett tag sedan: varför slutar inte feminister att slå in öppna dörrar genom att gnälla på Per Ström och sätter lite lite press på Mona Sahlin istället. Fråga henne vad hon egentligen menar med att socialdemokratins feministiska uppgift är "att i sylvassa klackar" vara emot "allt vad kristdemokraterna är för".

Trött på Sylvia Plath-flickorna och Jack Kerouac-killarna

Ni kanske vet att det har florerat en bokenkät i bloggosfären de senaste veckorna. Jag vet inte vem som är källan men bokhora har förstås hakat på. Frågorna är provocerande narcissistiska av typen "vilken bok läser du nu?", "vilken sida är du på" och "vilket bokmärke använder du".

Vem orkar svara, vem orkar läsa andras svar? Jag tror att de som svarar är bokälskande bloggare som omsorgsfullt fyller i enkäten, läser igenom den flera gånger och försäkrar sig om att de har svarat lagom bildat och tokroligt på alla frågor. Till exempel: just nu läser jag Vergilii död, jag är på sidan 451 (som i Farenheit 451!) och som bokmärke använder jag biljetten till Modernistas vip-fest på bokmässan 2007. Sedan läser de igenom andras enkäter för att se om någon har lyckats svara mer bildat och tokroligt. Då går de tillbaka till sina egna bloggar och ändrar.

Den värsta frågan är ändå: "Vilken bok har påverkat dig mest hittills?" Jag litar inte på människor som besvarar den frågan.

Canongates mytprojekt...

...är något som jag planerar att tillägna ett par år av mitt liv.

Idén är förstås suggestiv. "The worlds finest writers" får välja en myt och skriva om den med en "modern twist". Margaret Atwood skriver därför en Penelopiad och Jeanette Winterson diskuterar maskulinitet i Weight, hennes omskrivning av Atlasmyten. Sveriges bidrag är Klas Östergrens Orkanpartyt som utgår från den fornnordiska Baldersmyten. Projektet ska pågå i femtio år. Hundra böcker ska släppas.

Hittills har jag hittat ungefär 20 ideologiska problem med serien. Gissa vilka.

Vikingabråket!

Läs här om en grej som gjorde mig så indignerad att jag inte kunde plugga på flera dagar eftersom jag var tvungen att fila på ett elakt svar.

Och här är min senaste krönika om jämställdhet i Storbritannien - en krönika som dessvärre delvis ger Hinde rätt. Men jag ska tänka på att släppa lite på min antibrittiska pose i framtiden.

Nobelrapportering del 4 - Nightcap

Banketten avslutades med tramsiga valser som "Rönnerdal" där jag försökte hålla mig så nära Ebba och Horace som det var möjligt. Sedan åkte vi med buss till Nobel Nightcap, efterfesten vars tema var "Litterära rum". Dessa fanns att välja på:

The Chronichles of Narnia
Kalle och chokladfabriken
Röda Rummet
1984
En världsomsegling under havet
En midsommarnattsdröm
Fantomen på operan
Mordet på orientexpressen
Ali Baba och de 40 rövarna
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
En studie i rött
Ikeakatalogen (haha)

Och, för vi var ju ändå på KTH,

Liftarens guide till galaxen

Allting kändes proffsigt och kul. Jag svepte en chokladdrink i "the chocolate bar" och rioja på operan. I Röda rummet åt vi ostron och drack champagne. Pluspoäng för bra tema och coola miljöer. Minuspoäng för att det var för trångt (och för många studenter) på festen. Jag fick runt fyrasnåret fruktansvärd skoskav och gick barfota hela vägen till Valhallagrillen där vi köpte pommes frites och tog en taxi 300 meter till Löjtnantsgatan.

Nobelrapportering del 3 - Madde och mat

Jag vill inte verka besatt eller så, men vi (Den Yngsta Prinsessan och jag) är ju inte helt olika (säg att vi är lika, säg att vi är lika SÄG DET SÄG DET). Vem hade kunnat förutsäga att vi skulle ha samma frisyr?

Svensk damtidning rapporterar från middagen genom mig:

Förrätt: intetsägande shellfish på sjötunga (bortsett från en mycket god mussla).

Huvudrätt: lyckad kalv (jag saltade lite på den dock) med potatisterrin och en liten rotfruktsbakelse som såg ut som ett konstverk.

Efterrätt: inlagt päron med kex, choklad, glass och något gelégodis. Var lite för stor och all over the place för att kännas riktigt lyxig, men den var också god - på samma sätt som en stor portion glass med chokladsås är god.

Champangen: syrlig och lite för varm

Rödvinet: runt och gott

Dessertvinet: mjukt och sött

Konjaken: drack jag inte upp

Nobelrapportering del 2 - styling

Såhär funkade det innan vi kom till festen:

Jag gick och stajlade mig på Blondinbellas favoritställe "Bobbys hårstudio". Först skulle jag se ut som (jag citerar frisören) Evita Perón, men när jag insåg att det var = att se ut som (jag citerar) Gwen Stefani bangade jag och gick istället på en look som påminde mer om (fortfarande citat) Kate Winslet i Titanic eller Lucy i Ett rum med utsikt.

Såhär var mitt och (den alltmer hjälplöse) frisören/makeup-artistens samtal:

Han: Hur hade du tänkt med makeupen?
Jag: Eh va?
Han (tålmodigt): Alltså, vad har du för färg på klänningen?
Jag: Blå
Han: (irriterad suck) himmelsblå, akvamarin, midnattsblå?
Jag (nervös): Ganska blank och klarblå
Han: Men okej, då tycker jag att vi ska köra på prinsessan Madeleine. Hon har ju ofta blått och så brun ögonskugga till det och det tar fram det blå i dina ögon, och rosor på kinderna och blabla etc. Vilka färger har du i din egen sminkväska?
Jag (förvirrad): Eh, jag har väl lite rouge...och ja, en kajalpenna.
Han (spärrar upp ögonen): okej....
Jag (urskuldande): Ja, alltså det är därför jag gick hit för jag är inte så van...
Han: Men vet du vad, om du blir blank i ansiktet eller sminket ringer och inte har något smink så kan du ju bara gå in på toaletten och badda ansiktet med toalettpapper.

När jag satt i frisörstolen sen och kände att jag borde vara mer som Carolina Gynning, var det enda jag kunde tänka på är att frisörbögar är kvinnors värsta fiender. Eftersom det fick mig att känna mig som en homofob flashade jag (något desperat) första sidan i min bok, "Flicka möter pojke" av Ali Smith, där det finns ett citat av Judith Butler – som i och för sig kanske inte är tillräckligt glamourös för att det ska impa på någon.

OK, jag inser att jag låter som en dryg akademiker som måste dra till med Butler och sin obefintliga sminknecessär så fort hon börjar känna sig underlägsen - ty INTELLEKTUALISMEN är åtminstone fri från skönhetshets. Problemet är just att den inte är det. INTELLEKTUALISMEN är lika sexistisk och vidrig som allting annat. Jag kanske får bjuda på ytterligare ett litet citat från Jean-Kladd:

Vän till mig som hade honom till bordet presenterar oss:

LL: Det här är Malin, hon är oerhört begåvad.
J-K (insuinerande): Jaha...
LL: Inte på det sätt du tänker på.
J-K (vänder sig till mig): Är du författare?
Jag (fnittrande): Inte då. Lilla jag - en författare. Skulle aldrig komma på frågan.

Nobelrapportering del 1

Vad får man om man korsar blondinbella med en nazist?

Svar: en humaniorastudent som sviker sina ideal.

Nobelfestens nyckelord: etikett, sexism, lyxigt, KTH, dyrt, kultur, japaner, hattar, ordnar, mat, sött vin, prominenta personer, guld

Och Katarina Frostenssons man (vars rykte väl inte är det bästa) sa såhär till mig (snarare om mig, över mitt huvud): "Vad förbannat snygg hon är, hon ser ut som prinsessan Madeleine – om jag inte vore bög..."

Det är det sista jag säger om listan

Jonas Thente skriver:

"Könsfördelningen då? Jo, om man vill en kvoterad lista så kan man för all del göra det. Fast då skulle man få kalla den något annat än De 100 mest inflytelserika."

Men är det verkligen det som är problemet? Själv ser jag två problem med Thentes förklaring. För det första fattar jag inte vad som avses med "inflytelserik litteratur". Det verkar ha något med en idédebatt att göra. En idédebatt som avgränsas på vilka grunder då? Som berör vem? Där vilka då tillåts delta? Antagandet vilar på en föreställning om att en viss typ av människa (den intellektuelle mannen) utgör den historiska principen och kan användas som måttstock när man ska bestämma vad som har varit mest inflytelserikt.

För det andra: låt oss säga att vi godkänner de ramar inom vilka denna puckade lista utformas. Även OM vi gör det: varför har en ideologi uteslutits? Varför finns inga feministiska tänkare (förutom Simone de Beauvoir) på listan när genusperspektivet är det som i dagsläget dominerar akademien? Kan det vara av samma skäl som Ayn Rand inte finns på listan? Det handlar om ideologi som inte anses särskilt viktig av internationella PEN-klubben? Inte vet jag, men det känns ju tryggt att listan i alla fall underminerar sig själv. Även om det alltid finns någon där som är villig att försvara den.


Förresten har jag lagt upp bilder på facebook.

storstadsmentalitet?

Här sammanfattas vad jag har försökt förklara om Sthlm för diverse Scandinavian-lovers ungefär 100 gånger sedan jag kom till Skottland.

Patetiskt

på 70-talet existerade tydligen inga kvinnliga tänkare/författare av rang.

Maskulinitet och Coca-Cola

Nämen ser man på, det är fler som har retat upp sig på reklamen för Coca-Cola Zero "break-up as it should be".

Det var min retorikvän Frida som förklarade för mig varför Zero-reklamen måste vara så korkad och sexistisk. Zero är en lightprodukt (precis som den tydligen kvinnligt konnoterade Coca-Cola Light) och därför måste reklamen kompensera den omanliga produkten genom att slänga in så många ängsliga manlighetsstereotyper som möjligt. Några av Zeros reklamfilmer, till exempel den där en tjej har colaburkar istället för bröst har inte nått Sverige. Jag undrar varför.

Coca-Cola Light har en något trevligare reklamfilm som betydligt mer diskret riktar sig till ett specifikt kön. Olika typer av "crazy" kvinnor gör till tonerna av Alphabeats Fascination fula miner på bröllopsfotot, kör snabbt som satan om en snubbe i sin coola bil, spöar en annan snubbe i tv-spel, öppnar burken åt en kille som är svag, skvätter ner gamla tanter genom att göra bomben i simbassängen etc.

Ställer man dessa reklamer mot varandra blir det uppenbart vilket vidrigt och hycklande företag Coca-Cola är.

Såhär skrev Linna Johansson i somras under rubriken "Vi måste tala om reklamen".

"Det finns överhuvudtaget inget offentligt feministiskt samtal om till exempel reklam. Bildkritiken är ett feministiskt no-no. Ja, mer än så: reklamen är ett sorts kulturkritikens no-no. Vi talar helt enkelt inte om reklam.
Varför inte? För att det är för enkelt, antar jag. För att de anklagelser som riktas mot reklamen, att den med [Birgitta] Ohlssons ord är "korkad", också är dess triumf. Det korkade, vet vi innerst inne, diskuterar man inte, det ignorerar man."

Att avfärda reklam som korkad är förstås att göra det lätt för sig. Zero-reklamen är skitsmart, strategisk och konsekvent. Så sluta köp den där vidriga sexistiska lightläsken – det gör större skillnad än att reklamen fälls hos ERK.

10 viktiga böcker

Bara för att bevisa godtyckligheten i de listor som jag kritiserar.

Ladies and Gentlemen, I give you:

Skitviktig skönlitteratur från 1950- och framåt.

1. Gabrielle Wittkops Nekrofilen - för estetikens triumf.

2. Vladimir Nabokovs Lolita - av samma anledning.

3. J.D Salingers Catcher in the Rye - för att den är rakt igenom empatisk

4. Jean Rhys Wide Sargasso Sea - för att den genom världens vackraste språk sammanfattar postkolonial och feministisk teori från 60-talet och framåt.

4. All Harlekeinlitteratur – för dess female gaze och subversiva kraft.

5. Jeanette Wintersons Oranges are not the only fruit - för dess humor och dess upplösande av gränsen mellan fiktion och verklighet (långt innan Paul Auster tänkte tanken för övrigt)

6. Gerd Brantenbergs Egalias döttrar - för att den likt ingen annan litteratur synliggör vad språk egentligen är och innebär.

7. Stina Aronsons Feberboken - för att det är en berättelse som skulle kunna vara hela världens dagbok. Och för att den dekonstruerar det manliga geniet.

8. Elfriede Jelineks Pianolärarinnan - för dess omöjlighet.

9. Sarah Waters Fingersmith – för dess suveränitet gentemot världens mest kanoniserade genre: den viktorianska romanen.

10. Zadie Smiths On Beauty - för dess absoluta briljans.

Idoldyrkan

Robert Pattinson som spelar Edward i Twilight har mer än 200 fejkprofiler på facebook. Om nu inte någon av dem är den riktiga - vad gör man då om man är superkär i Edward, förlåt jag menar Robert Pattinson? Tänk om man är helt desperat och måste måste få kontakt med honom? Är det enda man kan göra att åka till USA och vänta i en mall tillsammans med "Team Edward" och "Twilightmammorna"? Och hoppas hoppas att han skymtar en i folkmassan och bara förstår: just HENNE vill jag sjunga min egenkomponerade gitarrmusik för.

Vad annars kan man göra?

Mina herrar och damer

Jonas Thente har i sin blogg börjat lägga upp någon lista från 80-talet som gör anspråk på att vara en förteckning över västvärldens viktigaste litteratur sedan 1940-talet

"Internationella PEN-klubben tog fram listan för att informera östeuropeiska författare, förläggare och intellektuella om vad som hänt i västvärlden och vilka litterära verk som haft och har störst inflytande på tänkandet", skriver Thente.

Från 1940-talet finns en kvinna med. Det är Simone de Beauvoir. Från 1950-talet finns en kvinna med. Det är Hannah Arendt. På 1960-talet har det tillkommit en kvinna. Det är Mary Douglas.

Jag klagade i kommentatorsfältet och uppmanades av herr Thente med att komma med förslag på 10 kvinnor som platsar, samt med förslag på 10 (nämnda) män som inte platsar. Jag blev i kommentatorfältet också beskylld för att "genusdravla".

Därför: ta en titt på Thentes lista och hjälp mig. Att det inte skulle finnas inflytelserika böcker skrivna av kvinnor under denna tid är genomkorkat. Tillexempel är 1984 med på listan. Karin Boye skrev Kallocain 9 år innan Orwell publicerade 1984.

jämställda föräldrar

Jag litar på att 80-talisterna fixar det!

Ett exempel för att ingjuta lite hopp i alla er som misströstar.

Listor och kanon

Här är några länkar till olika listor. Med "världen" verkar nedanstående tidningar, förlag, nätbokhandlar mena "den engelskspråkiga världen". Men man vet aldrig - Guardian har ju lyckats klämma in Cervantes på första plats. Är han måhända det etniska alibit?

Världens bästa böcker 1.

Världens bästa böcker 2.

Världens bästa böcker 3.

Dessa listor är ett sätt att reproducera föreställningen om vad som är vår litterära kanon. Men att kanon skulle ha något som helst att göra med makten att bestämma vad som är kvalitét är förstås att bortse från människors kärlek till böcker, ty kanon är ohjälpligt inskriven i våra kroppar. Amazon, The Guardian, Random House (ett av världens största bokförlag) har förstås noll egenintresse i att berätta för världen vad som är bra litteratur.

Det enda ord jag kan tänka är "godtycklighet". Varför är James Joyce med tre gånger, men Virginia Woolf bara en? Varför är Byron omnämnd men inte Emily Brönte? Och vem tusan är Booth Tarkington, Johann D. Wyss och Edmund Morris?

Apropå att vara fjorton:

Han är jävligt bossig och lika hård och kall som Michelangelos David men:

I LOVE YOU EDWARD I LOVE YOU!!!!!



Det här inlägget ryker om 24 h.

Vad är musik egentligen?

- Vad heter du?

- Var kommer du ifrån?

- Vad pluggar du?

- Varför valde du Edinburgh?

Och jag vet att snart kommer den, frågan som uppenbarligen är så viktig för så många människor:

- Vilken musik lyssnar du på?

Men jag har ingen lust att vulgobeskriva mina "mörka sidor" genom Morrisseylåtrader, mitt "djup" genom Patric Wolfs eller Rufus Wainwright gnälliga toner, mina politiska ställningstaganden genom Joni Mitchell, mitt kärleksliv genom Anna Ternheim, min fördomsfrihet genom Shakira eller min musikalitet genom Eric Satie. För jag tror inte att det är så perverst att kultur bara finns till för att definiera den egna personligheten.

Vilken musik jag lyssnar på? Jag lyssnar inte på musik.

För folk som likt fjortonåringar fortfarande måste tala om konserter de har varit på eller om sin skivsamling är det ett mycket provocerande uttalande. Som att säga att du inte har någon själ, upplyste en kille mig om i fredags. Fuck off.

Jag beklagar att jag varken kan förse er med detta Proustcitat på svenska eller franska men:

"I wondered whether music might not be the unique example of what might have been - if the invention of language had not intervened - the means of communication between souls."

Had language not intervened. Just det.

Mera Jeannet och Le Clézio

Trots att Johan Wollin de facto vet vad en blogg är, läser bloggar, skriver texter som publiceras på bloggar etc. tror jag att han har missat att det inte är så vanligt att läsa bloggarkiv. Eftersom jag alldeles nyligen upptäckte denna kommentar (till inlägget om Le Clézio), tyckte jag att det vore lämpligt att dela den med er:

"Sedan det att några veckor av kompakt tystnad förlupit och möjligheten att belönas med herrar Nordin-Engdahls korrespondens säkerligen sedan länge gått förlorad, har jag ändå slutligen beslutat mig för att ta bladet från munnen. Jeannets artikel, som till en början syntes mig mer underhållande än argumentatoriskt vattentät, har av någon anledning dock dröjt kvar i minnet och så sakteliga har en och annan insikt slagit rot. Ehuru plågsamt medveten om att bloggosfäriskt meningsutbyte förutsätter mer snabbtänkta inlägg, tar jag mig ändå den blygsamma friheten att uttrycka mig inom ramen för en diskussion som världen (eller åtminstone läsarna av denna blogg) sedan länge lagt till den ovillkorliga förflutenhetens handlingar.

Låt oss bortse från det något simplistiskt svepande draget i Jeannets resonemang, för att istället söka ta vara på essensen av det han faktiskt försöker säga. Det skrivna ordet, tycks han mena, kan uppdelas i en litterär och i en icke-litterär del. Det huvudsakliga skälet till varför Le Clézio aldrig borde ha förärats med Nobels litteraturpris är det faktum att hans böcker är ett uttryck för den senare, dvs. den icke-litterära, kategorin. Ty hur kan någon som inte skriver litteratur – dvs. någon som inte ens kan göra anspråk på en plats i den franska litteraturen – belönas med världens mest ansedda litteraturpris? Vad annat kan det vara än det olyckliga resultatet av dessa ”den stora förvillelsens dagar”?

Men låt oss för ett ögonblick bortse från Le Clézio, som jag för övrigt aldrig läst, och låt oss framför allt lägga den stora förvillelsens dagar, till vars försvar och förfång man säkerligen kunde tillföra både det ena och det andra, åt sidan, för att i Jeannets fotspår istället diskutera på vilket sätt det litterära uttrycket skiljer sig från det icke-litterära.

Jeannet avfärdar tanken på att litteraturen skulle ha något med känslor att göra. Det som definierar huruvida en text är litterär eller inte, har ingenting att göra med de eventuellt goda eller onda avsikter som densamma på det ena eller det andra sättet lyckas förmedla. Litteraturens litterära karaktär är med andra ord inte avhängig av den eventuella moraliska funktion som den avsiktligt eller oavsiktligt används för att fylla. Huruvida en text är litterär eller inte avgörs därför inte heller av huruvida den visar upp sidor av tillvaron som tidigare inte belysts – åtminstone inte så länge det enbart handlar om att gräva fram det fördolda, det undangömda, det förtryckta, i syfte att låta det komma till tals inom ramen för en uttycksform som det tidigare förvägrats. En sådan text må vara aldrig så hedervärd, av aldrig så stor självkritisk, politisk eller emancipatorisk betydelse – verkligt litterär blir den först i det ögonblick då den också ansluter till de allmängiltigas domän.

Vad betyder det? Vari består den litterära allmängiltigheten? Jeannet säger att litteraturen är en ”question de phrases” – en fråga om ord och satser, om språket självt, om det uttrycksmedel med vilket tillvaron synliggörs. Den allmängiltiga litteraturen förhåller sig till tillvaron i dess allmängiltighet: den ger oss en utblick mot det vi redan sett, mot det vi redan tror oss veta, på ett sådant vis att vi upptäcker det på nytt. Det som orsakar känslan av att i Rimbauds efterföljd ”läsa på nytt” är den syntaktiska anomali, den språkliga förvridning, som skänker en okänd färg, en ny smak åt det evigt igenkännbara, eller förskjuter villkoren för dess uppenbarelse. I den mån litteraturen tränger in i en av tillvarons perifera eller eventuellet undanskymda detaljer, förmår den, enligt detta synsätt, ändå att komma till uttryck som koncentratet av dess helhet, ty den står öppen och uppfläkt, med inälvorna andandes ut mot dess splittring och försoning. Litteraturens värde framgår följaktligen inte av karaktären av dess objekt, ty detta ligger utanför litteraturen själv. Först sedan texten lagt beslag på sitt föremål, fört det in i dess egen värld, och tillfört det den dimension över vilken endast den själv förfogar, omskapat det till det genuint litterära uttryck vars uppenbara förbindelse med existensen slår ned som en förbryllelsens snilleblixt – först då är litteraturen allmängiltig, stor, och otvivelaktigt litterär.

I André Gides förord till ”Den omoraliske” sammanfattas – på ett mycket elegantare sätt än vad någonsin herr Wollin och förmodligen också monsieur Jeannet vore istånd till – grunddragen i det estetiska förhållningssätt som placerar konsten bortom – eller hitom – de hedervärda avsikternas och de godas känslornas verkningsfält. Det korta förordet, som i verkets arkitektonik fyller funktionen av en författarens apologetiska signatur, börjar med en i mitt tycke suveränt ”litterär” liknelse över den föreliggande boken; ja, kanske över litteraturen som sådan:

”Jag ger er denna bok för vad den är värd. Den är en frukt full av bitter aska; den är som öknens kolokvinter, som växer på kalkrika platser, och vilkas saft blott bränner den törstandes strupe, men som strödda över den gyllene sanden dock ej saknar skönhet.”

Litteraturen är just litterär i den mån den inte går oss till mötes, inte lever livet med oss, utan avtäcker livet inför oss. Alldeles oavsett huruvida Le Clézio är värd sitt Nobelpris, är det också mot bakgrund av denna avtäckande kraft som litteraturen, just i egenskap av litteratur och inget annat, förtjänar att bedömas."

Tramsigt, okunnigt, Gregoriusälskande...

Nu har recensioner på bokhora.se börjat citeras på omslag till nyutkomna pocketböcker. Varför då? Ibland undrar jag om det bara är jag som tycker bokhora är ett rätt fejkigt och kasst koncept? Fejkigt för att det är dålig en ripoff på sajten bookslut och kasst för att alla bokhororna utom H. Dahlgren (superkändis på en massa communities under nicket "thegirlleastlikelyto") är rätt dåliga recensenter.

I vampyrdebatten var jag måttligt imponerad av bokhorornas inlägg, och bokhoran J.Lindbäcks svar när hon intervjuas i DN om Augustpriset gör knappast saken bättre:

Varför ska vi ha litterära priser - det går ju inte att tävla i kultur?

Svar: Jag tycker det går att tävla!

Vilken bok är din favorit i den skönlitterära klassen i år, och varför?

Svar: Jag har bara hunnit läsa barn&ungdomsböckerna, och därför blir det en vild gissning på vilken min favorit bland de skönlitterära är - PO Enqvist. Grundat på magkänsla, massa intervjuer med honom om boken, och det faktum att jag inte är så förtjust i lyrik.

Vilken titel är din favorit genom åren?

Svar: Svårt att välja en, men jag säger "Gregorius" av Bengt Ohlsson då.

länkar

om Ernesto Guerra.

Anna och jag kan skryta med att bli omnämnda i oberoende konservativ norsk dagspress.

Och så har jag faktiskt hittat min "kontroversiella" krönika här.


Senare:

Okej, efter lite efterforskingar om den norska tidningen "Adressa" hittar jag detta på wikipedia:

In response to the attack on the Danish embassy, the newspaper published on June 3 2008 a caricature of a Muslim with a turban, a suicide belt and a T-shirt with the text "I am Mohammed and no one dares to publish me!" written on it. While the drawing itself has been claimed to be a caricature of the Prophet Muhammad, the cartoonist behind the drawing, Jan O. Henriksen, and the publisher, Arne Blix, assured the drawing represents terrorists who make violent acts in the Prophet's name. "It is not an attack on the Prophet and Islam, but an attack on those who claim they are defending Muhammad, but who in reality are people with violent intents."

Utmanad

Enligt Anton pågår det en "bloggutmaning" på en rad bloggar just nu. Jag letade mig tillbaka till åtminstone fem så det måste sägas stämma. Utmaningen lyder: slå upp sidan 56 i närmaste bok och skriv ner femte meningen på sidan (vilket fantastiskt litteratursociologiskt experiment ropar töntmalin inuti mig).

Alltså:

"Detta är din värld! Det kan man kalla en värld! -"

- Friedrich Nietzsche, Tragediens födelse.

Det roligaste är att trots att det är den femte meningen är den placerad nästan längst ner på sidan. Hur kan det komma sig tror ni?

PS. Tragediens födelse låg närmast inte enbart för att jag går till sängs med Nietzsche varje kväll, utan för att den på grund av sin behändiga storlek tjänar som underlägg till min dator för tillfället.

Hyllning till Andra Avenyn

Såg idag ett samband mellan två popkulturella fenomen. Den låt som Johan Palm sjöng i Idol fredags - Friday I'm in love - är vinjettmusik till fantastiska Andra Avenyn på svt.

Vad var det egentligen som hände med Andra Avenyn? Först tittade ingen, sedan tittade några "ironiskt" - och plötsligt följer alla det slaviskt. Andra säsongen har dessutom introducerat den onde mattelärararen Greger (nu när snusk-Håkon är ute ur bilden) som tillsammans med sin sociopatfru lyfter serien till oanade höjder.

Intressanta och nyskapande grejer med andra avenyn:

- mejl och sms är fullständigt integrerat i serien på ett bra sätt - vilket är rimligt eftersom serien har anspråk på att vara realistisk.
- det finns ett helt community av fiktiva rapporter, intervjuer och bloggar. Där lever tittarna med gestalterna och i forumen skriver tillexempel Anna åtta år att hon mår så dåligt för att "Angelica" blev skjuten (obs. På sitt bröllop. Av en kille som heter "Dildo").
- Man har en ambition att "skildra minoriteter", vilket innebär att några av gestalterna är gay och att några är muslimer (serien behandlar ämnen som islamofobi, men på vilket sätt detta görs kan diskuteras - tror dock att det är välment).

Det enda jag önskar mig nu är att Andra Avenyn får en manusförfattare som vet hur unga människor pratar och beter sig. De skakar till exempel inte hand med varandra på skolgården första gången de ses, och de svänger sig inte hejvilt med lillgamla uttryck som "då får du med mig att göra".

Jag är Linda Skugge

Det kom ett jätteargt mejl till Ergo apropå min senaste krönika om andra världskriget. Ack, jag som på min höjd trodde att jag skulle uppröra någon enstaka ung pretentiös historiker i "ett inrunkat studentrum i Flogsta". Inte anade jag när jag skickade in krönikan att jag skulle upplevas som ett ignorant exempel på de högerextrema krafter som vi ser mer och mer av i Europa. Kan inte publicera mejlet här av upphovsrättsliga skäl (en av de lärdomar jag drog från Fittstim), men jag kan citera en liten del ur det:

Det är miljoner människor i hela Europa som har på något sätt blivit märkta av kriget, som för dem inte är bara ett "okänt avlägset förflutet", utan en högst levande förfärlig verklighet, och de har fog för det. Förutom dem som fortfarande lever och har upplevt krigets värsta fasor och mord, kan det vara unga människor vars föräldrageneration eller far(mor)föräldrageneration blivit mördat, deporterad, torterad osv [...] jag skall inte gå in på enskild berättelse, jag vill bara säga att detta är en högst verklig och levande realitet också i dag. I stället för att göra sig lustig över detta borde hon visa respekt. Det finns även en annan aspekt på det hela. I dagens Europa växer sig ånyo de högerextrema krafterna starka, synagogor skändas, zigenare förföljs [...] Ännu en annan aspekt på detta är artikelförfattarens fullständiga ignorans när det gäller Sveriges roll i 2 världskriget, med transport av nazityska soldater till Norge, med försäljning av malm till nazisterna, med vägran att hjälpa judar, osv [...]

Vad ska jag säga? Känns lite unket att gnälla över att folk inte fattar ironi nuförtiden. Jag måste lära mig att skriva tydligare helt enkelt.

och en ny krönika...

...som jag fortfarande inte kan länka till finns på ergo.nu. Passa på att läsa Kristin Rehnqvist krönika om postmodern bilism också. Det är precis så jag föreställer mig att det kommer att bli att lära sig köra bil.

Första McDonalds öppnar i Ryssland

Eftersom jag är med på en mejlinglista för "Cultural Studies" (nej ämnet finns inte i Sverige. Överhuvudtaget verkar det som vi undviker ämnen av "studies"-typ) får jag såna här bilder på mejlen.

60-talisterna är ett köttberg

Jag förstår ibland inte vad det är för fel på 60-talisterna. Ideologiskt är de "feminister" och "allt annat än homofober", men på en känslomässig nivå blir det lite för jobbigt. Känns något av detta igen?

Det är bara de "fjolliga bögarna" som syns i media - och är inte det synd för alla normala Svenssonbögar? Varför måste lesbiska tjejer vara så aggressiva. Och det är ju skandal om man börjar kvotera så att kön går före kompetens. Och egentligen tänder dam inte på en karl i diskhandskar utan vill helst ha en riktig man som Bond som "vibrerar av undertryckta känslor".

Ta alla 60-talisters favoritförfattare Stieg Larsson som exempel. Hej och hå vad frigjort det är när Lisbeth Salander ligger med andra snygga brudar. Kärlek är emellertid någonting som hon känner för Larssons alter ego Mikael Blomqvist. Han är förstås "ohjälpligt heterosexuell", men ändå (darr på rösten) feminist (även om den feminismen, som Rasmus klarsynt har påpekat, mest verkar bestå i att han hatar våldtäktsmän).

Eller Läckberg då, 60-talisternas andra favoritförfattare, som också kallar sig feminist. Även här är hela (den ändå rätt anspråksfulla) diskussionen om feminism så trivialiserad att man blir trött. Camilla Läckberg skriver tröstlitteratur för kvinnor som vill ha stöd för sin uppfattning att alla karlar alltid har fel och alla kvinnor alltid har rätt. Hon river av samhällsfrågor som kvinnomisshandel, homofobi, dokusåpor, klasskillnader, tonårsfylla, nynazism och lite annat. Allt med samma lättvindighet. Överklass och rikedom är beviset för att God Smak Och Pengar Inte Följs Åt, kvinnomisshandlare är heltigenom onda, dokusåpadeltagare är dumma i huvudet, nynazister är också dumma i huvudet men har förmodligen haft en taskig barndom. Vad man ändå får ge Läckberg är att det inte är en Harlekeinman eller en Bond som är manlighetsidealet i hennes böcker. Personligen vet jag inte om det hjälper. Svenssonkillen och polispappan Patrik får mig att vilja gå och dö. Man kan läsa här om ett annat manlighetsideal.

Vittrande Wuthering Heights

Igår såg jag och mina gästande vänner en uppsättning av Wuthering Heights på King's Theatre i Edinburgh. Det var en typ av teater som man inte ser i Sverige så ofta - det vill säga en ren adaption av boken på klassiskt brittisk manér. Ett försök att berätta boken på scen helt enkelt, utan att egentligen tillföra någonting alls. Vad händer i en sådan uppsättning förutom att det är underhållande att höra repliker ur ens favoritbok läsas högt? Well, inte så mycket händer. Men mycket går förstås förlorat. Jag tror i och för sig att jag ändå hade kunnat uppskatta föreställningen om det inte hade varit för Heathcliff. För det första var han rätt dålig för det andra var han omystisk, för det tredje var han lönnfet. Men droppen - eller "the last straw" som man säger på engelska - var hans skallighet. Jag förstår inte hur man resonerar när man låter en man med tydlig begynnande flint spela tonårig Heathcliff. Då kan vi lika gärna ha en överviktig Catherine också (för det skulle ju ofta hända). När en text inte moderniseras eller tolkas på ett nytt och utmanande sätt är det viktigt att gestalterna är hjältar och hjältinnor på samma sätt som de är i romanen. Särskilt när man spelar på alla upptänkliga romantiska strängar (pampig musik och teateråska till exempel) för att återskapa en känsla av kärlek och död. Annars känner man ju noll när man tittar!

Ärligt talat så var det bästa porträttet det av fjanten och berättaren Lockwood. Och det säger ju en del.

Förnumstiga barn tycker till i DN

"Jag tror han jobbar med teknologi. Eller som clown på kalas."

Extra extra

Igår firade jag Halloween istället för Allhelgona. Efter ett storslaget och makabert hyllande av de döda var jag i morse inte kapabel till någonting annat än att läsa tidningen i sängen. Dagens Arena lyckas gång på gång:

Obama är inte bara svart, och kanske också muslim, men dessutom kvinna - läs här

Feminismens diktatur - läs här

Kvinnors rättigheter säljs ut i kriget mot terrorismen - läs här

Något är ruttet i svensk feminism - läs här

Saker om Sverige som de inte förstår

- Skandinavisk design (looks like a hospital)

- Hur det kan vara varmare inomhus i Sverige på vintern än i Storbritannien (isn't it colder in
Sweden? Jo, men vi råkar veta hur man isolerar).

- ”Det personliga är politiskt!”

- Strindbergs storhet – de vet inte ens vem han är (plats för rått skratt).

- Pappaledighet

För någon vecka sedan deltog jag i en diskussion för fjärdeårsstudenter i svenska. Utifrån denna artikel skulle vi diskutera jämställdhet och föräldraförsäkring. Jag trodde att det skulle bli världens tråkigaste diskussion eftersom det är helt uppenbart att killen i artikeln har rätt.

Haha. Försök ha en diskussion om jämställdhet med studenter uppvuxna i ett land där mammorna stannar hemma i 19 år innan de blir proffsbloggare: "Jag har aldrig mått dåligt av att min mamma stannade hemma med mig, och nu är hon egen företagare utan någon som helst arbetslivserfarenhet."

OK, men vad händer med din mamma om din pappa drar? Då har hon ingen pension och kommer att frysa ihjäl på vintern eftersom ni fortfarande inte har lärt er att isolera husen ordentligt.

valbanaliteter

Skotska tidningar tenderar inte helt oväntat att hålla på Obama. För någon vecka sedan läste jag en intervju i The Scotsman gjord av en utrikeskorrespondent någonstans i Midwest. Man hade valt att intervjua vit arbetarklass från gudsförgätna hålor på landsbygden. Intervjuobjekten var överrens om att Obama förmodligen var bättre för ekonomin, but "are you gonna vote for him?" frågar journalisten. Varpå tant i 60-årsåldern svarar:

"Hell no. He looks like a terrorist. A friend of mine thinks he is Antichrist."

Enligt ett seminarium om det amerikanska valet som jag var på ikväll finns det tre saker som kan vända valet till McCains fördel:

1. En "game changer" i form av Osama bin Laden ("or something") som gör att man börjar tala mer om terrorism och utrikespolitik.

2. "New messages" av typen "Joe the Plumber" eller argument som att: "Obama wants to turn United States into a socialist country like Sweden".

3. "New, unlikely voters stay home".

Den jävligt coola föreläsaren berättade också att det pumpas in ungefär 4 miljarder dollar i presidentkampanjerna. Att jämföra med 6 miljarder dollar som spenderas varje år vid Halloween.

Jag konstaterar: allt jag vet om amerikansk politik har jag lärt mig av The West Wing.

PS. Är inte Sarah Palin sjukt karismatisk ändå? Jag kan inte sluta titta på henne. Ett av hennes bästa citat: "Jag är inte den som tror att klimatförändringarna beror på människan."

4 meningar

Censurerat inlägg har blivit till krönika i Ergo under titeln "Vikingablod". Tyvärr kan jag inte länka, men artikeln är åtkomlig via Ergos hemsida.

3 kommentarer (varav en min egen) är för övrigt inte tillräckligt för att ni ska få veta vad Horace säger till Fredrik Nordin (där fick Fredrik en ny google-träff). Skyll er själva.

Med den höglitterära smakens passadvind för pannan

Jag låter Johan Wollin invardera mitt bloggutrymme då han har knåpat ihop en (med största sannolikhet) förträfflig översättning av en fransk artikel, författad av en fransk litteraturprofessor vid namn Jeannet. Artikeln handlar om varför Le Clézio inte är tillräckligt litterär för att förtjäna den plats i kanon som nobelpriset innebär.

Eftersom Johan Wollin är en av de män som jag aktar högst i min bekantskapskrets hade jag problem med att finna en titel värdig inlägget. Jag övervägde dessa:

1. Det är Wollin förstås!
2. Wollin på nya äventyr
3. Wollin slår till igen
4. En lektion i franska

Läs och diskutera. Jag skulle tycka att det var särskilt intressant att höra:

1) Vad ni tycker om Jeannets syn på kanon (vad innebär den?)
2) Vilka förstameningar ni känner till som skapar en omedelbar effekt av verfremdung.

Om ni diskuterar tillräckligt mycket kommer jag att belöna er genom att publicera en viss herr Nordins korrespondens med ständig sekreterare Horace Engdahl.




Jean-Marie Le Clézio eller den oförtjänte Nobelpristagaren

Det är inte politiskt korrekt, sägs det, att förkasta eller kritisera Le Clézio – en, i dessa förvillelsens dagar, så eminent företrädare för de goda känslorna, för de ädla avsikterna. Alltså ger denne man blott upphov till allmän samstämmighet. De goda känslorna och de rättrådiga avsikterna framställer emellertid inte per automatik goda meningar, och litteraturen tillhör inte känslans domän.

En person, som jag inte uppskattar, publicerade år 1985 en artikel i L'Express, som gick ut på att det årets Nobelpristagare (Claude Simon) var en skam för den franska litteraturen. Låt oss fundera över ordens verkliga innebörd. Frankrike har under femtio års tid producerat stora författarskap (Gracq, Sarraute, Simon, Des Forêts, Blanchot, Duras, Butor, Pinget, Cixous, Michon, Ernaux, Bergounieux, och några till); allihop författare av allmängiltiga – och som sådana erkända – verk. Frankrike exporterar även en viss mängd franska eller franskspråkiga författare, publicerade av parisiska förläggare, välsålda och rikligt översatta: Amélie Nothomb, JMG Le Clézio, Alexandre Jardin, och många fler. Dessa författare överskrider obehindrat landsgränserna och förmedlar mer eller mindre hedervärda tankar, men är de för den sakens skull verkligen lämpliga nobelpriskandidater? Men vari – kunde man invända – består egentligen skillnaden mellan en stor författare och en liten, eller för den delen en simpel best-seller-författare, och vem är egentligen jag att förkunna Michon eller Cixous värdiga och Le Clézio ovärdig ett Nobelpris?

Det är i egenskap av professor i fransk litteratur som jag i det här sammanhanget önskar uttala mig, inte i egenskap av författare. Det som skiljer ett kanonisk författarskap (un "classique") från en enkel best-seller-författare är självfallet allmängiltigheten, säregenheten, det nyskapande brottet som det förra representerar, och som den senare saknar. Det är inte mängden Google-träffar som avgör en författares allmängiltighet eller säregenhet. Mätt enligt sådana kriterier skulle Amélie Nothomb förmodligen förefalla mer betydande än Julien Gracq. Bör man därför med omedelbar verkan stävja denna orättvisa och publicera Nothomb i "Bibliothèque de la Pléiade" ( = officiellt kanonisera henne, övers. anm.) ?

Inte heller avgörs detta av antalet språk till vilka författare i fråga översatts: Alexandre Jardin översätts, till dennes skrytsamma förtjusning, mer än Mallarmé (som sedan länge varken har möjlighet att nedslås av detta faktum, eller skratta åt det). Le Clézio, vars första böcker jag gillat – måhända de enda som överensstämmer med Nobelpriskommitténs definition av hans författarskap som ett "brottets" verk –, har emellertid alltid varit en omständlig och babblig författare. Allt sedan åttiotalets början har han skrivit best-sellers.

De litterärara verk som verkligen räknas äger på förhand ingen given publik, de inpräntar långsamt sina spår i sanden, går sin egen väg. Marguerite Duras författarskap kom att behöva femtio titlar innan det med Älskaren slutligen fick sitt genombrott – men förärades för den sakens skull dock aldrig med Nobelpriset. Det som utgör Duras allmängiltighet, det är en outsäglighet, en mening som denna: "Varje dag såg man detta: det skrivna havet."

Det som utgör Genets allmängiltighet är t.ex. – för att ta en annan öppningsfras – ett eposets vinddrag: "Tidningarna som kom ut vid Paris' befrielse i augusti 1944 sade allt om dessa dagar av barnslig heroism, dagar då kroppen rykte av djärvhet och övermod." Det är den slutgiltiga metaforen, det svajande, omskakande sammanbrottet som gör att man – precis som Rimbaud önskade – har känslan av att läsa på nytt. Precis som i Prousts berömda öppningsrad "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs" framtonar – i kraft av en viss syntaktisk vridning, av en haltande jämvikt, av en improviserad inkonventionalitet, av en darrning – den litterära stilens inre skälvan och blickens skärpa.


Tillbakagång

Låt oss jämföra – återigen på måfå: det är är den enda av Le Clézios böcker som för ögonblicket råkar befinna sig på överkomligt avstånd – med öppningsraderna i Afrikanen (2004): "Varje människa är resultatet av en moder och en fader". Gripande, omtumlande? Vid fortsatt läsning skall man upptäcka att de kommande raderna är föga mer intresseväckande: "Det är möjligt att man inte accepterar dem, inte älskar dem, att man tvivlar pa dem. Men de är där, med sina ansikten, sina livsåskådningar, sina manér och sina manier, sina illusioner, sina förhoppningar, sina fötters form och sina tårs form, sin ögonfärg och sin hårfärg, sitt sätt att tala, sina tankar, förmodligen sin dödsålder, allt detta har passerat igenom oss". Blott en enda sak överraskar: "sina manér och sina manier" – detta till följd av en säregen alliteration baserad pa en etymologisk parallellbildning.

En banal, förutsägbar, oändligt lång, sjuradig uppräkning fordras alltså för att man slutligen skall höja en smula på ögonbrynet innan man strax låter det falla pa plats igen. Låt oss jämföra med Faulkners Sanctuary: "From beyond the screen of bushes which surrounded the spring, Popeye watched the man drinking." Eller med Knut Hamsuns Hunger: "Det var på den tiden då jag, hungrig till döds, irrade runt i Christiania, denna sällsamma stad som ingen lämnar innan den satt sitt spår i en". Den klassiska textens balansgång – kännbar t.o.m. genom översättningens filter –, dess förtätning av tidens och rummets enhet i två satser, dess retrospektiva uppenbarelse – vilken låter ana en flash-back – av berättelsen i dess helhet, kort sagt dess "brott" med den klassiska öppningsfrasen, allt detta sätter en obestridligt litterär stämpel pa dessa öppningspartier.

Le Clézio, som i alla blåsväder alltid rycker ut till romanens försvar, skulle göra gott i att sätta sig in i hur en roman är konstruerad. Ja, litteratur är en fråga om ord och fraser. Det är nämligen just det som skiljer Bernard Pivot fran Julien Gracq, och som gör att den förre aldrig skulle skriva Litteraturen i maggropen (La Littérature à l'estomac), redan av det enkla skälet att han vore oförmögen att skapa en dylik metafor, medan den senare för allt i världen aldrig skulle vilja delta vid Goncourt-juryns sammankomster eller för den delen vid Svenska Akademiens – vilken är föga bättre än den franska.

Le Clézios Nobelpris för den franska litteraturen, liksom omvärldens bedömning av denna dock fruktbara litteratur, flera decenneir bakåt i tiden, ty i Svenska Akademiens kölvatten skall det i fortsättningen heta, att det bästa Frankrike presterat sedan Claude Simon, det är att skriva, att vi alla - när allt kommer omkring – faktiskt är resultatet av en fader och en moder.

Ack och ve

Tack vare fucking google translator (som för övrigt översätter skitsvårt till "very difficult") måste jag nu censurera mig själv.

Män är ju bättre författare

När någon bestämmer sig för att leka Harold Bloom kunde man ju förvänta sig lite giftigare kritik av Yale-professorn i fråga än att trycka in Harry Potter and the "sorcerer's" stone (gärningsmannen är amerikan...) bland de 100 bästa böckerna genom tiderna.

Ted Gioia var den som blev mest arg på Horace Engdahls uttalande om "broad-mindedness" och "lack of insularity" i amerikansk litteratur. På sin hemsida greatbooksguide.com rasar han över att endast tre amerikaner har fått priset de senaste 52 åren.

Att "amerikaner" inte har fått priset särskilt ofta känns för mig mindre viktigt än att kvinnor inte har fått det. I Ted Gioias "alternativa nobelprislista" presenterar han ett förslag på vilka som skulle ha kunnat fått priset "istället" om det inte hade varit för "pettiness, politics and tokenism". Ha!

På Teds lista är förstås diverse européer ersatta med amerikaner. Elfriede Jelinek har blivit John Updike, Orhan Pamouk – Philip Roth, Pär Lagerkvist – Dorothy Parker. Detta är, vad jag kan se, enda gången då en manlig pristagare har blivit en kvinnlig på Teds lista. Tvärtom byter han ut kvinnor mot andra kvinnor (Dorris Lessing blir JK Rowling) och gör sig helt av med bland annat Wislawa Szymborska och Toni Morrison (men är inte hon amerikan, eller?). Intressant är också att Selma Lagerlöf är ersatt med August Strindberg.

På den "alternativa nobelprislistan" har vi alltså till och med färre kvinnor än i verkligheten. Inte blir det bättre när Ted börjar göra listor på de 100 bästa böckerna genom tiderna (Fyra kvinnor: Brontë, Woolf, Austen och JK Rowling är representerade) eller får för sig att han ska slå fast vad som är The New Canon. The New Canon utgörs av böcker skrivna efter 1985. Man skulle ju kunna tänka sig att det vore en smula enklare att hitta fantastiska böcker som inte är skrivna av vita män, men ack nej. Det är fortfarande grabbigt så att det förslår med Cormac McCarthy, Ian McEwan och Paul Auster i spetsen. Kvinnorna har kommit att utgöra 30 % av den nya kanon. Vilket fantastiskt steg framåt.

Länktips från S

Zadie Smith skriver intressant och skitsvårt om Kafka.

en krönika...

...om Edinburgh finns på ergo.nu

Artikelsök Nauwerck.

Jouissance = extas?

Roland Barthes har i en fin liten bok beskrivit hur texten kan förstås som ett njutningsmedel - som pleasure (plaisir - jag kommer (som ett utslag av stor generositet) framöver att förse mina fransktalande läsare med franska termer). Njutning uppnås genom igenkänning, det vill säga när föreställningar som vi känner igen speglas i texten. Denna typ av "läsbar" (readerly, lisible) text är denotativ i den mening att den inte lär oss någonting nytt eller på något sätt utvidgar våra subjekt - dock kan den fortfarande förse oss med njutning. Själv är jag av åsikten att den sortens njutning är den främsta anledningen till att människor läser.

Barthes talar också om en annan text, en text som är "writerly" istället för "readerly", "scriptible" istället för "lisible", konnotativ istället för denotativ. Istället för att bekräfta våra föreställningar representerar denna text en brist, ett tomrum (ibland i så hög grad att texten blir oläslig). Längtan efter att fylla det tomrummet kan närmast beskrivas som "eros" och läsningen blir en erotisk upplevelse i den meningen att "driften" kan jämställas med den sexuella. När behovet/driften tillfredsställs uppstår en känsla av extas (bliss, jouissance).

Vi har alltså njutning och extas, men extas ska inte förstås som förstärkt njutning, det är två helt skilda företeelser (trots att båda i någon mån är sexuellt konnoterade). Det bör också nämnas att även om den erotiska läsningen också påverkar kroppen, är det en skillnad på läsning och erotisk praktik. Exempelvis: paradoxalt nog är den erotiska texten i de flesta fall förmodligen ett exempel på text som är "läsbar", som ger "pleasure" - inte extas (Wittkop är ett undantag, därmed inte sagt att man hamnar i sexuell extas av att läsa Wittkop, hoppas att ni är med mig).

"Pleasure" kan låta nog så trivialt i sammanhanget, men det är ändå njutning. Och när man talar om vad som ger njutning kan man inte längre tala om "bra" eller "dålig" litteratur. Jag kan inte påstå att min världsbild utvidgades nämnvärt av att läsa Stephenie Meyers twilight-serie, men njutningen var ändå jämförbar med den jag kände när jag läste Zadie Smiths senaste. När man talar om njutning finns det ingen mening med att skilja mellan högkultur och lågkultur.

Återstår frågan: kan litteratur inom ramarna för lågkulturen vara "writerly" text. Kan den utmana subjektet och ge oss en själslig orgasm?

Vulgovåld

Jag följer tv-serien Dexter.

Jag står inte ut med att andra människor följer tv-serien Dexter.

Dexter är en jävligt sjuk serie vars genomslag närmast kan beskrivas som perverst. På pappret heter det att serien vill dekonstruera "The serial killer". Tittarna sympatiserar med "den gode" psykopaten Dexter, förstår hans position som outsider, engagerar sig i hans relationer. För varje avsnitt får tittaren en ny ledtråd till varför Dexter råkade bli en massmördare. Svaret finner vi förstås i hans undermedvetna. En taskig, förträngd barndom.

Pseudo-psykoanalys och kvasiintellektualism ger en fin fernissa till något som i själva verket både är vulgärt och obehagligt. Inom ramarna för en "smart" serie är det plötsligt okej att en man tar rättvisan i egna händer och styckmördar "onda människor". Kameran frossar i närbilder på amputerade lemmar, ruttnande lik och blodiga yxor. Å så tillfredsställande! Utrota de jävla asen som om de vore skadedjur. Fan att det inte finns en Dexter i Sverige som kan ta itu med Skräckpappan (eller heter han Källarmonstret nuförtiden?) och Anders Eklund.

Om tv-serien West Wing har beskrivits som osund eskapism för besvikna demokrater, är fantasin om (den närmast gudasände) "hämnaren" de dödsstraffshetsande republikanernas groteska motsvarighet.

Somers town

Efter This is England talade alla om två saker: den snygga estetiken och det försutsägbara slutet.

I Shane Meadows nya film Somers town blir estetiken mer förutsägbar och slutet mer inställsamt. Det är inte lätt att vara på rymmen och det är inte lätt att vara illegal invandrare. Tur att det finns undersköna fransyskor som kan lysa upp tillvaron. Tur att det transnationella tågbolaget Eurostar finns så att man kan åka till Paris och söka upp sin fransyska när hon har försvunnit. Tur att Eurostar var villiga att bekosta filmen.

Och omotiverad svartvit film är det värsta jag vet. Att fransyskorna gör sig bättre i svartvitt är inte ett tillräckligt starkt skäl.

Golliwogs

Enid Blyton som skrev om The famous five (jag samlar material för ett långt och analyserande inlägg om The famous five) skrev också om "Golliwogs". Kanske minns ni att hunden Timmy oftade brukade morra när svartmuskiga 'zigenare' eller andra 'tattare' dök upp i böckerna? Kanske minns ni att Anne lagade mat medan Julian, George och Dick fiskade upp skatter med båten? Förlegade värderingar? Nå, som ni kan se är Golliwogs är mycket, mycket värre.

Helt anspråkslöst om Freud

I "Der Wahn und die Träume in W. Jensens Gradiva" beskriver Freud hur dröm och verklighet i litteraturen tvinnas kring varandra. Litteratur = dagdröm.

Jensens berättelse om Gradiva är såhär: en dammig arkeolog förälskar sig i en romersk relief - Gradiva - och börjar dagdrömma om densamma. Efterhand övergår förälskelsen i besatthet och arkeologen börjar se Gradiva traska omkring på Wiens gator. Vem är egentligen Gradiva, frågar sig läsaren. En hallucination? Ett spöke? Ett bevis på att arkeologen är på väg in i galenskap?

Det visar sig att Gradiva är en människa av kött och blod. Hon heter Zoe (betyder enligt Freud "liv" på grekiska) och är arkeologens barndomsvän. Eftersom han har varit så uppslukad av att vara arkeolog har han helt förträngt minnena av henne, men i hans dagdrömmar kommer minnena tillbaka i gestalt av en romersk relief.

Freud gör (utan att överhuvudtaget reflektera över att både arkeologen och Zoe är fiktiva gestalter) en poäng av att dagdröm (läs: litteratur) kan förstås som ett illusionstrick som gör ett slags kommunikation med det undermedvetna möjlig. Men dagdrömmen/litteraturen är inte nödvändigtvis av godo. I berättelsen befriar Zoe, genom påminnelse arkeologen från illusionen. Hans förträngda minnen har fått verklig gestalt. Paret kan gifta sig och leva happily ever after. Voilá: fallet är löst. Doktorn putsar belåtet sina glasögon.

Allas vår egen Harold Bloom har kallat Siegmund Freud för "en stark poet", och Freud är uppenbarligen mycket suggestiv att läsa, särskilt som essäist. Men när jag läser om Gradiva och Zoe måste jag fundera över vad detta dubbla kvinnoporträtt verkligen betyder.

Gradiva är drömmens kvinna. Zoe är verklighetens eller "livets". Det vill säga: Gradiva är litteratur och Zoe är utvägen ur litteraturen. Gradiva är en projektion av mannens begär, en gengångare från ett förlorat barndomsparadis. Hon är innesluten som en fluga i bärnsten. Mannen älskar denna kvinna som älskar sig själv via mannens kärlek till henne. Inte för att hon är åtråvärd i sig genom sin sexuella självtillräcklighet, utan för att hon är en projektion av hans infantila narcissism. Gradiva kan förstås som ett bortförklarande och ett underordnande av den starka och självständiga kvinnotypen.

Men vem är då Zoe - livets kvinna? Som barn inspirerar hon arkeologen (poeten) till fantasin om Gradiva (till litteraturen), men som vuxen upplöser hon samma fantasi. Vad betyder det?

Kryptozoloogi

...är en intressant vetenskap. Kryptozoologer letar efter mytomspunna djur såsom Snömannen, monsterfladdermöss, enhörningar och sjöodjur. Ibland visar sig myten vara sann, exempelvis flöt en jättebläckfisk iland på Antarktis för några år sedan. 2008 har varit ett stort år inom kryptozoologin, inte bara har man sett Bigfoot igen, även Storsjöodjuret blev fångat på film i början av sommaren.

Storsjöodjuret har emellertid, som vi alla vet, en betydligt mer berömd storasyster.

Åker man buss i de skotska högländerna blir man utlovad "monster hunting". Visserligen fick vi lämna våra spjut i souvenirshopens paraplyställ, men jag lärde mig ändå en del av utställningen:

1) att det är för kallt i Loch Ness för att urtidsödlor ska kunna överleva.
2) att det finns för lite fisk i sjön för att Nessie ska bli mätt.
3) att de flesta observationerna gjordes sommaren 1933. En ovanligt het sommar då värmen kan ha orsakat hallucinationer hos de stackars invånarna i Drumnadrochit (som monsterbyn heter).
4) att Skottland har bränt alla resurser för de kommande 100 åren i sitt letande efter Nessie (bland annat involverades typ samtliga signalubåtar och jaktplan i landet). Det är därför som Skottland är beroende av bidag från England och det är, som vi alla vet, anledningen till att skottar och engelsmän hatar varandra.
5) att Nessie inte finns, men om hon finns är hon en ovanligt stor säl, mal eller ål (!)

Utställningen vi besökte hette "The official monster exhibition", kanske har de en mer optimistisk inställning på "The original monster exhibition" som vi tyvärr missade. Det var dags att lämna Drumnadrochit för att ta en titt på another intriguing animal: "Hamish the hairy cow". Fortsättning följer.

Charmig monsterby med många plastödlor. Fin kontakt mellan mig och Nessie.

Akademisk etikett

Nästnästa vecka börjar min kurs i teori och metod. Men innan jag ägnar mig helt åt Freud kan jag välja att medverka i ett antal workshops. Där behandlas viktiga frågor som:

• How to make the most of e-mail in academia; notes on e-mail etiquette in the academic context: how to correspond with professors effectively.
• When should one begin to present work at academic conferences; how to determine which scholarly journals one should read while in graduate school; why it is important to keep abreast of current research conducted elsewhere.
• How to develop useful relationships with students working elsewhere.

Och, naturligtvis:

• Why it is important to be especially nice to archivists (even if you don’t think that you use archives).

My name is:

Marlene
Marline
Melly
Meleen
Melanie
Maline
Ma-lin

muslim stand up

En tråkig sak med att inte tala sitt modersmål är att man blir vingklippt som humorist. Särskilt svårt är det att vara rolig på samma sätt som britter är roliga - det vill säga att vara verbal och "clever", finurlig och sarkastisk på samma gång . Igår såg jag standup med Shazia Mirza som är en av de fyra komiker jag kan namnet på.

Man hör ofta att kvinnliga komiker inte är roliga. Kvinnliga komiker är ofta inte roliga eftersom avsändaren utgör en avgörande variabel när det handlar om att dra skämt (detta är självklart djupt orättvist). En kvinna är rolig när hon är sval och ironisk. En kvinna är vulgär om hon är politiskt inkorrekt (föreställ er en kvinna dra Magnus Betnérs repertoar). Av samma skäl är det inte speciellt roligt när vita män skämtar om muslimer. När en muslimsk kvinna skämtar om muslimer är det däremot väldigt roligt. Se här.

möss och människor

Jag bor i ett gammalt hus. Klockan är tre på natten och för fyra minuter sedan såg jag en mus i mitt rum. Mus inte råtta, men ändå. Jag kan inte somna om.

Chavs

Chavs sitter längst bak i bussen. De gillar blingbling och fejkdesign. De bär magtröjor eller träningsoveraller där benen är instoppade i strumporna. Deras mest utpräglade accessoar är burburrykepsen. Om det finns någon aristokrati inom chavkulturen består den av Victoria Beckham.

Chavs associeras med tonårsgraviditeter, fetma, dålig engelska och dålig smak. De hänger på offentliga platser och uppträder ofta hotfullt. Kort sagt: de är vulgära. Tidigare generationer hade kallat dem "nouveau".

Det krävs inte särkilt mycket hjärna för att räkna ut att termen "chav" är ett nedlåtande, patroniserande sätt att förhålla sig till människor med låg social status. Det är inte heller konstigt att det är just i Storbritannien som underklassen är den mest aggressiva i Europa. Men vad hjälper det när man blir trakasserad på gatan? Stå över det och alltså skriva under på att man står över dem? Käfta emot och få på käften? Förslag?

Motståndets roman

Apropå metafiktion ligger nu denna essä uppe på Ergos hemsida.

Iakttagelser

Jag har precis börjat läsa Jane Harris The Observations som utspelar sig i trakterna omkring Edinburgh under 1800-talet. Det är historisk metafiktion, inte helt olik Sarah Waters böcker. Även detta är ett slags omskrivning av De Stora Berättelserna, en röst från marginalen (i detta fall verkar de marginaliserade i första hand bestå av en samhällsklass som vanligtvis inte kommer till tals, men jag har bara kommit tjugo sidor in i berättelsen).

Det finns metafiktion som är narrativ - det vill säga texten tematiserar sig själv genom att på något sätt handla om litteratur. The Observations börjar exempelvis med att Bessie får bläck och en skrivbok av sin "missus" för att skriva ner sina "daily doings". Det finns också metafiktion som är lingvistisk. The Observations drar uppmärksamheten till skriften som sådan eftersom den är skriven på skotsk dialekt. En replik kan se ut såhär: "I fwhill be coming with you. Hand you can be making me dinner. Hand hafterwards fwhee can be making a baby."

Även framsidan till The Observations är metafiktiv - den föreställer någon form av brev, vilket antyder att romanen kommer att handla om det skrivna ordet. Det är en relativt kommersiell framsida (även om den knappast kan jämföras med de blanka omslagen till Sarah Waters böcker). Vi får se vad som händer när den kommer på svenska. Packeteras den som crime fiction eller som metafiktion? Minette Walters eller Paul Auster?

En egen iakttagelse: anledningen till att alla utbytesstudenter jämt har sjutton lager kläder på sig, klänningar ovanpå byxor etc. beror på att de är vana att frysa.

Vampyrdebatten del 2

Vad är det egentligen som debatteras? Jo det är huruvida böckerna är "bra" läsning, eller "dålig" läsning. Kan böckerna vara "skadliga" och blir man ett "offer" om man läser dem.

Vilka är premisserna bakom denna debatt?

Vi ställer oss frågan: är all läsning bra läsning? Här har Kjersén Edman uppenbarligen en annan åsikt än bokhororna. Jag är böjd att hålla med henne: är all musik bra musik? All konst bra konst? Nej. Det betyder emellertid inte att man inte kan eller bör läsa böcker med "osunda värderingar". Tycker Kjersén Edman att man som ung även bör undvika Bukowski? Stig Larsson? Strindberg?

Ett argument man ofta hör är: det finns så mycket annat som man kan läsa istället. Det vill säga: varje gång man läser en Cosmopolitan väljer man samtidigt bort att läsa Virginia Woolf. Som om Virginia Woolf kunde fylla samma behov som Cosmopolitan.

Är dessa facebooktjejer som debatterar huruvida "Jacob Black should inprint on a MURDERER" eller om det någonsin kommer att finnas en man jämförbar med Edward Cullen då offer? Nja. De har humor, de förhåller sig distanserat, de plockar de bitar ur Twilight-serien som intresserar dem. Förmodligen är det skadligare för dem att läsa Strindberg. Personligen tror jag att det är tidningsvärldens behov av att polarisera åsikter som gör detta till en debatt överhuvudtaget.

Vampyrdebatt

Vampyrer är inne tydligen (har de inte alltid varit det?) Ändå har det dröjt ända till nu innan man har börjat diskutera Stephenie Meyer på kultursidorna. Här är inlägget som utlöste debatten - en nedlåtande men stundtals rolig (om än inte särskilt påläst) krönika. Här, här och här försöker några engagerade läsare antingen ursäkta sig, eller ge svar på tal.

Jag tycker ändå att Nauwerck och Winberg gör den mest intressanta analysen. Vari ligger böckernas dragningskraft och hur speglas vårt samhälle i dem? Kan de vara subversiva trots att de är könsstereotypa? Läs här.

Warrender Park Terrace

Först slås jag av att Skottland ser ut som Sverige, sedan av att det är fulare än Sverige. Vi närmar oss staden och parkerna. I hörnet av the Meadows stannar bilen. Lägenheten ligger högst upp i ett georgianskt tegelhus med gul dörr. I Edinburgh är alla hus i olika nyanser av grått. Enrico och Maria hjälper mig att bära väskorna fyra trappor. Jag får ett par nycklar och:

detta måste vara definitionen av bobo: massa yta, högt i tak, svinkallt. Dörrarna och rummen är målade i olika färger: mörkblått, vinrött, gräsgrönt (mitt i "friendly yellow" som sagt). Det finns hundra dörrar i denna lägenhet men de flesta leder ingenvart. En går inte att öppna. En annan går till ett "box room" där jag slänger in mina resväskor. En stege hänger från takfönstret, man kan sitta på taket och dricka te. Ett ostämt piano i hallen, igenmurade öppna spisar i varje rum. Köket har gasugn och utsikt mot en trädgård. När jag ställer upp böckerna i den lilla rangliga bokhyllan vid fönstret fryser jag visserligen, men är nöjd.

Senare visar Maria mig staden. Vi ser slottet, the Royal mile, några chavs och universitetet. Jag köper en macka med ost (riven cheddar) och skinka to go och förvånas över a) det vänliga bemötandet b) avsaknaden av sallad på mackan. Maria tycker att det är typiskt svenskar att vilja ha en nyttig macka. På hemvägen går vi förbi ett snabbköp. De har ingen grönsaksdisk. Jag upplever den (hittills första) förnimmelsen av ångest, men hittar en gammal bortglömd paprika i ett hörn. Jag försöker köpa crackers till västerbottenosten jag har med mig. Deras degistivekex är doppade i choklad. I ett litet antikvariat i närheten söker man personal. Det är stängt nu, men det kan ju hända att The Wives of Bath ligger där och väntar på mig.

Mitt hus sett från Meadows.

En första förnimmelse

Ibland kommer man av en händelse i kontakt med en bok som man genast vet att den. Såhär kan det gå till:

Man hör en låt som man gillar, till exempel Ani DiFrancos You had time. Sedan lyssnar man på den via YouTube där någon, för att illustrera låten, har klippt ihop ett fancollage från en film som heter Lost and delirious. Filmen verkar vara en lesbisk internatfilm. Jag kollar upp den på imdb och det visar sig att den är baserad på en roman av Susan Swan - The Wives of Bath. Gender issues, sexuell repression, freudiansim och förbjuden kärlek. Jag går och köper den nu.

En timme senare:

Hedengrens har den inte. Bemötandet är trevligt och kompetent.

Akademibokhandeln har den inte. Bemötandet slött och oengagerat.

Antikvariat.net har den inte. Antikvariat.net är en pinsamt dålig sida som inte har uppdaterats sedan 1998.

Bokfynd.nu visar vart den går att beställa. Bra sida med flera alternativ där man ser vilken utgåva det är och vad den kostar. Hinner dock inte få den innan jag åker.

Omläsningar

I början av sommaren läste jag Donna Tartts "Den lille vännen" och förstod att Sytstatsromanen är en förbisedd genre i Sverige. Jag förstod också att Sydstaterna är meningen med USA. Men innan jag började med Haper Lee, Faulkner (eller John Grisham till och med) måste jag läsa om "The greatest and widely read novel of all times" - Margaret Mitchells Gone With The Wind (för övrigt ett exempel på hur wikipedia inte alltid är den mest nyanserade källan - artikelförfattarens källa verkar i sin tur vara den på alla sätt inkompetent författade Litteraturens historia i världen av Olsson och Algulin som vi utan framgång har försökt porta från Litteraturvetenskap A).

Första gången jag läste Borta med vinden slogs jag av hur rasistisk den är. När jag hade kommit över det (vilket var pinsamt tidigt) blev jag, liksom varenda man i romanen, betagen i Scarlett O'Hara. För det första är hon åtråvärd; hennes irländska käke och äppelgröna klänning är fullt jämförbara med Nabokovs kattmjuka ansiktskonturer och rosenröda naglar. För det andra är hon intelligent och modig, för det tredje är hon förblindad av omöjlig kärlek. Då läste jag romanen för Scarletts skull och jag får nog säga att ingen, varken Ashley eller Rhett, var i närheten av så intressant som hon, även om kärlekshistorierna med dem båda var tillräckligt uppslukande för att hålla mig fångad till slutet.

Andra gången jag läste Borta med vinden insåg jag att romanen inte handlar om Scarlett, utan om ett samhälle i förändring. Att det är en mycket storslagen berättelse där några måste gå under, medan några besitter de egenskaper som krävs för att leva vidare. Jag läste som om det vore fakta, vilket man nog kan (och bör) förfasa sig över. Mitchell är episk och behandlar varenda historisk händelse av betydelse utifrån samtidens blick. Krigets utbrott (värdelöst enligt Scarlett, fantastiskt enligt alla andra), Gettysburg, terroriserandet av civilbefolkningen i krigets slutskede (genuint onda yankees), frigivningen av slavar (värdelös förstås, Yankees vill frige slavar men kan inte ens tänka sig att anställa dem), Ku Klux Klans bildande (en naturlig följd av att "free nigga's" tror att de har rätt till vita kvinnor). Man läser, förförs, förfäras, lär sig.

Tredje gången jag läste Borta med vinden var det två helt nya drag hos Mitchell som fängslade mig. Miljöskildringarna från Södern var det första. Undergånsstämningen som verkar vara gemensam för Sydstatslitteraturen; dröjande, sävlig, kvalmig och stilla - och samtidigt hotfull. Typ bomull som vajar i vinden om kvällen medan någon sitter på sin veranda med ett glas lemonad och väntar på att bli våldtagen och mördad (mina klichéer får ursäktas med att jag precis har upptäckt denna fantastiska genre).

Det andra som jag tidigare inte reflekterat över är den briljanta precision som Mitchell visar upp i sitt register av gestalter. De är inte bara trovärdiga, de utvecklas under romanens gång och fyller alla en funktion i berättelsen om riket som går under. Det mest tydliga exemplet är Ashley som representerar nostalgi och gamla värden, medan Scarlett blir den nya, viljestarka människan som ska ta över. Mest spännande är ändå Melanie Wilkes, hon är både en "lady" och en människa med viljestyrka livärdig Scarletts. Deras relation är den mest komplicerade i romanen. Men sådant ser man förstås inte i en första läsning, när framsidan på boken domineras av Viven Leigh som ligger och dånar i Clark Gables armar.


PS. Scarlett skulle aldrig svimma. Hon föraktar kvinnor som svimmar.

Papercuts uppföljning

Idag har jag fått ett mejl där det står att 1) min guardian måste skriva om hela sin application eftersom det är fel på ett ställe 2) jag måste faxa över ett intyg från "the Swedish gouvernment" där de försäkrar att jag är "fully funded" 3) min guardian måste komplettera genom att uppge sin ras och sina föräldrars utbildningsnivå.




Punkt 3 är på skoj.

Papercuts

Innan jag får börja på University of Edinburgh måste jag fylla i en application på 6 sidor. Där får jag uppge min ras (svar: white), om jag är 1) man 2) kvinna (svar: det andra könet). Jag får beskriva mina föräldrars utbildningsnivå (svar: hög) och intyga att de kan betala min tuition fee (som de inte har ett dugg med att göra). 

Innan jag får flytta in i min lägenhet måste jag fylla i en application på tio sidor. Där ska jag lista allt jag någonsin har jobbat med, alla adresser jag någonsin har haft, telefonnummer till alla mina tidigare hyresvärdar (mobile numbers NOT ACCEPTED), samt, förstås, mina årsinkomster de senaste tre åren. Jag får kryssa i om jag är a) single b) married c) separated d) widowed (svar: ingetdera) och om jag är a) self employed b) working c) provided by parents (svar: provided by svenska staten + erasmus). 

Innan jag får skicka in min application till lägenheten måste min "legal guardian" (notera att jag är myndig sedan fem år tillbaka) fylla i en egen application på 50 sidor. Där får hon uppge allting som jag har uppgett, samt huruvida hon ska betala antingen a) 50% av min hyra b) 100% av min hyra. Hon måste också bifoga en kopia på sin deklaration, sitt senaste lönebesked, sitt pass och sin eventuella lagfart på det hus hon bor i. Jag behöver väl inte ens säga att det faktum att min "legal guardian" inte har ett dugg att göra med min hyra inte spelar någon roll.

När alla applications är ifyllda ska de scannas in och mejlas tillbaka till hyresvärden. 

Hell dig Britannia, du mest praktiska av alla förenade kungadömen!

Blåbärsnätter

Wong Kar Wai som alla älskar har gjort sin första engelskspråkiga film My Blueberry Nights. Handling: en flicka får sitt hjärta krossat, drar ut på roadtrip för att finna sig själv, kommer hem till den snälla kafékillen next door som har älskat henne all along. Förutom ett provocerande dåligt kvasimanus av typen "perhaps you don't have to be afraid to walk through that door - it all depends on who's behind it", och pålagda övertydliga berättarröster som berövar filmen på all potentiell mystik, har Wong Kar Wai slängt in Norah Jones (definitionen av hissmusik?) som inte kan agera, men som har ett tillräckligt sårbart och sensuellt ansikte för att det ska göra sig på film.

Eftersom My Blueberry Nights är en riktigt kass film känns det rätt meningslöst i att spekulera i varför Wong Kar Wais vackra bildspråk inte fungerar i Hollywood, men jag ska ändå göra en kort gissning. Att skapa distans genom att smyga med kameran utanför fönsterrutor och mellan dörrspringor blir i denna film, till skillnad från i den fantastiska In the mood for love, inte poetiskt. Det understrycker bara hur artificiell och tillrättalagd filmen är. Wong Kar Wai som brukar visa världens vackraste Hong Kong har valt att frossa i amerikanska fotoklichéer som kornigt blinkande trafikljus och "realistiska", pastellfärgade diners i mellanvästern. Det blir inte bättre av att ointressanta skådespelare som Nathalie Portman och Jude Law får gestalta "tuff men sårbar sydstatstjej" och "charmigt sympatisk engelsman". Rachel Weisz som dramatisk southern belle berör inte heller. Det är tur att Lizzie (Norah) redan från början är så banal, annars blir det obegripligt hur hon överhuvudtaget kan utvecklas av att möta dessa människor. Filmen lämnar en eftersmak av sliskigt översockrad blåbärspaj. Enda behållningen är att Cat Power dyker upp, både på soundtracket och bredvid Jude Law.



Notera att Norah Jones är utklädd till ett blåbär.

Can-lit

Vi har under de senaste åren hört talas om chic-lit, dick-lit och bit-lit. Men är det någon som har råkat på så kallad "Can-lit"? Enligt Canadas mest kände, levande författare Douglas Coupland uppfanns Can-lit på 1960-talet och uppstår basically, säger Coupland, när regeringen ger en författare pengar för att skriva om 1) livet i en småstad i Canada 2) livet som invandrare i Canada. Förutsatt att texten är skriven på franska får vissa urbana inslag förekomma - dock enbart från en "nonbourgeois" synvinkel.

Detta är förstås så långt från Coupland själv som det går att komma, även om Canada ofta är huvudperson i hans romaner. Om Mikael Strunge på 80-talet skrev om neonljus och rymden, kommer Couplands flimmer från X-filesavsnitt på blå tv-skärmar. Genom några meningar kan han fånga känslan av att finnas till nu. Olycklig skönhet, på gränsen till jordens undergång. När jag letade illustrerande citat hittade jag inga för Couplands texter är bara helhet. Detta är i alla fall början på Girlfriend in a coma i svensk översättning:

Karen och jag tog varandras oskuld på Grouse Mountain, offpist bland cedrarna, ovanpå skärvor av snökristaller under stjärnprickarna. Det var en decemberkväll så kall och klar att luften kändes som på månen - den brände i lungorna, ren och mintig; en fläkt av ozon, zinkpasta, skidvalla och Karens jordgubbsschampo.

konstnärspar del I

Akademiledamoten, kritikern och skribenten Artur Lundqvist var en populär karl som lyckades snärja två av sin tids främsta författare. Dels Maria Wine som han var gift med, dels Stina Aronson för vilken han hyste en så kallad amor intellectualis.

Problemet med begreppet "konstnärspar" är att berättelsen om dem alltid är densamma. Begåvad kvinna möter begåvad man. Ofta är båda överrens om att mannen är lite mer begåvad. Kvinnan är oändligt tacksam över att mannen inte är en vanlig träskalle, utan en konstnärssjäl och överser därför med alkoholism, otrohet, patologisk svartsjuka och annat svineri. Medan mannens konst hyllas, hudflängs kvinnan. Hon är för privat och för sentimental. Hon skriver bekännelselitteratur. Hon har ingen smak. Det händer till och med att parets intellektuella vänner instämmer i klagokören. Sinom tid kommer förhållandet till den punkt då mannen måste leva ut sin genuint polygama natur. Han hatar vardagsumgängets klaustrufobi. Han måste renodla sexualiteten. Kvinnan blir a) iskall och stoiskt uthärdande (ex. Märta Tikkanen) b) galen av svartsjuka (ex. Sigrid Hjertén).

Problemet, igen, är förstås att denna berättelse också är en efterkonstruktion. Det enda som verkligen är sant är att kvinnor genom historien 1) "har tjänat som spegelglans med en magisk, utsökt kraft att återge mannens figur i en fördubbling av dess naturliga storlek" (V. Woolf) 2) har haft svårare att vinna erkännande för sin konst 3) aldrig har kunnat leva ut sin "genuint polygama natur" på samma villkor som män - vilket inte betyder att de inte har levt ut den.

Punkt 1 och 2 kan man diskutera, punkt 3 känns spekulativ. Vad kan man veta om vem som låg med vem, och vad det betydde? Ett exempel på både punkt 1 och 2 ser jag emellertid i "Hyllning till Maria Wine", en kort samling skrifter som MW tog emot på sin 90-årsdag. Mest består den av lyriska brev och dikter. Här är några smakprov:

"Skatan, lynnets blåsiga fågel, har satt sig på Arturs byst i parken"

"Ordet, berättandet, litteraturen, världen, kärleken...allt detta var ni, Du och Arthur."

"Maria, oskiljaktig från Artur, har tillsammans med honom komponerat det osynliga mästerverk som är paret man-kvinna. Jag kan bara se och läsa Maria i dialog med Artur..."

Det är som om MW inte kunde existera utan sin man. Som om hennes poesi bara gick att läsa utifrån hennes och Arturs kärleksrelation. Hennes konst måste förstås utifrån Arturs konst, utifrån hans berömmelse, hans byst i parken.

Man kan förstås tycka att ALs primitivistiska dikter av typen "varm lava sprutar ner i det kalla havet" står sig ganska slätt mot mycket av MWs poesi, och det är ju också en del av berättelsen om konstnärspar att kvinnan ofta framstår som betydligt mer intressant i eftervärldens ögon.
Detta gäller även för Artur Lundqvists andra erövring Stina Aronson. I Feberboken - stoff till en roman kan man läsa om Mimmis begär till den mycket yngre författaren Hugo: "Min dag börjar inte med en morgon utan med Hugo." Mimmi älskar den världsvane poet som hon själv inte tillåts eller törs vara (exempel på punkt 1). Hennes brev till Hugo (som mycket medvetet framställs som dumdryg och självupptagen på ett närmast komiskt vis) är ett brev som alla kan känna igen. Ett utslag av självbevarelsedrift, ett försök att skriva sig ut och fri.

Jag gissar nog att jag skrämde dig i början. Jag var vansinnigt förälskad i dig då, vänskapsförälskad (amor intellectualis). Svep nu inte in dig i den där kylan som jag känner så väl, snälla älskade Hugo. Eftersom detta är avsett att vara en deklaration måste jag använda ord med räta vinklar. Du har ingenting, inte ett grand att frukta.

Ständigt på sin vakt, urskuldande, hjärtskärande humoristisk och "ett Eiffeltorn av falskhet". Allt som står är: älska mig, älska mig, ÄLSKA MIG.

När man har kallat Aronson för hänsynslöst utelämnande, Feberboken för bekännelselitteratur, har man missat distansen mellan berättare och författare (punkt 2). Man gör orätt i att sätta likhetstecken mellan Mimmi Palm och Stina Aronson. MP är en version av SA, en version av vem som helst.