Jag vet att det är lite ute med Stephenie Meyer. Men. Under julen har jag fått tillfälle att titta i de svenska översättningarna. Jag börjar allvarligt tro att en översättare faktiskt har som plikt att försköna när det behövs. För är texten helt outhärdlig: "Edwards läppar masserades mot mina". Det är ju inte bara dåligt utan till och med äckligt.
Breaking Dawn heter på svenska: Så länge vi andas.
tisdag 30 december 2008
fredag 19 december 2008
tröttnar de aldrig?
Varför o varför är genusdebatten så korkad? Det här och det här är för dumt för att man ens ska behöva bemöta det. Tanja Bergkvist (uppbackad av pajasen Per Ström) skriver på Brännpunkt att:
"Flera studier visar att de olika roller vi tar på oss är genetiskt betingade, ett biologiskt faktum, något naturen har sett till att gynna under tusentals år av evolution - troligen för att vi ska överleva. Olika roller är inget problematiskt så länge dessa värderas lika. Studier av barn, som bara är några månader gamla, visar att pojkar föredrar vissa leksaker (hårda) medan flickor föredrar andra (mjuka)."
Istället för att återigen rabbla upp alla problem med denna typ av forskning och istället för att beklaga sig över människors fullständigt onaturliga fixering vid vissa aspekter av "naturen" kan man ju försöka vara mer konstruktiv. Som Kielos frågade sig i Dagens Arena för ett tag sedan: varför slutar inte feminister att slå in öppna dörrar genom att gnälla på Per Ström och sätter lite lite press på Mona Sahlin istället. Fråga henne vad hon egentligen menar med att socialdemokratins feministiska uppgift är "att i sylvassa klackar" vara emot "allt vad kristdemokraterna är för".
"Flera studier visar att de olika roller vi tar på oss är genetiskt betingade, ett biologiskt faktum, något naturen har sett till att gynna under tusentals år av evolution - troligen för att vi ska överleva. Olika roller är inget problematiskt så länge dessa värderas lika. Studier av barn, som bara är några månader gamla, visar att pojkar föredrar vissa leksaker (hårda) medan flickor föredrar andra (mjuka)."
Istället för att återigen rabbla upp alla problem med denna typ av forskning och istället för att beklaga sig över människors fullständigt onaturliga fixering vid vissa aspekter av "naturen" kan man ju försöka vara mer konstruktiv. Som Kielos frågade sig i Dagens Arena för ett tag sedan: varför slutar inte feminister att slå in öppna dörrar genom att gnälla på Per Ström och sätter lite lite press på Mona Sahlin istället. Fråga henne vad hon egentligen menar med att socialdemokratins feministiska uppgift är "att i sylvassa klackar" vara emot "allt vad kristdemokraterna är för".
torsdag 18 december 2008
Trött på Sylvia Plath-flickorna och Jack Kerouac-killarna
Ni kanske vet att det har florerat en bokenkät i bloggosfären de senaste veckorna. Jag vet inte vem som är källan men bokhora har förstås hakat på. Frågorna är provocerande narcissistiska av typen "vilken bok läser du nu?", "vilken sida är du på" och "vilket bokmärke använder du".
Vem orkar svara, vem orkar läsa andras svar? Jag tror att de som svarar är bokälskande bloggare som omsorgsfullt fyller i enkäten, läser igenom den flera gånger och försäkrar sig om att de har svarat lagom bildat och tokroligt på alla frågor. Till exempel: just nu läser jag Vergilii död, jag är på sidan 451 (som i Farenheit 451!) och som bokmärke använder jag biljetten till Modernistas vip-fest på bokmässan 2007. Sedan läser de igenom andras enkäter för att se om någon har lyckats svara mer bildat och tokroligt. Då går de tillbaka till sina egna bloggar och ändrar.
Den värsta frågan är ändå: "Vilken bok har påverkat dig mest hittills?" Jag litar inte på människor som besvarar den frågan.
Vem orkar svara, vem orkar läsa andras svar? Jag tror att de som svarar är bokälskande bloggare som omsorgsfullt fyller i enkäten, läser igenom den flera gånger och försäkrar sig om att de har svarat lagom bildat och tokroligt på alla frågor. Till exempel: just nu läser jag Vergilii död, jag är på sidan 451 (som i Farenheit 451!) och som bokmärke använder jag biljetten till Modernistas vip-fest på bokmässan 2007. Sedan läser de igenom andras enkäter för att se om någon har lyckats svara mer bildat och tokroligt. Då går de tillbaka till sina egna bloggar och ändrar.
Den värsta frågan är ändå: "Vilken bok har påverkat dig mest hittills?" Jag litar inte på människor som besvarar den frågan.
onsdag 17 december 2008
Canongates mytprojekt...
...är något som jag planerar att tillägna ett par år av mitt liv.
Idén är förstås suggestiv. "The worlds finest writers" får välja en myt och skriva om den med en "modern twist". Margaret Atwood skriver därför en Penelopiad och Jeanette Winterson diskuterar maskulinitet i Weight, hennes omskrivning av Atlasmyten. Sveriges bidrag är Klas Östergrens Orkanpartyt som utgår från den fornnordiska Baldersmyten. Projektet ska pågå i femtio år. Hundra böcker ska släppas.
Hittills har jag hittat ungefär 20 ideologiska problem med serien. Gissa vilka.
Idén är förstås suggestiv. "The worlds finest writers" får välja en myt och skriva om den med en "modern twist". Margaret Atwood skriver därför en Penelopiad och Jeanette Winterson diskuterar maskulinitet i Weight, hennes omskrivning av Atlasmyten. Sveriges bidrag är Klas Östergrens Orkanpartyt som utgår från den fornnordiska Baldersmyten. Projektet ska pågå i femtio år. Hundra böcker ska släppas.
Hittills har jag hittat ungefär 20 ideologiska problem med serien. Gissa vilka.
torsdag 11 december 2008
Vikingabråket!
Läs här om en grej som gjorde mig så indignerad att jag inte kunde plugga på flera dagar eftersom jag var tvungen att fila på ett elakt svar.
Och här är min senaste krönika om jämställdhet i Storbritannien - en krönika som dessvärre delvis ger Hinde rätt. Men jag ska tänka på att släppa lite på min antibrittiska pose i framtiden.
Och här är min senaste krönika om jämställdhet i Storbritannien - en krönika som dessvärre delvis ger Hinde rätt. Men jag ska tänka på att släppa lite på min antibrittiska pose i framtiden.
Nobelrapportering del 4 - Nightcap
Banketten avslutades med tramsiga valser som "Rönnerdal" där jag försökte hålla mig så nära Ebba och Horace som det var möjligt. Sedan åkte vi med buss till Nobel Nightcap, efterfesten vars tema var "Litterära rum". Dessa fanns att välja på:
The Chronichles of Narnia
Kalle och chokladfabriken
Röda Rummet
1984
En världsomsegling under havet
En midsommarnattsdröm
Fantomen på operan
Mordet på orientexpressen
Ali Baba och de 40 rövarna
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
En studie i rött
Ikeakatalogen (haha)
Och, för vi var ju ändå på KTH,
Liftarens guide till galaxen
Allting kändes proffsigt och kul. Jag svepte en chokladdrink i "the chocolate bar" och rioja på operan. I Röda rummet åt vi ostron och drack champagne. Pluspoäng för bra tema och coola miljöer. Minuspoäng för att det var för trångt (och för många studenter) på festen. Jag fick runt fyrasnåret fruktansvärd skoskav och gick barfota hela vägen till Valhallagrillen där vi köpte pommes frites och tog en taxi 300 meter till Löjtnantsgatan.
Nobelrapportering del 3 - Madde och mat
Jag vill inte verka besatt eller så, men vi (Den Yngsta Prinsessan och jag) är ju inte helt olika (säg att vi är lika, säg att vi är lika SÄG DET SÄG DET). Vem hade kunnat förutsäga att vi skulle ha samma frisyr?Svensk damtidning rapporterar från middagen genom mig:
Förrätt: intetsägande shellfish på sjötunga (bortsett från en mycket god mussla).
Huvudrätt: lyckad kalv (jag saltade lite på den dock) med potatisterrin och en liten rotfruktsbakelse som såg ut som ett konstverk.
Efterrätt: inlagt päron med kex, choklad, glass och något gelégodis. Var lite för stor och all over the place för att kännas riktigt lyxig, men den var också god - på samma sätt som en stor portion glass med chokladsås är god.
Champangen: syrlig och lite för varm
Rödvinet: runt och gott
Dessertvinet: mjukt och sött
Konjaken: drack jag inte upp
Nobelrapportering del 2 - styling
Såhär funkade det innan vi kom till festen:
Jag gick och stajlade mig på Blondinbellas favoritställe "Bobbys hårstudio". Först skulle jag se ut som (jag citerar frisören) Evita Perón, men när jag insåg att det var = att se ut som (jag citerar) Gwen Stefani bangade jag och gick istället på en look som påminde mer om (fortfarande citat) Kate Winslet i Titanic eller Lucy i Ett rum med utsikt.
Såhär var mitt och (den alltmer hjälplöse) frisören/makeup-artistens samtal:
Han: Hur hade du tänkt med makeupen?
Jag: Eh va?
Han (tålmodigt): Alltså, vad har du för färg på klänningen?
Jag: Blå
Han: (irriterad suck) himmelsblå, akvamarin, midnattsblå?
Jag (nervös): Ganska blank och klarblå
Han: Men okej, då tycker jag att vi ska köra på prinsessan Madeleine. Hon har ju ofta blått och så brun ögonskugga till det och det tar fram det blå i dina ögon, och rosor på kinderna och blabla etc. Vilka färger har du i din egen sminkväska?
Jag (förvirrad): Eh, jag har väl lite rouge...och ja, en kajalpenna.
Han (spärrar upp ögonen): okej....
Jag (urskuldande): Ja, alltså det är därför jag gick hit för jag är inte så van...
Han: Men vet du vad, om du blir blank i ansiktet eller sminket ringer och inte har något smink så kan du ju bara gå in på toaletten och badda ansiktet med toalettpapper.
När jag satt i frisörstolen sen och kände att jag borde vara mer som Carolina Gynning, var det enda jag kunde tänka på är att frisörbögar är kvinnors värsta fiender. Eftersom det fick mig att känna mig som en homofob flashade jag (något desperat) första sidan i min bok, "Flicka möter pojke" av Ali Smith, där det finns ett citat av Judith Butler – som i och för sig kanske inte är tillräckligt glamourös för att det ska impa på någon.
OK, jag inser att jag låter som en dryg akademiker som måste dra till med Butler och sin obefintliga sminknecessär så fort hon börjar känna sig underlägsen - ty INTELLEKTUALISMEN är åtminstone fri från skönhetshets. Problemet är just att den inte är det. INTELLEKTUALISMEN är lika sexistisk och vidrig som allting annat. Jag kanske får bjuda på ytterligare ett litet citat från Jean-Kladd:
Vän till mig som hade honom till bordet presenterar oss:
LL: Det här är Malin, hon är oerhört begåvad.
J-K (insuinerande): Jaha...
LL: Inte på det sätt du tänker på.
J-K (vänder sig till mig): Är du författare?
Jag (fnittrande): Inte då. Lilla jag - en författare. Skulle aldrig komma på frågan.
Jag gick och stajlade mig på Blondinbellas favoritställe "Bobbys hårstudio". Först skulle jag se ut som (jag citerar frisören) Evita Perón, men när jag insåg att det var = att se ut som (jag citerar) Gwen Stefani bangade jag och gick istället på en look som påminde mer om (fortfarande citat) Kate Winslet i Titanic eller Lucy i Ett rum med utsikt.
Såhär var mitt och (den alltmer hjälplöse) frisören/makeup-artistens samtal:
Han: Hur hade du tänkt med makeupen?
Jag: Eh va?
Han (tålmodigt): Alltså, vad har du för färg på klänningen?
Jag: Blå
Han: (irriterad suck) himmelsblå, akvamarin, midnattsblå?
Jag (nervös): Ganska blank och klarblå
Han: Men okej, då tycker jag att vi ska köra på prinsessan Madeleine. Hon har ju ofta blått och så brun ögonskugga till det och det tar fram det blå i dina ögon, och rosor på kinderna och blabla etc. Vilka färger har du i din egen sminkväska?
Jag (förvirrad): Eh, jag har väl lite rouge...och ja, en kajalpenna.
Han (spärrar upp ögonen): okej....
Jag (urskuldande): Ja, alltså det är därför jag gick hit för jag är inte så van...
Han: Men vet du vad, om du blir blank i ansiktet eller sminket ringer och inte har något smink så kan du ju bara gå in på toaletten och badda ansiktet med toalettpapper.
När jag satt i frisörstolen sen och kände att jag borde vara mer som Carolina Gynning, var det enda jag kunde tänka på är att frisörbögar är kvinnors värsta fiender. Eftersom det fick mig att känna mig som en homofob flashade jag (något desperat) första sidan i min bok, "Flicka möter pojke" av Ali Smith, där det finns ett citat av Judith Butler – som i och för sig kanske inte är tillräckligt glamourös för att det ska impa på någon.
OK, jag inser att jag låter som en dryg akademiker som måste dra till med Butler och sin obefintliga sminknecessär så fort hon börjar känna sig underlägsen - ty INTELLEKTUALISMEN är åtminstone fri från skönhetshets. Problemet är just att den inte är det. INTELLEKTUALISMEN är lika sexistisk och vidrig som allting annat. Jag kanske får bjuda på ytterligare ett litet citat från Jean-Kladd:
Vän till mig som hade honom till bordet presenterar oss:
LL: Det här är Malin, hon är oerhört begåvad.
J-K (insuinerande): Jaha...
LL: Inte på det sätt du tänker på.
J-K (vänder sig till mig): Är du författare?
Jag (fnittrande): Inte då. Lilla jag - en författare. Skulle aldrig komma på frågan.
Nobelrapportering del 1
Vad får man om man korsar blondinbella med en nazist?Svar: en humaniorastudent som sviker sina ideal.
Nobelfestens nyckelord: etikett, sexism, lyxigt, KTH, dyrt, kultur, japaner, hattar, ordnar, mat, sött vin, prominenta personer, guld
Och Katarina Frostenssons man (vars rykte väl inte är det bästa) sa såhär till mig (snarare om mig, över mitt huvud): "Vad förbannat snygg hon är, hon ser ut som prinsessan Madeleine – om jag inte vore bög..."
tisdag 9 december 2008
Det är det sista jag säger om listan
Jonas Thente skriver:
"Könsfördelningen då? Jo, om man vill en kvoterad lista så kan man för all del göra det. Fast då skulle man få kalla den något annat än De 100 mest inflytelserika."
Men är det verkligen det som är problemet? Själv ser jag två problem med Thentes förklaring. För det första fattar jag inte vad som avses med "inflytelserik litteratur". Det verkar ha något med en idédebatt att göra. En idédebatt som avgränsas på vilka grunder då? Som berör vem? Där vilka då tillåts delta? Antagandet vilar på en föreställning om att en viss typ av människa (den intellektuelle mannen) utgör den historiska principen och kan användas som måttstock när man ska bestämma vad som har varit mest inflytelserikt.
För det andra: låt oss säga att vi godkänner de ramar inom vilka denna puckade lista utformas. Även OM vi gör det: varför har en ideologi uteslutits? Varför finns inga feministiska tänkare (förutom Simone de Beauvoir) på listan när genusperspektivet är det som i dagsläget dominerar akademien? Kan det vara av samma skäl som Ayn Rand inte finns på listan? Det handlar om ideologi som inte anses särskilt viktig av internationella PEN-klubben? Inte vet jag, men det känns ju tryggt att listan i alla fall underminerar sig själv. Även om det alltid finns någon där som är villig att försvara den.
Förresten har jag lagt upp bilder på facebook.
"Könsfördelningen då? Jo, om man vill en kvoterad lista så kan man för all del göra det. Fast då skulle man få kalla den något annat än De 100 mest inflytelserika."
Men är det verkligen det som är problemet? Själv ser jag två problem med Thentes förklaring. För det första fattar jag inte vad som avses med "inflytelserik litteratur". Det verkar ha något med en idédebatt att göra. En idédebatt som avgränsas på vilka grunder då? Som berör vem? Där vilka då tillåts delta? Antagandet vilar på en föreställning om att en viss typ av människa (den intellektuelle mannen) utgör den historiska principen och kan användas som måttstock när man ska bestämma vad som har varit mest inflytelserikt.
För det andra: låt oss säga att vi godkänner de ramar inom vilka denna puckade lista utformas. Även OM vi gör det: varför har en ideologi uteslutits? Varför finns inga feministiska tänkare (förutom Simone de Beauvoir) på listan när genusperspektivet är det som i dagsläget dominerar akademien? Kan det vara av samma skäl som Ayn Rand inte finns på listan? Det handlar om ideologi som inte anses särskilt viktig av internationella PEN-klubben? Inte vet jag, men det känns ju tryggt att listan i alla fall underminerar sig själv. Även om det alltid finns någon där som är villig att försvara den.
Förresten har jag lagt upp bilder på facebook.
onsdag 3 december 2008
storstadsmentalitet?
Här sammanfattas vad jag har försökt förklara om Sthlm för diverse Scandinavian-lovers ungefär 100 gånger sedan jag kom till Skottland.
Maskulinitet och Coca-Cola
Nämen ser man på, det är fler som har retat upp sig på reklamen för Coca-Cola Zero "break-up as it should be".Det var min retorikvän Frida som förklarade för mig varför Zero-reklamen måste vara så korkad och sexistisk. Zero är en lightprodukt (precis som den tydligen kvinnligt konnoterade Coca-Cola Light) och därför måste reklamen kompensera den omanliga produkten genom att slänga in så många ängsliga manlighetsstereotyper som möjligt. Några av Zeros reklamfilmer, till exempel den där en tjej har colaburkar istället för bröst har inte nått Sverige. Jag undrar varför.
Coca-Cola Light har en något trevligare reklamfilm som betydligt mer diskret riktar sig till ett specifikt kön. Olika typer av "crazy" kvinnor gör till tonerna av Alphabeats Fascination fula miner på bröllopsfotot, kör snabbt som satan om en snubbe i sin coola bil, spöar en annan snubbe i tv-spel, öppnar burken åt en kille som är svag, skvätter ner gamla tanter genom att göra bomben i simbassängen etc.
Ställer man dessa reklamer mot varandra blir det uppenbart vilket vidrigt och hycklande företag Coca-Cola är.
Såhär skrev Linna Johansson i somras under rubriken "Vi måste tala om reklamen".
"Det finns överhuvudtaget inget offentligt feministiskt samtal om till exempel reklam. Bildkritiken är ett feministiskt no-no. Ja, mer än så: reklamen är ett sorts kulturkritikens no-no. Vi talar helt enkelt inte om reklam.
Varför inte? För att det är för enkelt, antar jag. För att de anklagelser som riktas mot reklamen, att den med [Birgitta] Ohlssons ord är "korkad", också är dess triumf. Det korkade, vet vi innerst inne, diskuterar man inte, det ignorerar man."
Att avfärda reklam som korkad är förstås att göra det lätt för sig. Zero-reklamen är skitsmart, strategisk och konsekvent. Så sluta köp den där vidriga sexistiska lightläsken – det gör större skillnad än att reklamen fälls hos ERK.
tisdag 2 december 2008
10 viktiga böcker
Bara för att bevisa godtyckligheten i de listor som jag kritiserar.
Ladies and Gentlemen, I give you:
Skitviktig skönlitteratur från 1950- och framåt.
1. Gabrielle Wittkops Nekrofilen - för estetikens triumf.
2. Vladimir Nabokovs Lolita - av samma anledning.
3. J.D Salingers Catcher in the Rye - för att den är rakt igenom empatisk
4. Jean Rhys Wide Sargasso Sea - för att den genom världens vackraste språk sammanfattar postkolonial och feministisk teori från 60-talet och framåt.
4. All Harlekeinlitteratur – för dess female gaze och subversiva kraft.
5. Jeanette Wintersons Oranges are not the only fruit - för dess humor och dess upplösande av gränsen mellan fiktion och verklighet (långt innan Paul Auster tänkte tanken för övrigt)
6. Gerd Brantenbergs Egalias döttrar - för att den likt ingen annan litteratur synliggör vad språk egentligen är och innebär.
7. Stina Aronsons Feberboken - för att det är en berättelse som skulle kunna vara hela världens dagbok. Och för att den dekonstruerar det manliga geniet.
8. Elfriede Jelineks Pianolärarinnan - för dess omöjlighet.
9. Sarah Waters Fingersmith – för dess suveränitet gentemot världens mest kanoniserade genre: den viktorianska romanen.
10. Zadie Smiths On Beauty - för dess absoluta briljans.
Ladies and Gentlemen, I give you:
Skitviktig skönlitteratur från 1950- och framåt.
1. Gabrielle Wittkops Nekrofilen - för estetikens triumf.
2. Vladimir Nabokovs Lolita - av samma anledning.
3. J.D Salingers Catcher in the Rye - för att den är rakt igenom empatisk
4. Jean Rhys Wide Sargasso Sea - för att den genom världens vackraste språk sammanfattar postkolonial och feministisk teori från 60-talet och framåt.
4. All Harlekeinlitteratur – för dess female gaze och subversiva kraft.
5. Jeanette Wintersons Oranges are not the only fruit - för dess humor och dess upplösande av gränsen mellan fiktion och verklighet (långt innan Paul Auster tänkte tanken för övrigt)
6. Gerd Brantenbergs Egalias döttrar - för att den likt ingen annan litteratur synliggör vad språk egentligen är och innebär.
7. Stina Aronsons Feberboken - för att det är en berättelse som skulle kunna vara hela världens dagbok. Och för att den dekonstruerar det manliga geniet.
8. Elfriede Jelineks Pianolärarinnan - för dess omöjlighet.
9. Sarah Waters Fingersmith – för dess suveränitet gentemot världens mest kanoniserade genre: den viktorianska romanen.
10. Zadie Smiths On Beauty - för dess absoluta briljans.
måndag 1 december 2008
Idoldyrkan
Robert Pattinson som spelar Edward i Twilight har mer än 200 fejkprofiler på facebook. Om nu inte någon av dem är den riktiga - vad gör man då om man är superkär i Edward, förlåt jag menar Robert Pattinson? Tänk om man är helt desperat och måste måste få kontakt med honom? Är det enda man kan göra att åka till USA och vänta i en mall tillsammans med "Team Edward" och "Twilightmammorna"? Och hoppas hoppas att han skymtar en i folkmassan och bara förstår: just HENNE vill jag sjunga min egenkomponerade gitarrmusik för.
Vad annars kan man göra?
Vad annars kan man göra?
Mina herrar och damer
Jonas Thente har i sin blogg börjat lägga upp någon lista från 80-talet som gör anspråk på att vara en förteckning över västvärldens viktigaste litteratur sedan 1940-talet
"Internationella PEN-klubben tog fram listan för att informera östeuropeiska författare, förläggare och intellektuella om vad som hänt i västvärlden och vilka litterära verk som haft och har störst inflytande på tänkandet", skriver Thente.
Från 1940-talet finns en kvinna med. Det är Simone de Beauvoir. Från 1950-talet finns en kvinna med. Det är Hannah Arendt. På 1960-talet har det tillkommit en kvinna. Det är Mary Douglas.
Jag klagade i kommentatorsfältet och uppmanades av herr Thente med att komma med förslag på 10 kvinnor som platsar, samt med förslag på 10 (nämnda) män som inte platsar. Jag blev i kommentatorfältet också beskylld för att "genusdravla".
Därför: ta en titt på Thentes lista och hjälp mig. Att det inte skulle finnas inflytelserika böcker skrivna av kvinnor under denna tid är genomkorkat. Tillexempel är 1984 med på listan. Karin Boye skrev Kallocain 9 år innan Orwell publicerade 1984.
"Internationella PEN-klubben tog fram listan för att informera östeuropeiska författare, förläggare och intellektuella om vad som hänt i västvärlden och vilka litterära verk som haft och har störst inflytande på tänkandet", skriver Thente.
Från 1940-talet finns en kvinna med. Det är Simone de Beauvoir. Från 1950-talet finns en kvinna med. Det är Hannah Arendt. På 1960-talet har det tillkommit en kvinna. Det är Mary Douglas.
Jag klagade i kommentatorsfältet och uppmanades av herr Thente med att komma med förslag på 10 kvinnor som platsar, samt med förslag på 10 (nämnda) män som inte platsar. Jag blev i kommentatorfältet också beskylld för att "genusdravla".
Därför: ta en titt på Thentes lista och hjälp mig. Att det inte skulle finnas inflytelserika böcker skrivna av kvinnor under denna tid är genomkorkat. Tillexempel är 1984 med på listan. Karin Boye skrev Kallocain 9 år innan Orwell publicerade 1984.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
