Helt anspråkslöst om Freud

I "Der Wahn und die Träume in W. Jensens Gradiva" beskriver Freud hur dröm och verklighet i litteraturen tvinnas kring varandra. Litteratur = dagdröm.

Jensens berättelse om Gradiva är såhär: en dammig arkeolog förälskar sig i en romersk relief - Gradiva - och börjar dagdrömma om densamma. Efterhand övergår förälskelsen i besatthet och arkeologen börjar se Gradiva traska omkring på Wiens gator. Vem är egentligen Gradiva, frågar sig läsaren. En hallucination? Ett spöke? Ett bevis på att arkeologen är på väg in i galenskap?

Det visar sig att Gradiva är en människa av kött och blod. Hon heter Zoe (betyder enligt Freud "liv" på grekiska) och är arkeologens barndomsvän. Eftersom han har varit så uppslukad av att vara arkeolog har han helt förträngt minnena av henne, men i hans dagdrömmar kommer minnena tillbaka i gestalt av en romersk relief.

Freud gör (utan att överhuvudtaget reflektera över att både arkeologen och Zoe är fiktiva gestalter) en poäng av att dagdröm (läs: litteratur) kan förstås som ett illusionstrick som gör ett slags kommunikation med det undermedvetna möjlig. Men dagdrömmen/litteraturen är inte nödvändigtvis av godo. I berättelsen befriar Zoe, genom påminnelse arkeologen från illusionen. Hans förträngda minnen har fått verklig gestalt. Paret kan gifta sig och leva happily ever after. Voilá: fallet är löst. Doktorn putsar belåtet sina glasögon.

Allas vår egen Harold Bloom har kallat Siegmund Freud för "en stark poet", och Freud är uppenbarligen mycket suggestiv att läsa, särskilt som essäist. Men när jag läser om Gradiva och Zoe måste jag fundera över vad detta dubbla kvinnoporträtt verkligen betyder.

Gradiva är drömmens kvinna. Zoe är verklighetens eller "livets". Det vill säga: Gradiva är litteratur och Zoe är utvägen ur litteraturen. Gradiva är en projektion av mannens begär, en gengångare från ett förlorat barndomsparadis. Hon är innesluten som en fluga i bärnsten. Mannen älskar denna kvinna som älskar sig själv via mannens kärlek till henne. Inte för att hon är åtråvärd i sig genom sin sexuella självtillräcklighet, utan för att hon är en projektion av hans infantila narcissism. Gradiva kan förstås som ett bortförklarande och ett underordnande av den starka och självständiga kvinnotypen.

Men vem är då Zoe - livets kvinna? Som barn inspirerar hon arkeologen (poeten) till fantasin om Gradiva (till litteraturen), men som vuxen upplöser hon samma fantasi. Vad betyder det?