Omläsningar

I början av sommaren läste jag Donna Tartts "Den lille vännen" och förstod att Sytstatsromanen är en förbisedd genre i Sverige. Jag förstod också att Sydstaterna är meningen med USA. Men innan jag började med Haper Lee, Faulkner (eller John Grisham till och med) måste jag läsa om "The greatest and widely read novel of all times" - Margaret Mitchells Gone With The Wind (för övrigt ett exempel på hur wikipedia inte alltid är den mest nyanserade källan - artikelförfattarens källa verkar i sin tur vara den på alla sätt inkompetent författade Litteraturens historia i världen av Olsson och Algulin som vi utan framgång har försökt porta från Litteraturvetenskap A).

Första gången jag läste Borta med vinden slogs jag av hur rasistisk den är. När jag hade kommit över det (vilket var pinsamt tidigt) blev jag, liksom varenda man i romanen, betagen i Scarlett O'Hara. För det första är hon åtråvärd; hennes irländska käke och äppelgröna klänning är fullt jämförbara med Nabokovs kattmjuka ansiktskonturer och rosenröda naglar. För det andra är hon intelligent och modig, för det tredje är hon förblindad av omöjlig kärlek. Då läste jag romanen för Scarletts skull och jag får nog säga att ingen, varken Ashley eller Rhett, var i närheten av så intressant som hon, även om kärlekshistorierna med dem båda var tillräckligt uppslukande för att hålla mig fångad till slutet.

Andra gången jag läste Borta med vinden insåg jag att romanen inte handlar om Scarlett, utan om ett samhälle i förändring. Att det är en mycket storslagen berättelse där några måste gå under, medan några besitter de egenskaper som krävs för att leva vidare. Jag läste som om det vore fakta, vilket man nog kan (och bör) förfasa sig över. Mitchell är episk och behandlar varenda historisk händelse av betydelse utifrån samtidens blick. Krigets utbrott (värdelöst enligt Scarlett, fantastiskt enligt alla andra), Gettysburg, terroriserandet av civilbefolkningen i krigets slutskede (genuint onda yankees), frigivningen av slavar (värdelös förstås, Yankees vill frige slavar men kan inte ens tänka sig att anställa dem), Ku Klux Klans bildande (en naturlig följd av att "free nigga's" tror att de har rätt till vita kvinnor). Man läser, förförs, förfäras, lär sig.

Tredje gången jag läste Borta med vinden var det två helt nya drag hos Mitchell som fängslade mig. Miljöskildringarna från Södern var det första. Undergånsstämningen som verkar vara gemensam för Sydstatslitteraturen; dröjande, sävlig, kvalmig och stilla - och samtidigt hotfull. Typ bomull som vajar i vinden om kvällen medan någon sitter på sin veranda med ett glas lemonad och väntar på att bli våldtagen och mördad (mina klichéer får ursäktas med att jag precis har upptäckt denna fantastiska genre).

Det andra som jag tidigare inte reflekterat över är den briljanta precision som Mitchell visar upp i sitt register av gestalter. De är inte bara trovärdiga, de utvecklas under romanens gång och fyller alla en funktion i berättelsen om riket som går under. Det mest tydliga exemplet är Ashley som representerar nostalgi och gamla värden, medan Scarlett blir den nya, viljestarka människan som ska ta över. Mest spännande är ändå Melanie Wilkes, hon är både en "lady" och en människa med viljestyrka livärdig Scarletts. Deras relation är den mest komplicerade i romanen. Men sådant ser man förstås inte i en första läsning, när framsidan på boken domineras av Viven Leigh som ligger och dånar i Clark Gables armar.


PS. Scarlett skulle aldrig svimma. Hon föraktar kvinnor som svimmar.