Warrender Park Terrace

Först slås jag av att Skottland ser ut som Sverige, sedan av att det är fulare än Sverige. Vi närmar oss staden och parkerna. I hörnet av the Meadows stannar bilen. Lägenheten ligger högst upp i ett georgianskt tegelhus med gul dörr. I Edinburgh är alla hus i olika nyanser av grått. Enrico och Maria hjälper mig att bära väskorna fyra trappor. Jag får ett par nycklar och:

detta måste vara definitionen av bobo: massa yta, högt i tak, svinkallt. Dörrarna och rummen är målade i olika färger: mörkblått, vinrött, gräsgrönt (mitt i "friendly yellow" som sagt). Det finns hundra dörrar i denna lägenhet men de flesta leder ingenvart. En går inte att öppna. En annan går till ett "box room" där jag slänger in mina resväskor. En stege hänger från takfönstret, man kan sitta på taket och dricka te. Ett ostämt piano i hallen, igenmurade öppna spisar i varje rum. Köket har gasugn och utsikt mot en trädgård. När jag ställer upp böckerna i den lilla rangliga bokhyllan vid fönstret fryser jag visserligen, men är nöjd.

Senare visar Maria mig staden. Vi ser slottet, the Royal mile, några chavs och universitetet. Jag köper en macka med ost (riven cheddar) och skinka to go och förvånas över a) det vänliga bemötandet b) avsaknaden av sallad på mackan. Maria tycker att det är typiskt svenskar att vilja ha en nyttig macka. På hemvägen går vi förbi ett snabbköp. De har ingen grönsaksdisk. Jag upplever den (hittills första) förnimmelsen av ångest, men hittar en gammal bortglömd paprika i ett hörn. Jag försöker köpa crackers till västerbottenosten jag har med mig. Deras degistivekex är doppade i choklad. I ett litet antikvariat i närheten söker man personal. Det är stängt nu, men det kan ju hända att The Wives of Bath ligger där och väntar på mig.

Mitt hus sett från Meadows.