Krönika barn/ungdomslitteratur

Här är en ny krönika, bland annat om Famous Five. Vet för övrigt inte vad det är för byline Ergo har lagt sig till med. Känns som något slags DN-komplex. Min hals är längre i verkligheten.

Dagens engelska ord:

"cheeky"

vilket betyder typ "näbbig" eller "ärtig", fast med en fräck, smått beundrande underton.

Dagens limerick...

...tillägnas det moderna genombrottet.


With syphilis, incest and arson,
Euthanasia and a meddling parson,
It's a hell of a way
To say your children will pay
For what you lied, hid and tried not to pass on.

Jag är inte bara narkoman, jag är författare också

Stig Larsson förser sina beundrare med ytterligare några oförglömliga oneliners här.



Det här är för övrigt några andra "kokainförfattare" som Nyheter 24 kallar dem: Sir Arthur Conan Doyle, Robert Luis Stevenson, Stephen King, Siegmund Freud, Charles Bukowski etc.

"Jag tycker allting ska vara tillåtet för alla, och då menar jag LSD, kokain, kodein, gräs, opium, allt, har Bukowski sagt i LA Press 1967."

bland prettopojkar och gitarrkillar

Jag blir mer lik Howard i On Beauty för varje dag. Det vill säga, jag upplever en smygande känsla av att nästan all kultur är banal och vulgär. Snart kommer jag väl, liksom Howard, bara stå ut med konceptuell konst, vilket betyder att jag byter ut musik mot det inspelade ljudet av två pinnar som slås mot varandra.

Detta är förstås oroväckande, jag menar, jag vill inte bli outhärdlig. Därför gör det mig också bedrövad att se ett klipp som jag just fick mejlat till mig och som bara får mig att aldrig vilja använda spotify igen. Alltså vad är det här för FREAK?

Och är det på riktigt?

Om det skandinaviska välfärdssamhället

I den utopiska Kamomilla stad (som i det norska orginalet heter Kardemumma by) trivs alla och har det bra. Man behöver inte betala för spårvagnen (istället bjuds man på kakor av konduktören), folk sjunger och spelar musik och det värsta som kan hända är att man inte har sitt paraply när det börjar regna.

Rövarna Kasper, Jesper och Jonatan bor utanför Kamomilla. Där lever de, tillsammans med ett lejon, ett liv präglat av vad Freud skulle ha kallat för njutningsprincipen. De latar sig, gör inget särskilt och när de behöver käk drar de in till Kamomilla för att röva korvar och kakor. Egentligen gor de ingen förnär och knappast någon blir lidande av kriminaliteten: "det händer nog att Jonatan/vill ha en polkagris ibland/menannarssåtarvisålitevikan/ Kasper och Jesper och Jonatan" som det heter i sången.

Men att leva ur hand i mun är inget vidare liv eftersom Kasper, Jesper och Jonatan inte kan delta i staden Kamomillas ständiga firande av sig själv. Utestängda från samhället, från socialt umgänge, är deras tillvaro otillfredsställande. Rövarna forsöker råda bot pa detta genom att kidnappa den folkilskna fröken Sofia som de foreställer sig ska göra deras liv lite trevligare. Sofia är dock så arg och auktoritär (och tvingar dessutom rövarna att tvätta sig) att de lämnar tillbaka henne till Kamomilla så snart som möjligt.

I det utopiska samhället arbetar alla tillsammans for välfard och trivsel. Det finns en foreställning om arbetet som någonting djupt positivt och icke-alienerande. Man kan läsa Kamomilla som en vuxen värld, präglad av nytta, vilken kontrasteras mot barnens/rövarnas liv, präglat av lust. Nar rövarna/barnen till sist hamnar i häktet och far möta den snälla fru Bastian som fejar, donar och lagar mat börjar de dock förstå att det finns en poäng med att hjälpa till, vara schysst mot andra och till och med tvätta sig. Lite god uppfostran av en bra mamma (att jämfora med fröken Sofias hårda nypor) har strax gjort rövarna till riktigt trevliga samhällsmedborgare, och efter att ha släckt en brand i gamle Tobias fyr (som av någon anledning står mitt i staden) och därmed raddat en hundvalp, en papegoja och en kakburk fran ett hemskt öde, blir rövarna accepterade av invånarna i Kamomilla.

I Kamomilla har dock alla sin funktion att fylla, vilket betyder att rövarna kan inte integreras fullt ut forrän de har fått ett jobb och liksom resten av stadens manliga medborgare kommit att definieras som "konduktör", "polis" eller "barberare". De yrken som slutligen blir rövarnas (cirkusdirektör, brandmästare, bagare som får äta kakor hela dagarna) visar sig vara jobb som de alltid har dromt om ( Jmfr. "när jag blir stor ska jag bli indianhövding"). Barnen har alltså under både en elak och snäll moders överinseende inlemmats i samhället – ett samhälle som fortfarande på många sätt kan beskrivas som barnsligt och oskyldigt. En intressant parentes är att fröken Sofia (som med sin ilska också utgör ett hot mot trivseln i Kamomilla) liksom rövarna kan sägas slutligen anpassa sig efter Kamomillas normer. På slutet gifter hon sig med Kasper och blir mycket lugnare och snällare.

Så hur oskyldigt är de vuxnas land egentligen? Bortsett från att Kamomilla både är normativt, könsstereotypt (nu är boken skriven på 50-talet så lets not even go there) och så inkluderande att det inte finns något som helst utrymme för marginalitet (och subversion?), måste man också fråga sig vad som finns utanför stadsmurarna. Varför är alla vita? Varför går det ändå åsnor och lejon på Kamomillas gator? Var kommer välfärden ifrån?

lingvistiska väderkvarnar och narrativa svärd

På grund av det rasande intresset för psykoanalys i den här bloggen kommer jag snart att återkomma med vidare betraktelser a'la 70-tal över stumhet och språk.

Tills dess, betänk följande instuderingsfrågor:

- Hur förhåller sig språket till tanken?
- Hur positionerar sig dessa två i förhållande till varandra (dvs. vart ligger auktoriteten?)
- Vad är skillnaden mellan språk och litteratur?
- Hur positionerar sig dessa två i förhållande till varandra (dvs. vart ligger auktoriteten?)

Fräulein Anna O.

Långt innan Susan Gubar och Sandra Gilbert skrev The Madwoman in the Attic ansågs hysterikan ha ett komplicerat förhållande till litteratur. Detta blir tydligt till exempel om man läser Freuds fallhistorier. I fallet Anna O får vi följa en kvinna som i texten beskrivs med vad som skulle kunna kallas poetattribut. Anna O lever genom sin fantasi och de sagor hon berättar för sig själv. Detta gör hon samtidigt som hon fullföljer sina, kanske mindre intressanta, hushållsuppgifter. Freud kallar det för dagdröm. Om Freud och dagrömmens relation till litteratur har jag tidigare skrivit här.

Anna O var egentligen den 21-åriga, judiska Bertha Pappenheim från Wien som senare kom att bli en fronfigur inom tysk feminism.

Av Freud beskrivs Anna O som anemisk och spastisk. Förmodligen lider hon av anorexi och klaustrufobi. Mest framträdande i Freuds text är emellertid patientens fantasi. Hon hallucinerar, hon tänker på människor som vaxdockor, hon ser döda ansikten och skelett. Det hon upplever "sätter hon ord på", delvis genom att berätta för den gode doktorn men också genom att skriva. Hennes tillstånd ändrar intressant nog hennes skrivprocess. Hon byter från höger till vänster hand och istället för att skriva i tysk fraktur härmar hon, med Shakespeare som utgångspunkt, romanska bokstäver.

Freud lägger stor vikt vid de sagor som patienten berättar, vilka beskrivs som liknande HC Andersens. Sagorna är "alltid sorgesamma, och några av dem verkligt charmerande." Med tiden, särskilt efter hennes faders död, blir historierna mer och mer fruktansvärda för att till sist vara rena ångestladdade skräckbilder. Till exempel föreställer sig Anna O en stor svart orm som vill bita hennes döende far, och när hon försöker lyfta bort den ser hon sina egna fingrar förvandlas till ormar, medan naglarna blir till dödskallar.

Det finns också en passage i Fallet Anna O som är mycket mystisk. Det verkar som om det "hysteriska" tillståndet får henne att tala inte ett, utan två, tre, fyra, fem språk. Det framgår inte av texten om det är någonting som Anna O gjorde med lätthet innan hon blev sjuk (man kan ju gissa att det förhöll sig så), men det är ändå ett faktum att tillståndet av hysteri försätter Anna O i ett aktivt, kreativt tillstånd där hon både kan använda språk och fantasi.

Och ändå förlorar Anna O enligt Freud sitt språk. Hon blandar franska, engelska och italienska utan att förstå skillnaden, hon talar inte grammatiskt korrekt, hon har ingen syntaktisk uppfattning, hon har svårt att finna rätt ord. När hon försöker be till Gud sviker språket helt och hållet.

Det lyfter förstås frågan: har den galna kvinnan ett språk? Och kan galenskapen vara subversiv utan ett språk?

Malin och bloggmysteriet eller Malin löser en gåta

OK över till något helt annat. Det som jag tidigare har kallat Tims blogg är inte vad jag först trodde. Se själva. Detta måste vi gå till botten med.

Tims kommentar

Eftersom jag är rädd att någon ska missa vad som skrivs i kommentatorsfält till lite äldre inlägg ska lägger jag upp Tims svar till The Good Girl medan jag funderar på ett svar.

HÖRRUDUDU!

För det första tycker jag att Zora- och Jerome-dikotomien haltar, Jerome beskrivs genomgående som en ytterst tragisk figur med ett hästarsle och vissa utpräglade drag som gör honom ytterst "unattractive". Du borde väl hellre ha tagit Carl, men då blir det mer en klassfråga och det måste man till alla pris undvika?


"Är måttet på hur begåvad man är hur lite man anstränger sig (och hur lite man låtsas anstränga sig)?", frågar du retoriskt och fortsätter:

"Eller är det någonting annat? Är det ett visst mått av excentricitet? Är det en svalhet? En mystik?"

Jag tycker att du glömmer bort att det i många fall faktiskt handlar om en instansad social hållning som förbjuder att man är "duktig" i vissa kontexter för att det är någonting fult.

I min periferiska arbetarklasskola mobbades "de duktiga" sönder och samman tillsammans med "de rika asen", "svartskallarna", "emokidsen" och så vidare. De som var helt värdelösa i skolan mobbades såklart också. All form av non-konformistiskt beteende bestraffades på något sätt, vilket var bra, för folk skulle fan inte tro att de var någonting, och hos många högskoleelever lever det kollektiva traumat lyckligtvis kvar.

Alla vet väl också vid det här laget att självförtroende är någonting medelklassen och överklassen föds med, i synnerhet om man ställer det i relation till arbetarklassens självömkande avkomma. Självförtroende är dock ganska viktigt om man ska snacka hela tiden, svara hela tiden, ha rätt hela tiden.

Hursomhelst så blir jag grymt provocerad av ditt generaliserande kring den här ickefrågan eftersom det till syvende och sidst handlar lika mycket om klass och predisposition som genus. Irrläror som postkolonialism och feminism och queerteori har sannerligen kommit att ta upp för stor plats på universiteten, på fel sätt.

Men det tål att påpekas igen - "kön" är väl någonting performativt, konstruerat av en regulativ diskurs, enligt Butler? Den genusbestämda kroppen har alltså inte någon annan ontologisk status än de handlingar som bildar dess verklighet. Kön skapas således genom att handlingar föregår handlande subjekt, varför det borde vara på sin plats att kritisera handlingarna istället för könet bakom, om man nu tycker att det är så förbannat jobbigt med tigande människor, och att dessa tigande människor värderas olika utifrån kön.

Att det finns en massa tjejer och killar som sitter knäpptysta på alla lektioner betyder självklart inte att de är genier, snarare tvärtom, men de som oförtrutet måste svara på varenda banal liten fråga är ju jobbiga, själva handlingen är jobbig, oavsett om det är en kvinna eller man som utför den.

inlägg 101

En fågel viskade i mitt öra att Tim har en blogg. Där kan man bland annat läsa en smart och rolig recension av Jenna Jamesons Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse.

En gång i tiden var jag besatt av porrstjärnan Traci Lords. Traci Lords växte upp som Nora Kuzma. Från att hon var femton år medverkade hon i ett stort antal porrfilmer. När det kom fram att hon varit mindreårig drogs alla filmer in.

Som artonåring producerade Traci Lords hon sin enda lagliga porrfilm. Efter det lämnade hon porrbranschen.

en sista lista

Nej det är inte fullt så jobbigt att jag gillade:

- J.M Auel - Grottbjörnens folk (inte bara av uppenbar anledning! Det är kul när Ayla flätar korgar och uppfostrar lejon också).
- Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen (rolig även för icke-naturvetare).
- John Grisham - Regnmakaren (ung-vit-idealistisk-hjälte-advokat-snyfthistoria. Bäst i sin genre).
- Jan Guillou - Ondskan (hmmm, den skulle eventuellt ha varit med på den andra listan när jag tänker efter. Som tur är behöver jag inte skämmas för att jag gillade Arn - vilket jag säkert hade gjort - för den serien läste jag för första gången i julas)
- Nick Hornby - Om en pojke (håller än!)

Lite mer om listor

Om jag skrev en lista på "böcker du måste läsa innan du dör" skulle den inte ha någon som helst trovärdighet. Inte för mig själv heller. För att bevisa det ska jag lista några böcker som jag verkligen gillade när jag var i tonåren och som jag i dagsläget tycker att det är lite jobbigt att jag gillade. Inte för att de är dåliga, inte för att de är populistiska, inte för att de är pretentiösa eller misogyna (även om det skulle kunna vara därför). Utan för att jag inte orkar med personen som gillade dem, och för att det är lite plågsamt för någon utan självdistans att konfronteras med sitt yngre jag.

- Jostein Gaarders Sofies Värld (vad gör det att språket är omöjligt så länge det är en "djup" berättelse?)
- Charles Beaudelaires Prosadikter (katterna sträcker ut sig på pianon som om de vore kvinnor, samtidigt som den unge flanören lägrar ytterligare en objektifierad hora).
- Patrik Süskinds Parfymen (vill inte såra resten av Sverige som fortfarande har den som favoritbok så jag skriver ingenting här).
- Leon Uris Exodus (sentimental, rasistisk smörja).
- Terry Brooks Shannaras druid (Hörs kanske på titeln vad problemet var: undermålig fantasy. Men jag föll åtminstone inte för Eddings)
- James Clavells Shogun (jag försökte kompensera min bristande maskulinitet genom att läsa 800 sidor om samurajsvärd och medeltida krigsstrategi).

Uppenbarligen var jag mycket för det som var episkt, filosofiskt eller dekadent. Nästa lista kommer vara på böcker som jag fortfarande står för att jag gillade.

litegrand om listor

Mitt förra inlägg var idiotiskt. Jag skrev det för att jag var för trött för att skriva det inlägg om Monique Wittig som jag ville skriva (boktips: allt av Monique Wittig). Ändå illustrerar det ganska bra det jag ska skriva nu, för vad som var uppenbart för mig när jag skrev det var att jag aldrig helt objektivt subjektivt skulle kunna skriva ner mina bästa West Wing-ögonblick.

I boken High Fidelity, ofta benämnd som det enda klockrena exemplet på "dick-lit" (jmfr "chic-lit"), analyserar huvudpersonen Rob Zimmerman (Hornby delar ut hemliga pluspoäng till alla som fattar den referensen) verkligheten genom att göra listor. Rob sliter nästan håret av sig när han ska fullända sina listor: är Aretha Franklin ett bättre val till hans begravning än Marvin Gaye? Är Last night I dreamt that somebody loved me med The Smiths världens bästa kärlekssång, eller är det Angel med Aretha?

Listorna är istället för analys. Man kan ju tycka att det är ett lite patetiskt sätt att hantera sitt liv.

Det finns egentligen ingen poäng med att rangordna biografin om Johnny Cash, biografin om Kurt Cobain och biografin om Ian Curtis men Rob gör det ändå. Det är viktigt för att det definierar hans personlighet.

Jag tycker ibland att det är ett övergrepp mot konst att behandla den på det sättet - som avhängig av ensjälv. Ett bra exempel är alla de facebookpresentationer där ängsliga människor, mer eller mindre sanningsenligt, definierar sig själva i litteratur, musik, film på ett par rader.

Detta är inte det enda skälet till varför jag egentligen inte gillar listor, men det är ett.

Resisting Austen

Oj, detta var en otrevlig överraskning. Av någon anledning trodde jag inte att Elise Karlsson skulle skriva en så banalt urvattnad (dvs. enligt gängse uppfattning) analys av en av Jane Austens tidiga romaner, Northanger Abbey. Dessutom tycker jag att blogginlägget (nå, det är ju i och för sig bara ett blogginlägg) är lite märkligt skrivet – korsreferensen till Flaubert kommer från fel håll och prepositionerna sitter inte alltid där de ska.

Men jag tror E.K har rätt i att Northanger Abbey handlar om läsning. Om god läsning och om dålig. Dock är jag inte så säker på att den mest intressanta tolkningen av romanen görs genom att konstatera att Austen, som något slags programförklaring, argumenterar för att man kan lära sig av den skräckinjagande och sublima litteraturen så länge man (ajabaja) ändå förblir förnuftig. En sådan läsning bekräftar det vi redan tror oss veta om "den klarögdt kvicka" Austen och hennes romaner.

Tänk om man skulle prova någonting annat? Till exempel motströmsläsning (Se Judith Fetterley, The Resisting Reader). Motströmsläsning är ett verktyg för att kritisera (läsa mot) tidigare uttolkningar av romanen och förmodade författarintentioner (vilka vi förstås ändå inte vet något om). Motströmsläsning används ofta inom litteraturvetenskapen (se exempelvis A-S Lönngrens queerteoretiska avhandling om erotiska trianglar hos Strindberg.)

För är det uppenbara förnuftsbudskapet hos Austen nödvändigtvis vad som intresserar oss? Poängen med motströmsläsning är att man ibland bör bortse från vad som tycks vara en berättelses budskap och leta efter det verkligt angelägna i periferin. Skildringen av Catherine Morlands läsupplevelser och den njutning de bereder henne (hur den än må fördömas i slutet) anser jag vara romanens nerv. Och kanske är berättelsens tidiga bild av den unga kvinna som flyr från samhällets konventioner och sina plikter som äldsta dotter in i den gotiska romanens universum av vindlande labyrinter, demoniska främlingar och oskulder i nattlinnen, faktiskt mer intressant än den slutscen där Catherine lyckas gifta sig någorlunda rikt och träder in i Baths societet? Mer intressant både politiskt och litterärt.

Dålig läsning?

jag fattar inte

Lacans språk är som kristallen, har det sagts: "från detta extremt sammanpressade kolmörker reflekteras det klaraste av ljus."

Ha ha.

Lacan är fullkomligt oläslig. Tätheteten och inkonsekvenserna i språket fördunklar den mening som trängs samman på sidorna. Det finns ingen koherens. Det finns ingen begriplighet. Det finns bara diskontinuitet.

"i själva verket, vad beträffar imagos, vilkas beslöjade ansikten det är vårt privilegium att se avteckna sig i vår dagliga erfarenhet och i den symboliska effektivitetens halvskugga, tycks spegelbilden vara tröskeln till den synliga världen, om vi rättar oss efter den speglade uppställning som den egna kroppens imago presenterar i hallucinationen och drömmen, antingen det är fråga om dess individuella drag, ja till och med dess effekter eller dess objekt-projektioner, eller om vi lägger märke till spegelapparatens roll i dubbelgångarens uppenbarelser, där psykiska verkligheter, för övrigt heterogena, visar sig."

Detta är den anspråkslösa början på ett stycke om spegelstadiet. Notera att det är en enda lång mening. Lacan borde lära sig skriva av sin föregångare Freud som av Harold Bloom har kallats en suggestiv poet.

länktips

Jack Keruac, Gunnar Ekelöf och Bob Dylan får en av många välbehövliga käftsmällar.

The good girl

Det här inlägget skriver jag för Hermione och Zora. Och för juridiktjejen med pennorna i olika färger. Och för mig.

Det finns ett avsnitt i Zadie Smiths On Beauty där Kiki konstaterar att den hårt studerande Zora inte är familjens geni. Det är den drömmande och religiöse storebrodern Jerome som är det. Zora är driven som en pitbull, tillrättavisar gärna sina lärare och drämmer i diskussioner till med: "After Foucault, what's the point?" Zora är skitjobbig. Dessutom beskrivs hon sadistiskt av Smith som en finnig valfisk.

Det finns två sätt. Det ena är att vara duktig, det andra är att vara begåvad. Det första är kvinnligt konnoterat, det andra manligt.

Jerome är begåvad, Zora är duktig. Hermione har läshuvud, Harry den underbara själ som krävs för att rädda världen. Henrik Tikkanen var det alkoholiserade geniet och Märta Tikkanen var den duktiga kvinna som skrev på nätterna när hon inte behövde ta hand om barnen eller torka Henriks spyor.

När jag läste litteraturvetenskap i Uppsala 2005-2006 gick det en kille i klassen som betraktades som begåvad eller kanske till och med som genial. Han var alltid tyst om han inte blev tillfrågad. Då kunde han alltid svaret och mer därtill. Jag kunde också alltid svaret men var aldrig tyst. Om jag hade varit det, hade jag varit en Jerome istället för en Zora då? Hade juridiktjejen med pennorna i de olika färgerna som också alltid kunde svaret varit begåvad istället för duktig om hon kom för sent hälften av gångerna, lånade sin penna från någon annan varje seminarium och skrev på baksidan av gamla kvitton hon hade i jackfickan? Är måttet på hur begåvad man är hur lite man anstränger sig (och hur lite man låtsas anstränga sig)?

Eller är det någonting annat? Är det ett visst mått av excentricitet? Är det en svalhet? En mystik?

Kan den duktiga flickan på grund av sin prosaiska präktighet aldrig förstå vad det är? Är hon alltid dömd att föraktas i smyg och låna ut pennor till begåvade killar?

There is something rotten in the state of Österreich

På Jelineks hemsida hittar ni "Im Verlassenen" (i engelsk översättning: "The Forsaken Place"). Det är en text som handlar om källarpappan Josef Fritzl. Texten är illustrerad med ett foto från det klaustrufobiska källarbadrummet i Amstetten.

Österrike är en liten värld där den stora världen håller sina generalrepetitioner, skriver Jelinek. Pappor som låser in döttrar och våldtar dem och får barn med dem är en förlängning och en naturlig följd av "den lilla världen". Och visst hade Josef Fritzl lika gärna kunnat vara en gestalt i en Jelinek-roman.

Emily Byrd Starr

Anna skriver kort om LM Montgomerys Emily. Det verkar som om de flesta kvinnor i 20-årsåldern som är inblandade i litteraturvetenskap/förlag/tidsskrifter/ har ungefär samma erfarenhet av denna gestalt. Jag tänkte därför lägga upp en text som jag skrev för en antologi om läsupplevelser av Montgomery för något år sedan. Den är med bloggmått mätt jättelång.


Mellan tretton och tjugotre
om att leva som och lära sig av en romanfigur

När jag för första gången ska skriva om Emily, känner jag mig lika upphetsad som när jag för första gången läste om henne. Som att det är meningen att jag ska skriva om henne, liksom det var meningen att jag skulle läsa om henne. Senare fick jag veta att det var min gammelfaster som hade översatt de första tre böckerna till svenska, och att det var därför de så påpassligt stod i hyllan – men för mig var det ödet. Jag darrade när jag läste.
Länge trodde jag att det bara fanns dessa tre böcker om Emily, och när jag på biblioteket ett par år senare (jag var väl sjutton – lika gammal som Emily när hon tar examen från Shrewsbury) såg den fjärde boken, Emilys val, började hjärtat slå hårt i bröstet och jag satte mig direkt i en av bibliotekets soffor och läste feberaktigt tills boken var slut.
På sin tjugofyraårsdag öppnar Emily ett brev som hon skrev till sig själv vid fjorton års ålder. I brevet skriver Fjorton: ”Har du skrivit din stora bok? Har du klättrat upp på toppen av alpstigen? Ack, Tjugofyra, jag avundas dig.” Vid den tidpunkt då Emily öppnar brevet är hon en misslyckad författare som har refuserats av ett stort antal förlag. Brevet avfärdar hon som dumt, sentimentalt och skrattretande – pretentiöst och svulstigt strunt. Emily låser föraktfullt in brevet i en garderob. Men på nästa sida ljuder ”ödets fotsteg i trappan” och det visar sig att hon har fått sin bok antagen av det största och äldsta förlaget i Amerika. Och Emily konstaterar: ”förlåt mig för vad jag kallade dig lilla Fjorton. Du var inte dum, du var klok – du visste.”
Ett gavelrum, en vidsträckt trädgård, ett kryddland, vindlande trappor och gömda garderober – längst in i en sådan garderob fann jag för första gången en Emily-bok. Kanske var den romantiska platsen avgörande för min första litterära uppenbarelse: den första ”glimt” som just Emily-böckerna framkallade. Sommaren då jag läste dessa böcker, såg jag ingenting av vad jag ser när jag läser Emily idag. Jag var tretton år och förstod plötsligt att man kan ägna sitt liv åt litteratur.
Det finns böcker vilkas spindelväv man kan lägga som ett tunt nät över sitt eget liv. Det är då man döper jasminen utanför fönstret till Vita Älvan, tänker på sig själv som en ”månstråle i en blå sommarnatt”, eller skolkar från skolan för att sitta i Bergianska trädgården och beskriva dofter och växter en hel dag. Det är då man blir trotsig och stolt och börjar beskriva människor genom ”porträtt” i sin skrivbok. Plötsligt är anteckningsboken den mest värdefulla ägodelen (och lika förtvivlad som Emily är när hon läser om sin episka dikt Havets barn, och bränner den i kakelugnen, lika sorgsen blir jag när jag går tillbaka till dessa texter och ser att de ser att de är ”kattguld”).
Det finns något lite för rosendoftande och utsmyckat i de flesta av Montgomerys böcker – ett sätt att fiktionalisera omgivningen utifrån en romantisk blick. Senare har jag fått höra att det är ’kyska’ böcker – avsexualiserade, men sentimentala. Då läste jag in en ljuv lidelse som kanske mer än någonting annat har präglat min bild av den romantiska kärleken. Men Emily skriver istället för att ägna sig helt åt denna lidelse; det finns en tillflykt i den egna mörka glädjen, i den rosendoftande inre världen – eller i litteraturen. Jag lärde mig genom Emily att lägga fiktionen mellan mig och omgivningen; och för mig, liksom för Emily, blev det ett sätt att hantera underbara, men också orättvisa, situationer. När den nyligen föräldralösa Emily sitter under bordet och tjuvlyssnar på sina släktingar för att höra vem som ska ta hand om henne, får hon höra flera mindre smickrande saker om sig själv: hon är ”listig som en orm”, ”besvärlig”, ”bortskämd” och kommer dessutom ”förmodligen att dö i lungsot, som hennes far gjorde”. På natten gör hon i sitt skrivhäfte en gripande beskrivning av sitt eget dödsläger, där släktingarna står runt omkring henne och tigger om förlåtelse. Emily är visserligen snarstucken och lättsårad, men samtidigt alltid beredd att beskriva och använda, för att kräva upprättelse åt den egna personen.
Emily, liksom Anne Shirley, har detta upproriska drag. Men Emily blev, till skillnad från hur jag upplevde Anne, aldrig moraliserande. Hon blev en del av mig; en begåvad, långsint, ärelysten, snarstucken och stolt del. Jag ändrade till och med stavningen på mitt mellannamn Emelie till Emily (kom ihåg att Emily själv vid ett tillfälle ändrar sin stavning åt det franska hållet – och att moster Elisabet hånar henne för det). Emily förser läsaren med verktyg för överlevnad.
Emily-böckerna var min egen hemlighet, för trots att alla hade läst Anne på Grönkulla, hade ingen läst Emily. Litteraturen eller konsten är inte bara en del av Emilys person, det är det viktigaste i böckernas handling. Till och med det val som Emily gör mellan barndomskärleken Teddy och den äldre Dean Priest, blir ett val mellan en man som själv är konstnär och som hon underförstått kan utvecklas tillsammans med, och en man som inte uppmuntrar Emilys konstnärskap, utan bara vill ha henne till sin ”Stjärna”. Emilys eget skrivande är berättelsens narrativa drivfjäder. Och jag minns att jag föreställde mig ett särskilt meddelande i böckerna till den som ville bli författare: i Emily-böckerna kan man lära sig att det går en bra rad på tio, att man alltid numrerar sidor, att man ska akta sig för kursiveringar, att man bara skriver på ena sidan av pappret och att svarsporto alltid ska bifogas när man sänder till manus till ett förlag. Men man får också veta hur det känns att förlora tron på den egna texten, att bli missförstådd som skribent av sina närmaste, samt att den som har humor aldrig fullt ut kan lyckas med en kärlekshistoria (Emily: ”Shakespeare kunde!” Mr Carpenter: ”Jag är rädd att du inte är i riktigt samma klass som Shakespeare, Emily.”)
Jag var sjutton år när jag läste Emilys val och jag visste redan efter ett par sidor att någonting hade gått förlorat. Det finns i den sista boken ett vemod, också när Emily slutligen får sina drömmar uppfyllda, tycks det vara för sent. Inte för att nå ”ärans tinnar”, men för det lättsamma, lekfulla och okomplicerade. Och jag förstod att jag inte hade samma öppenhet inför litteraturen mer. Jag läste inte lika villkorslöst, jag var inte längre villig att utvidga mitt själsliv, det fanns inte samma gränslösa möjligheter. Det finns det inte för Emily heller i den sista boken, det finns det inte för mig nu – men likt Emily vill jag bli påmind. Och dessa böcker fungerar för mig som personliga brev, från en trettonårig läsare till en tjugotreårig, och jag tänker: ”Tretton, du visste!”

boktips: Älskarinnorna

Älskarinnorna utspelar sig i ett ruttet och smygfascistiskt Österrike som fortfarande solar sig i Sound of Music ("vi var nazismens första offer", ehh). I en skadeglad och bigott "Heimat" (hembygd) består samhällstvånget av biologi sammansmält med patriarkat – som i sin tur är ett med klassamhället. Och det finns inga utvägar, förr eller senare kommer dam att behöva böja på nacken. "Känner Ni till detta VACKRA land med sina dalar och kullar?", skriver Elfriede Jelinek i förordet och det låter som en hatisk turistbrorschyr.

I meningen om det VACKRA landet ryms också romanens enda frågetecken. När Jelinek skriver, skriver hon i gemener och nästan utan skiljetecken (vilket blir ännu tydligare på tyska). Den avskalade texten tycks säga att språkliga normer är en del av en oacceptabel kontext. Kanske stämmer det. Jelineks stil berättar på egen hand om varur denna kontext stammar. Rytmiskt förlöjligande och samtidigt desperat heter det:

"brigitte vars hår också idag glänser så att det gör ont i ögonen, älskar heinz så mycket att något inom henne skulle gå sönder, om heinz kastade bort henne. jag älskar dig, säger hon på det sätt som hennes älsklingar från film, radio, teve och skivor brukar säga. jag vet inte om det räcker för ett helt liv, säger heinz, en man vill ju njuta av många kvinnor. en man är annorlunda.
jag älskar ju dig just därför, för att du är man, säger brigitte. du är en man som lär sig ett yrke, jag är en kvinna som inte har lärt sig något yrke. ditt yrke måste räcka för oss båda."

Två sidor innan har vi läst:

"det är synd att brigitte hatar heinz så mycket."

Den manipulativa brigitte har genomskådat den ideologi som vår andra "älskarinna", paula, måste bli ett offer för:

"hemmafruarna på bussen deklamerar i kör för paula att hon är en av dem.
i hemlighet tror paula att hon står över dem.
hemmafruarna på bussen förklarar uttryckligen att hon inte står över dem.
men över allt står kärleken, som är det bästa, säger paula då. paula är bättre eftersom hon kommer att känna en kärlek inom sig, när det rätta ögonblicket väl kommer."

Horace skriver i förordet att man kommer att tänka på serier med uppforstringssyfte av typen Spara och Slösa. Den tyska titeln är Die Liebhaberinnen och med tanke på det kunde brigitte och paula ha hetat Äga och Älska.

Texten och "viet" i texten har ingen sympati för paula. Den argumenterar för underkastelse och anpassning: den enda makt som finns för kvinnor är slavmakt.

Det är det internaliserade förtrycket som talar och som tvingar läsaren att hålla med om att puala är en dum liten gås och att brigitte är det goda exemplet. Gestalternas hat blir läsarens hat och läsaren måste hata paula för att hon drömmer om ett "bättre liv" som inte ligger i hennes natur, klass, kön.

Jelinek är språkligt lika persuasiv som Nabokov är förförisk. Men där Nabokov till sist låter Humbert göra avbön förblir Jelineks "vi" kallhamrat resignerat. Kvar sitter jag med mitt hat, kallsvettig.

Hermione

Det är en guidad tur på Stockholms stadsmuseum och guiden är en ung karismatisk karl som bygger guidningen på interaktion med publiken. Vilken styrande makt fanns i Sverige på 1100-talet? Vad kallas svartmunkarna med ett annat namn? Vilken holme är det här då? Ser ni någonting som inte stämmer på vädersolstavlan? Varför står triumfbågen som byggdes till drottning Kristinas kröning inte kvar längre?

- Ätter, dominikaner, Helgeandsholmen, proportionerna, den var gjord av papp! Ropar jag ivrigt.

- Hermione på dig, väser mitt sällskap i mitt öra.

Mitt sällskap kan förstås också alla svaren, men han behåller dem för sig själv, för det är så man ska göra. Varför vet jag inte exakt. Särskilt som en kompakt tystnad skulle göra guiden obekväm.

Dikter från stadsbiblioteket, januari 2009 IV

En dag gick min mörka drömkruka sönder:
en nyckel föll
med ett klirrande ljud
ur krukans skärvor
jag öppnade alla de tunga portarna
med min nya nyckel
jag följde alla de trånga stigarna
till deras slut
jag sam över sjön och plockade blommor
från dess andra strand
jag åt hela äpplet med dess skönhet
jag tolkade ordets mening till dess slut
jag förstod att varje flykt från mig själv
blott skulle leda mig över nya vägar
tillbaka in i mig själv
jag lärde mig spinna på mitt eget nystan
som visade sig vara oändligt
jag fullbordade allt
jag dittills inte vågat fullborda
och slutligen
vågade jag möta mig själv i min egen skog

Dikter från stadsbiblioteket, januari 2009 III

Tillägnan

Till min älskade
som kanske aldrig älskat mig
och just därför hållit kvar min kärlek
Tack
för det som blivit till
genom det som aldrig blev av
för det som föddes av det ofödda
för det otrygga hemmet:
fängelset du vägrade bygga
För din vänlighets fallsäkra nät
och lugnet: denna lilla räddningsbåt
som alltid dök upp
efter de mest upprörda stunder
För din klokhets snabba yxa
Vars hugg aldrig gav inflammerade sår
endast kom mitt glesa gräs att tätna
Tack för gråten
jag har fått gråta i dina svalheta händer

Tack
för kärleken som ständigt ökats inom mig
till dig och till mig själv och till andra
För smärtan du gett
och den tysta sorgen
som jag såg speglad i ditt ansikte
när du var tvungen att göra mig illa
För skyffeln du gav mig
att skuffa undan dammet från egen dörr
För ljuset och glädjen
som utplånade mitt mörker
och din duvblå besinning
som så ofta hejdat min lust att förstöra

Tack
för det sköna halsbandet av klara dagar
du hängt kring min stolta nacke
Tack
för din friska storm
som jagade bort de unkna söndagar
som så ofta vaknade upp med självmord
i sin evighetslånga blick
Tack
för leken i vardagens barnvagn
en lek som lyfte oss himmelshögt
och förvandlade tyngd till lätthet
Tack
för att min hand
ännu får vila trött
och fågelglad i din!

Dikter från stadsbiblioteket, januari 2009 II

Rådjursbrun

jordvarm grop i nacken,

men en stjärnhimmel på varje axel

Jag håller om dina stjärnhimlar

och handflatorna brinner

Dikter från stadsbiblioteket, januari 2009

Nattens djupa violoncell
slungar sitt mörka jubel ut över vidderna.
Tingens töckenbilder löser sin form
               i floder av kosmiskt ljus.
Dyningar, lysande långa,
sköljer i våg på våg genom nattblå evighet.
Du!  Du!  Du!
Förklarade lätta materia, rytmens blommande skum,
svävande, svindlande drömmars dröm,
               bländvit!
En mås är jag, och på vilande sträckta vingar
dricker jag havssalt salighet
               långt östan om allt jag vet,
               långt västan om allt jag vill,
och rör vid världens hjärta --
bländvitt!

Mera om Heathcliff

Jag har sett flera adaptioner av Wuthering Heights (det finns hur många som helst) utöver den pjäs som jag "recenserade" för ett tag sedan. Alla dessa misslyckade adaptioner är misslyckade på sitt eget sätt (för att tala med Tolstoy). I den berömda svartvita filmatiseringen från 1939 med Laurence Olivier berättas bara första halvan av historien ordentligt, vilket jag också tror är fallet i 70-talsfilmatiseringen med Timothy Dalton vilken jag ännu inte har sett, men starkt misstror efter att ha sett youtubeklipp där filmen mest ser ut som Lilla huset på prärien. 1992 begicks ett fullständigt övergrepp mot Brontës roman i och med den fruktansvärda Emily Brontë's Wuthering Heights (starring Ralph Fiennes och Juliette Binoche). Det fanns inga rättigheter till namnet Wuthering Heights så därför slängde man in ett "författarperspektiv" där Emily Brontë i egen hög person får sitta vid några gravstenar och med en övertydlig berättarröst förklara vad som händer med Heathcliff och Cathy.

För några dagar sedan såg jag i alla fall BBC-serien från 1998. Det som var slående var att trots att denna adaption var den bästa jag har sett, var den ändå dålig. Två saker i Wuthering Heights tror jag är närmast omöjliga att översätta till film. För det första blir det svårt med de narratologiska skikten; i romanen får vi knappt höra några andra röster än Lockwoods och Nelly Deans. Därför vet vi inte vad vi har att göra med, vi måste förstå en skimrande och poetisk saga genom dessa delvis okunniga och komiska gestalter som inte verkar kunna förstå den själva. Det gör att berättelsen förmedlas på en oåtkomlig nivå med ett underbart tolkningsutrymme för läsaren. Cathy, Heatchcliff och Linton är de vi vill att de ska vara.

I en adaption måste man kanske i högre grad ta ställning för Heathcliff, mot Linton. För mig brukar det innebära att jag mest tycker synd om Linton och att Heathcliff är taskig och löjlig. Vilket osökt för mig in på det andra problemet som handlar om Heathcliffgestalten. I Oliviers tappning är han en slug gentleman som Rhett Butler, Dalton däremot är tvålfager som Ivanhoe och Ralph Fiennes beter sig som om han var först en förvuxen sextonåring och sedan en brittisk gentleman från 40-talet (den sortens roller briljerar han förstås i). Heathcliff är alltid falsk, tillgjord och löjeväckande på film. Kanske att detta beror på att den harlekeingestalt till man som Heathcliff är förebild för är någonting som män i allmänhet inte kan förstå och därför inte heller gestalta. Heathcliffgestalten är bortförklarandet av en fruktansvärd man som alltför många kvinnor har tvingats stå ut med. Han är ursäkten. Brutalitet och ondska är egentligen kärlek och ömhet. Att bli övergiven är egentligen att bli älskad. Och hans plågade själ kan till sist inte uthärda att leva utan oss och han kommer att komma tillbaka och då kommer vi att läka hans sår och vi kommer att kunna vila i varandra.

Tänk efter om inte samma historia finns i allt ifrån Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen till Twilight-serien och Harlekeinberättelsen Shejkens kyss. Verklighetens älskande man skulle inte vara en Heathcliff. Verklighetens brutale man skulle inte heller vara en Heathcliff.

Kärlek är bäst på bok.

Och distributörerna tänker: Han gör sig bäst i gult.

Hjärtats oro

Kan någon snälla berätta för mig exakt vad som händer i den? Det enda jag vet är att Hjalmar Söderberg är en hare på en balkong eller något.

Jag behöver veta. Helst idag.