Papercuts

Innan jag får börja på University of Edinburgh måste jag fylla i en application på 6 sidor. Där får jag uppge min ras (svar: white), om jag är 1) man 2) kvinna (svar: det andra könet). Jag får beskriva mina föräldrars utbildningsnivå (svar: hög) och intyga att de kan betala min tuition fee (som de inte har ett dugg med att göra). 

Innan jag får flytta in i min lägenhet måste jag fylla i en application på tio sidor. Där ska jag lista allt jag någonsin har jobbat med, alla adresser jag någonsin har haft, telefonnummer till alla mina tidigare hyresvärdar (mobile numbers NOT ACCEPTED), samt, förstås, mina årsinkomster de senaste tre åren. Jag får kryssa i om jag är a) single b) married c) separated d) widowed (svar: ingetdera) och om jag är a) self employed b) working c) provided by parents (svar: provided by svenska staten + erasmus). 

Innan jag får skicka in min application till lägenheten måste min "legal guardian" (notera att jag är myndig sedan fem år tillbaka) fylla i en egen application på 50 sidor. Där får hon uppge allting som jag har uppgett, samt huruvida hon ska betala antingen a) 50% av min hyra b) 100% av min hyra. Hon måste också bifoga en kopia på sin deklaration, sitt senaste lönebesked, sitt pass och sin eventuella lagfart på det hus hon bor i. Jag behöver väl inte ens säga att det faktum att min "legal guardian" inte har ett dugg att göra med min hyra inte spelar någon roll.

När alla applications är ifyllda ska de scannas in och mejlas tillbaka till hyresvärden. 

Hell dig Britannia, du mest praktiska av alla förenade kungadömen!

Blåbärsnätter

Wong Kar Wai som alla älskar har gjort sin första engelskspråkiga film My Blueberry Nights. Handling: en flicka får sitt hjärta krossat, drar ut på roadtrip för att finna sig själv, kommer hem till den snälla kafékillen next door som har älskat henne all along. Förutom ett provocerande dåligt kvasimanus av typen "perhaps you don't have to be afraid to walk through that door - it all depends on who's behind it", och pålagda övertydliga berättarröster som berövar filmen på all potentiell mystik, har Wong Kar Wai slängt in Norah Jones (definitionen av hissmusik?) som inte kan agera, men som har ett tillräckligt sårbart och sensuellt ansikte för att det ska göra sig på film.

Eftersom My Blueberry Nights är en riktigt kass film känns det rätt meningslöst i att spekulera i varför Wong Kar Wais vackra bildspråk inte fungerar i Hollywood, men jag ska ändå göra en kort gissning. Att skapa distans genom att smyga med kameran utanför fönsterrutor och mellan dörrspringor blir i denna film, till skillnad från i den fantastiska In the mood for love, inte poetiskt. Det understrycker bara hur artificiell och tillrättalagd filmen är. Wong Kar Wai som brukar visa världens vackraste Hong Kong har valt att frossa i amerikanska fotoklichéer som kornigt blinkande trafikljus och "realistiska", pastellfärgade diners i mellanvästern. Det blir inte bättre av att ointressanta skådespelare som Nathalie Portman och Jude Law får gestalta "tuff men sårbar sydstatstjej" och "charmigt sympatisk engelsman". Rachel Weisz som dramatisk southern belle berör inte heller. Det är tur att Lizzie (Norah) redan från början är så banal, annars blir det obegripligt hur hon överhuvudtaget kan utvecklas av att möta dessa människor. Filmen lämnar en eftersmak av sliskigt översockrad blåbärspaj. Enda behållningen är att Cat Power dyker upp, både på soundtracket och bredvid Jude Law.



Notera att Norah Jones är utklädd till ett blåbär.

Can-lit

Vi har under de senaste åren hört talas om chic-lit, dick-lit och bit-lit. Men är det någon som har råkat på så kallad "Can-lit"? Enligt Canadas mest kände, levande författare Douglas Coupland uppfanns Can-lit på 1960-talet och uppstår basically, säger Coupland, när regeringen ger en författare pengar för att skriva om 1) livet i en småstad i Canada 2) livet som invandrare i Canada. Förutsatt att texten är skriven på franska får vissa urbana inslag förekomma - dock enbart från en "nonbourgeois" synvinkel.

Detta är förstås så långt från Coupland själv som det går att komma, även om Canada ofta är huvudperson i hans romaner. Om Mikael Strunge på 80-talet skrev om neonljus och rymden, kommer Couplands flimmer från X-filesavsnitt på blå tv-skärmar. Genom några meningar kan han fånga känslan av att finnas till nu. Olycklig skönhet, på gränsen till jordens undergång. När jag letade illustrerande citat hittade jag inga för Couplands texter är bara helhet. Detta är i alla fall början på Girlfriend in a coma i svensk översättning:

Karen och jag tog varandras oskuld på Grouse Mountain, offpist bland cedrarna, ovanpå skärvor av snökristaller under stjärnprickarna. Det var en decemberkväll så kall och klar att luften kändes som på månen - den brände i lungorna, ren och mintig; en fläkt av ozon, zinkpasta, skidvalla och Karens jordgubbsschampo.

konstnärspar del I

Akademiledamoten, kritikern och skribenten Artur Lundqvist var en populär karl som lyckades snärja två av sin tids främsta författare. Dels Maria Wine som han var gift med, dels Stina Aronson för vilken han hyste en så kallad amor intellectualis.

Problemet med begreppet "konstnärspar" är att berättelsen om dem alltid är densamma. Begåvad kvinna möter begåvad man. Ofta är båda överrens om att mannen är lite mer begåvad. Kvinnan är oändligt tacksam över att mannen inte är en vanlig träskalle, utan en konstnärssjäl och överser därför med alkoholism, otrohet, patologisk svartsjuka och annat svineri. Medan mannens konst hyllas, hudflängs kvinnan. Hon är för privat och för sentimental. Hon skriver bekännelselitteratur. Hon har ingen smak. Det händer till och med att parets intellektuella vänner instämmer i klagokören. Sinom tid kommer förhållandet till den punkt då mannen måste leva ut sin genuint polygama natur. Han hatar vardagsumgängets klaustrufobi. Han måste renodla sexualiteten. Kvinnan blir a) iskall och stoiskt uthärdande (ex. Märta Tikkanen) b) galen av svartsjuka (ex. Sigrid Hjertén).

Problemet, igen, är förstås att denna berättelse också är en efterkonstruktion. Det enda som verkligen är sant är att kvinnor genom historien 1) "har tjänat som spegelglans med en magisk, utsökt kraft att återge mannens figur i en fördubbling av dess naturliga storlek" (V. Woolf) 2) har haft svårare att vinna erkännande för sin konst 3) aldrig har kunnat leva ut sin "genuint polygama natur" på samma villkor som män - vilket inte betyder att de inte har levt ut den.

Punkt 1 och 2 kan man diskutera, punkt 3 känns spekulativ. Vad kan man veta om vem som låg med vem, och vad det betydde? Ett exempel på både punkt 1 och 2 ser jag emellertid i "Hyllning till Maria Wine", en kort samling skrifter som MW tog emot på sin 90-årsdag. Mest består den av lyriska brev och dikter. Här är några smakprov:

"Skatan, lynnets blåsiga fågel, har satt sig på Arturs byst i parken"

"Ordet, berättandet, litteraturen, världen, kärleken...allt detta var ni, Du och Arthur."

"Maria, oskiljaktig från Artur, har tillsammans med honom komponerat det osynliga mästerverk som är paret man-kvinna. Jag kan bara se och läsa Maria i dialog med Artur..."

Det är som om MW inte kunde existera utan sin man. Som om hennes poesi bara gick att läsa utifrån hennes och Arturs kärleksrelation. Hennes konst måste förstås utifrån Arturs konst, utifrån hans berömmelse, hans byst i parken.

Man kan förstås tycka att ALs primitivistiska dikter av typen "varm lava sprutar ner i det kalla havet" står sig ganska slätt mot mycket av MWs poesi, och det är ju också en del av berättelsen om konstnärspar att kvinnan ofta framstår som betydligt mer intressant i eftervärldens ögon.
Detta gäller även för Artur Lundqvists andra erövring Stina Aronson. I Feberboken - stoff till en roman kan man läsa om Mimmis begär till den mycket yngre författaren Hugo: "Min dag börjar inte med en morgon utan med Hugo." Mimmi älskar den världsvane poet som hon själv inte tillåts eller törs vara (exempel på punkt 1). Hennes brev till Hugo (som mycket medvetet framställs som dumdryg och självupptagen på ett närmast komiskt vis) är ett brev som alla kan känna igen. Ett utslag av självbevarelsedrift, ett försök att skriva sig ut och fri.

Jag gissar nog att jag skrämde dig i början. Jag var vansinnigt förälskad i dig då, vänskapsförälskad (amor intellectualis). Svep nu inte in dig i den där kylan som jag känner så väl, snälla älskade Hugo. Eftersom detta är avsett att vara en deklaration måste jag använda ord med räta vinklar. Du har ingenting, inte ett grand att frukta.

Ständigt på sin vakt, urskuldande, hjärtskärande humoristisk och "ett Eiffeltorn av falskhet". Allt som står är: älska mig, älska mig, ÄLSKA MIG.

När man har kallat Aronson för hänsynslöst utelämnande, Feberboken för bekännelselitteratur, har man missat distansen mellan berättare och författare (punkt 2). Man gör orätt i att sätta likhetstecken mellan Mimmi Palm och Stina Aronson. MP är en version av SA, en version av vem som helst.

Ett eget rum...

...med gula tapeter. Är jag numera lycklig innehavare av. Rummet ligger i Edinburgh, Marchmont, nära The Meadows. Jag flyttar in den 7 september och mina flatmates kommer från Irland, Italien och Polen.

The Yellow Wallpaper är för övrigt en mycket suggestiv berättelse av Charlotte Perkins Gilman. Genom ett antal dagboksanteckningar skildras en klaustrufobisk tillvaro som till sist mynnar ut i galenskap. Skolexempel på "the madwoman in the attic". Rekommenderas.

Harold Bloom

När den världsberömde litteraturprofessorn Harold Bloom recenserar Harry Potter (här) lyder rubriken: "Can six million people be wrong? Yes."

Harold Bloom tycker att Hogwarts är en "rugby-skola" där eleverna tillskansar sig magi (istället för Bildning). Han tycker att Rowling frossar i beskrivningar av mat och oroar sig sarkastiskt för Imperiets framtid: "When the future witches and wizards of Great Britain are not studying how to cast a spell, they preoccupy themselves with bizarre intramural sports."

Denna typ av förlöjligande är lätt att applicera på varenda roman någonsin skriven. Nabokov passar på att göra det i The real life of Sebastian Knight där han reducerar Hamlet till en berättelse om en man som får gift i örat och dör. Det är kanske svårare att bortförklara Rowlings prosa. Harold Bloom räknar njutningsfullt klicheér av typen "stretch his legs" (på sid. 4 hittar han inte mindre än sju stycken). Han avslutar likt en gnällig pensionär med att fråga sig vart världen är på väg, vilket med största sannolikhet är mot ytterligare fördumning.

Harold Bloom är en man med åsikter. Någon har undrat om han är litteraturkritiker eller general i ett litteraturkrig. Han står och viftar med Byronska ideal, menar att Shakespeare uppfann människan, säger att varje stor konstnär (varje stort geni) måste besegra sina föregångare i ett ångestfyllt slagsmål. Litteraturhistorien är en kamp på liv och död. Idén är förstås amerikansk så att det räcker.

Dock är Bloom är ofta hejdlöst rolig i sin elitistiska arrogans: Han tycker att Eugene O'Neill är en dålig kopia av Strindberg (ett exempel på när The Anxiety of Influence inte fungerar), han retar upp bibelforskare genom att hävda att den så kallde "J-texten" i Gamla Testamentet är skriven av en enda människa (kanske en kvinna, kanske Bat Seba), han menar att Lars Gustavsson (tillsammans med August Strindberg, Tomas Tranströmer, Pär Lagerkvist och Gunnar Ekelöf) är en av fem svenska författare som man kan ta på allvar. Dessutom hatar han internet ("detta oändliga hav där allt finns och inget går att hitta") och är övertygad om att ungdomen kommer att gå under i flödet av information.

Nå, allt detta är nog så harmlöst. Bloom blir uppmärksammad som en anomali och underhållande kuf mitt i informationssamhället. Men Bloom har också mindre utmanande och mer provocerande åsikter som framför allt handlar om Den Västerlänska Kanon. Han har sammanställt en behändig liten lista på vilka verk som ingår i denna kanon (den kan läsas här). Att denna lista är tämligen befriad från kvinnor kan inte enbart förklaras med att det genom tiderna har funnits färre kvinnliga författare. Det har visserligen sagts att Blooms bristande kunskaper i skandinavisk litteratur endast överträffas av hans höga uppfattning om sitt eget omdöme, men ändå är det minst sagt förvånande att Selma Lagerlöf inte är omnämnd. Ser man till hans lista över brittisk och irländsk litteratur från början av 1900-talet fram till nu är resultatet minst lika deprimerande. Av drygt 100 författare är endast sju stycken kvinnor. Då hjälper det inte att Jeanette Winterson finns med bland dessa.

Blooms modell om "The Anxiety of Influence" är så androcentrisk och "american" (åtminstone i Blooms egen tappning) att kvinnorna inte kan rymmas innanför teorins ramar. Kvinnor passar inte in i "förenta staternas främsta litteraturkritikers" bild av Vem Som Kan Vara Poet.

Det verkligt tråkiga med detta är inte att Bloom tycker som han tycker, eller att han har sina efterföljare i ett gäng unga, kulturkonservativa excentriker till litteraturvetare. Nej, tvärtom behövs Bloom och hans adepter för att sporra postkolonialister och feminister. Problemet med Bloom är att han har lyckats bli något slags allmän symbol för litteraturvetenskapen. Mindre insatta kulturvetare, journalister och forskare hänvisar till hans The Western Canon som vore det ett standardverk som på något sätt skulle vara representativt för någonting annat än "DVM", det vill säga Döda Vita Män. Jag väntar på att Linda Hutcheon, Patricia Waugh, Gayatri Spivak, Judith Fetterley eller till och med Sandra Gilbert och Susan Gubar ska bli representanter för normen. De är ju alla betydligt mer heltäckande än Bloom.

Så länge skrattar jag åt Blooms recensioner av Harry Potter.

Valda fakta om Skottland

Tanken med denna blogg var att den skulle handla om Skottland. Därför:

Huvudstad: Edinburgh.

Officiella språk: engelska, scots och skotsk gaeliska.

Djur: shetlandsponny, aberdeen angus, dolly (får), loch ness-monstret, olika raser av setter, terrier och collie

Kultur: haggis, kilt, Ewan McGregor, Walter Scott, säckpipa

Sport: golf

Kändisar: McBeth, Maria Stuart, William Wallace, Joakim von Anka

Bortom, Bortom

Det är de svarta rosornas tid:
rosor stämplade av senhöstens isande hand
Skuggor ligger på lur
låga ljuslågor kämpar flämtande
Låt mig ännu få bläddra
i dina läppars ordrika bok
spegla våra liv
i dina ögons aftonsolar
Tala om för mig
när du anar att vår tid är ute
så att jag hinner förbereda mig
för vår gemensamma resa
till bortom bortom -


Jag läste en uppsats om Maria Wines självbiografi Man har skjutit ett lejon. Författaren utgår från Luce Irigaray (som i sin tur utgår från Simone de Beauvoir) när hon skriver att kvinnan inte kan existera som liv, som levande.

Detta är ganska svårt men går i stort ut på att patriarkatet bara erkänner ett kön. Kvinnan är inte ens definierad som ett kön utan endast som mannens negation. "Hon" betyder "icke-han". En negation kan inte personifieras, alltså kan det kvinnliga subjektet inte finnas. Eller: hon kan bara finnas i egenskap av det tomrum mot vilken det (manliga) subjektet kontrasteras. Och manligt och kvinnligt tenderar ju att polariseras; om mannen är aktiv är kvinnan passiv, om mannen är ljuset är kvinnan mörkret - om mannen är liv är kvinnan död. Kvinnan är alltså bara negativ motsats, vilket betyder att hon kan bara leva som död.

Hos Maria Wine är detta närmast tematiserat. I Man har skjutit ett lejon är det Karlas relation till vida gap och tomhet, djupa vatten och blinda ögon som är mest framträdande - tillsammans med hennes sexualitet. Att kärlek och sexualitet är ett med döden vet vi genom Bataille (uppsatsförfattaren citerade ur hans samlade verk, men tyvärr minns jag endast ett citat där Bataille reflekterar över benämningen "lilla döden" på den mänskliga orgasmen).

I "Bortom, Bortom" är den isande handen och de lurande skuggorna närvarande även i diktens erotiska besvärjelse, och man kan se något av dödens oupplösliga förbund med kärleken. Det mest intressanta ligger kanske ändå i den sista raden. Dikten slutar med ord som markerar att språket inte räcker till.

När existensen konnoteras manlig måste också språket bli manligt. Detta är vad feministiska psykoanalytiker och lingvister har sagt sedan 1960-talet. Språket är i sig förtryckande - en kvinna kan inte använda det utan att suggerera fram en värld som inte är hennes egen. Monique Wittig har sagt det bäst:

Kvinnorna säger; språket du talar förgiftar din röstspringa tunga gom läppar. De säger: språket du talar är gjort av ord som dödar dig. Språket du talar är gjort av tecken som rätt uttryckta betecknar vad männen bestämt.

I Man har skjutit ett lejon finns det flera passager där språkets förtryckande kraft framhålls. Karla avskyr exempelvis sitt namn som är en kvinnlig form av Karl - pappans namn. Varje gång någon använder det gör hennes kropp motstånd, exempelvis genom att hon kräks. Man har skjutit ett lejon består av en oändlig rad övergrepp, och skräckbilderna - exempelvis svarta hundar - är många. Lejonet är till sist skjutet och skadat för livet (om mannen är hund är kvinnan katt). Men kanske kan hon delvis läkas genom att berätta sin berättelse och skriva sig fri. Även om hon då blir beroende av det språk som dödar henne.

För mig blir Maria Wines "bortom" en konkretisering och ett tillstånd (vilket kan jämföras med Ekelöfs mer mystiskt inriktade användningar av ordet). "Bortom" har blivit en plats - en dödens plats. Döden skrivs in i kärleken och det blir litteratur. Och det viktigaste: när den "döda" kvinnan nyttjar det förtryckande språket för ett upprättande syfte förändrar hon kanske dess status, och därmed också sin egen. Hon skriver sig fri även från språket. Döden blir till subjektivitet. Men det är förstås en paradox.

Om att bli nekrofil

Det sägs att i all litteratur finns ett korn av metafiktion. I erotisk litteratur tar sig detta ett särskilt uttryck. I en text som handlar om förförelse och som är skriven så att läsaren ska förföras, blir själva akten dubbel. Texten tematiserar sig själv, blir någonstans också en berättelse om ordets makt, kräver läsarens medskapande. Humbert kan aldrig äga Lolita utom när han skriver fram henne för läsaren att bruka och avnjuta: hennes duniga armar, solbrända nacke, perfekta grace på tennisbanan. Shared pleasure. När du läser Lolita är du också en pedofil.

När du läser den fransk-tyska Gabrielle Wittkop är du inte bara en pedofil; texten tvingar dig till den mest outhärdliga ondska, till den mest vidriga form av medbrottslighet.

Myten om Wittkop lyder såhär:

- Hon upptäckte och började älska markis de Sade vid tretton års ålder.
- Hon var bisexuell och gift med en tjugo år äldre homosexuell desertör.
- Hon hatade barn.
- Hon dog 81 år gammal genom att svälja en cyanidkapsel, eftersom hon "ska dö som jag har levat - som en fri man".

Två av hennes romaner är översatta till svenska. Nekrofilen handlar om en nekrofil (beskriven av Wittkop som en vemodig kärlekshistoria eftersom protagonisten ständigt tvingas skiljas från sina älskade). Barnhandlerskan handlar om en bordell där barn dagligen våldtas och mördas. Det är ingen tvekam om att Wittkop är den skickligaste av stilister som genom det fasansfulla lyckas nå det sublima:

Emellanåt korrigerar jag deras ställning, ty mina vackra lik med vita naglar förfaller. De har öppnat sina sorgsna och mörka munnar, deras halsar böjer sig likt frusna stjälkar, deras blåfrusna hud blir grön, deras lemmar kroknar.
Jag har för länge sedan glömt den torra lukten av spinnarfjäril, nu fylls luften av stanken av as. En pöl av samma svarta vätska som bläckfiskflickan kräktes upp ligger utspilld under änglarnas magar....

I de grövre passagerna kräver texten ett avståndstagande. Men det är just detta avstånd som blir förtärande. Hur kan jag se det vidriga i min läsning och ändå fortsätta läsa (för det är omöjligt att sluta läsa). Hur kan jag välja att fortsätta vara nekrofil, pedofil, mördare, sadist.

Man kan läsa Wittkop politiskt, man kan läsa henne för språket, för hennes iskalla precision, för hennes fulländade komposition. Men kan man läsa henne för innehållet? Vem är man då? Denna, ändå gränsöverskridande, möjlighet - detta utmanande av det läsande subjektet - gör Wittkop till en stor läsupplevelse. Men jag törs ändå inte citera henne rättvist.

"I'm beginning to look down on all poets except Sappho - and no vulgar remarks please."

Det börjar med Sappho.