Jouissance = extas?

Roland Barthes har i en fin liten bok beskrivit hur texten kan förstås som ett njutningsmedel - som pleasure (plaisir - jag kommer (som ett utslag av stor generositet) framöver att förse mina fransktalande läsare med franska termer). Njutning uppnås genom igenkänning, det vill säga när föreställningar som vi känner igen speglas i texten. Denna typ av "läsbar" (readerly, lisible) text är denotativ i den mening att den inte lär oss någonting nytt eller på något sätt utvidgar våra subjekt - dock kan den fortfarande förse oss med njutning. Själv är jag av åsikten att den sortens njutning är den främsta anledningen till att människor läser.

Barthes talar också om en annan text, en text som är "writerly" istället för "readerly", "scriptible" istället för "lisible", konnotativ istället för denotativ. Istället för att bekräfta våra föreställningar representerar denna text en brist, ett tomrum (ibland i så hög grad att texten blir oläslig). Längtan efter att fylla det tomrummet kan närmast beskrivas som "eros" och läsningen blir en erotisk upplevelse i den meningen att "driften" kan jämställas med den sexuella. När behovet/driften tillfredsställs uppstår en känsla av extas (bliss, jouissance).

Vi har alltså njutning och extas, men extas ska inte förstås som förstärkt njutning, det är två helt skilda företeelser (trots att båda i någon mån är sexuellt konnoterade). Det bör också nämnas att även om den erotiska läsningen också påverkar kroppen, är det en skillnad på läsning och erotisk praktik. Exempelvis: paradoxalt nog är den erotiska texten i de flesta fall förmodligen ett exempel på text som är "läsbar", som ger "pleasure" - inte extas (Wittkop är ett undantag, därmed inte sagt att man hamnar i sexuell extas av att läsa Wittkop, hoppas att ni är med mig).

"Pleasure" kan låta nog så trivialt i sammanhanget, men det är ändå njutning. Och när man talar om vad som ger njutning kan man inte längre tala om "bra" eller "dålig" litteratur. Jag kan inte påstå att min världsbild utvidgades nämnvärt av att läsa Stephenie Meyers twilight-serie, men njutningen var ändå jämförbar med den jag kände när jag läste Zadie Smiths senaste. När man talar om njutning finns det ingen mening med att skilja mellan högkultur och lågkultur.

Återstår frågan: kan litteratur inom ramarna för lågkulturen vara "writerly" text. Kan den utmana subjektet och ge oss en själslig orgasm?