Helt anspråkslöst om Freud

I "Der Wahn und die Träume in W. Jensens Gradiva" beskriver Freud hur dröm och verklighet i litteraturen tvinnas kring varandra. Litteratur = dagdröm.

Jensens berättelse om Gradiva är såhär: en dammig arkeolog förälskar sig i en romersk relief - Gradiva - och börjar dagdrömma om densamma. Efterhand övergår förälskelsen i besatthet och arkeologen börjar se Gradiva traska omkring på Wiens gator. Vem är egentligen Gradiva, frågar sig läsaren. En hallucination? Ett spöke? Ett bevis på att arkeologen är på väg in i galenskap?

Det visar sig att Gradiva är en människa av kött och blod. Hon heter Zoe (betyder enligt Freud "liv" på grekiska) och är arkeologens barndomsvän. Eftersom han har varit så uppslukad av att vara arkeolog har han helt förträngt minnena av henne, men i hans dagdrömmar kommer minnena tillbaka i gestalt av en romersk relief.

Freud gör (utan att överhuvudtaget reflektera över att både arkeologen och Zoe är fiktiva gestalter) en poäng av att dagdröm (läs: litteratur) kan förstås som ett illusionstrick som gör ett slags kommunikation med det undermedvetna möjlig. Men dagdrömmen/litteraturen är inte nödvändigtvis av godo. I berättelsen befriar Zoe, genom påminnelse arkeologen från illusionen. Hans förträngda minnen har fått verklig gestalt. Paret kan gifta sig och leva happily ever after. Voilá: fallet är löst. Doktorn putsar belåtet sina glasögon.

Allas vår egen Harold Bloom har kallat Siegmund Freud för "en stark poet", och Freud är uppenbarligen mycket suggestiv att läsa, särskilt som essäist. Men när jag läser om Gradiva och Zoe måste jag fundera över vad detta dubbla kvinnoporträtt verkligen betyder.

Gradiva är drömmens kvinna. Zoe är verklighetens eller "livets". Det vill säga: Gradiva är litteratur och Zoe är utvägen ur litteraturen. Gradiva är en projektion av mannens begär, en gengångare från ett förlorat barndomsparadis. Hon är innesluten som en fluga i bärnsten. Mannen älskar denna kvinna som älskar sig själv via mannens kärlek till henne. Inte för att hon är åtråvärd i sig genom sin sexuella självtillräcklighet, utan för att hon är en projektion av hans infantila narcissism. Gradiva kan förstås som ett bortförklarande och ett underordnande av den starka och självständiga kvinnotypen.

Men vem är då Zoe - livets kvinna? Som barn inspirerar hon arkeologen (poeten) till fantasin om Gradiva (till litteraturen), men som vuxen upplöser hon samma fantasi. Vad betyder det?

Kryptozoloogi

...är en intressant vetenskap. Kryptozoologer letar efter mytomspunna djur såsom Snömannen, monsterfladdermöss, enhörningar och sjöodjur. Ibland visar sig myten vara sann, exempelvis flöt en jättebläckfisk iland på Antarktis för några år sedan. 2008 har varit ett stort år inom kryptozoologin, inte bara har man sett Bigfoot igen, även Storsjöodjuret blev fångat på film i början av sommaren.

Storsjöodjuret har emellertid, som vi alla vet, en betydligt mer berömd storasyster.

Åker man buss i de skotska högländerna blir man utlovad "monster hunting". Visserligen fick vi lämna våra spjut i souvenirshopens paraplyställ, men jag lärde mig ändå en del av utställningen:

1) att det är för kallt i Loch Ness för att urtidsödlor ska kunna överleva.
2) att det finns för lite fisk i sjön för att Nessie ska bli mätt.
3) att de flesta observationerna gjordes sommaren 1933. En ovanligt het sommar då värmen kan ha orsakat hallucinationer hos de stackars invånarna i Drumnadrochit (som monsterbyn heter).
4) att Skottland har bränt alla resurser för de kommande 100 åren i sitt letande efter Nessie (bland annat involverades typ samtliga signalubåtar och jaktplan i landet). Det är därför som Skottland är beroende av bidag från England och det är, som vi alla vet, anledningen till att skottar och engelsmän hatar varandra.
5) att Nessie inte finns, men om hon finns är hon en ovanligt stor säl, mal eller ål (!)

Utställningen vi besökte hette "The official monster exhibition", kanske har de en mer optimistisk inställning på "The original monster exhibition" som vi tyvärr missade. Det var dags att lämna Drumnadrochit för att ta en titt på another intriguing animal: "Hamish the hairy cow". Fortsättning följer.

Charmig monsterby med många plastödlor. Fin kontakt mellan mig och Nessie.

Akademisk etikett

Nästnästa vecka börjar min kurs i teori och metod. Men innan jag ägnar mig helt åt Freud kan jag välja att medverka i ett antal workshops. Där behandlas viktiga frågor som:

• How to make the most of e-mail in academia; notes on e-mail etiquette in the academic context: how to correspond with professors effectively.
• When should one begin to present work at academic conferences; how to determine which scholarly journals one should read while in graduate school; why it is important to keep abreast of current research conducted elsewhere.
• How to develop useful relationships with students working elsewhere.

Och, naturligtvis:

• Why it is important to be especially nice to archivists (even if you don’t think that you use archives).

My name is:

Marlene
Marline
Melly
Meleen
Melanie
Maline
Ma-lin

muslim stand up

En tråkig sak med att inte tala sitt modersmål är att man blir vingklippt som humorist. Särskilt svårt är det att vara rolig på samma sätt som britter är roliga - det vill säga att vara verbal och "clever", finurlig och sarkastisk på samma gång . Igår såg jag standup med Shazia Mirza som är en av de fyra komiker jag kan namnet på.

Man hör ofta att kvinnliga komiker inte är roliga. Kvinnliga komiker är ofta inte roliga eftersom avsändaren utgör en avgörande variabel när det handlar om att dra skämt (detta är självklart djupt orättvist). En kvinna är rolig när hon är sval och ironisk. En kvinna är vulgär om hon är politiskt inkorrekt (föreställ er en kvinna dra Magnus Betnérs repertoar). Av samma skäl är det inte speciellt roligt när vita män skämtar om muslimer. När en muslimsk kvinna skämtar om muslimer är det däremot väldigt roligt. Se här.

möss och människor

Jag bor i ett gammalt hus. Klockan är tre på natten och för fyra minuter sedan såg jag en mus i mitt rum. Mus inte råtta, men ändå. Jag kan inte somna om.

Chavs

Chavs sitter längst bak i bussen. De gillar blingbling och fejkdesign. De bär magtröjor eller träningsoveraller där benen är instoppade i strumporna. Deras mest utpräglade accessoar är burburrykepsen. Om det finns någon aristokrati inom chavkulturen består den av Victoria Beckham.

Chavs associeras med tonårsgraviditeter, fetma, dålig engelska och dålig smak. De hänger på offentliga platser och uppträder ofta hotfullt. Kort sagt: de är vulgära. Tidigare generationer hade kallat dem "nouveau".

Det krävs inte särkilt mycket hjärna för att räkna ut att termen "chav" är ett nedlåtande, patroniserande sätt att förhålla sig till människor med låg social status. Det är inte heller konstigt att det är just i Storbritannien som underklassen är den mest aggressiva i Europa. Men vad hjälper det när man blir trakasserad på gatan? Stå över det och alltså skriva under på att man står över dem? Käfta emot och få på käften? Förslag?

Motståndets roman

Apropå metafiktion ligger nu denna essä uppe på Ergos hemsida.

Iakttagelser

Jag har precis börjat läsa Jane Harris The Observations som utspelar sig i trakterna omkring Edinburgh under 1800-talet. Det är historisk metafiktion, inte helt olik Sarah Waters böcker. Även detta är ett slags omskrivning av De Stora Berättelserna, en röst från marginalen (i detta fall verkar de marginaliserade i första hand bestå av en samhällsklass som vanligtvis inte kommer till tals, men jag har bara kommit tjugo sidor in i berättelsen).

Det finns metafiktion som är narrativ - det vill säga texten tematiserar sig själv genom att på något sätt handla om litteratur. The Observations börjar exempelvis med att Bessie får bläck och en skrivbok av sin "missus" för att skriva ner sina "daily doings". Det finns också metafiktion som är lingvistisk. The Observations drar uppmärksamheten till skriften som sådan eftersom den är skriven på skotsk dialekt. En replik kan se ut såhär: "I fwhill be coming with you. Hand you can be making me dinner. Hand hafterwards fwhee can be making a baby."

Även framsidan till The Observations är metafiktiv - den föreställer någon form av brev, vilket antyder att romanen kommer att handla om det skrivna ordet. Det är en relativt kommersiell framsida (även om den knappast kan jämföras med de blanka omslagen till Sarah Waters böcker). Vi får se vad som händer när den kommer på svenska. Packeteras den som crime fiction eller som metafiktion? Minette Walters eller Paul Auster?

En egen iakttagelse: anledningen till att alla utbytesstudenter jämt har sjutton lager kläder på sig, klänningar ovanpå byxor etc. beror på att de är vana att frysa.

Vampyrdebatten del 2

Vad är det egentligen som debatteras? Jo det är huruvida böckerna är "bra" läsning, eller "dålig" läsning. Kan böckerna vara "skadliga" och blir man ett "offer" om man läser dem.

Vilka är premisserna bakom denna debatt?

Vi ställer oss frågan: är all läsning bra läsning? Här har Kjersén Edman uppenbarligen en annan åsikt än bokhororna. Jag är böjd att hålla med henne: är all musik bra musik? All konst bra konst? Nej. Det betyder emellertid inte att man inte kan eller bör läsa böcker med "osunda värderingar". Tycker Kjersén Edman att man som ung även bör undvika Bukowski? Stig Larsson? Strindberg?

Ett argument man ofta hör är: det finns så mycket annat som man kan läsa istället. Det vill säga: varje gång man läser en Cosmopolitan väljer man samtidigt bort att läsa Virginia Woolf. Som om Virginia Woolf kunde fylla samma behov som Cosmopolitan.

Är dessa facebooktjejer som debatterar huruvida "Jacob Black should inprint on a MURDERER" eller om det någonsin kommer att finnas en man jämförbar med Edward Cullen då offer? Nja. De har humor, de förhåller sig distanserat, de plockar de bitar ur Twilight-serien som intresserar dem. Förmodligen är det skadligare för dem att läsa Strindberg. Personligen tror jag att det är tidningsvärldens behov av att polarisera åsikter som gör detta till en debatt överhuvudtaget.

Vampyrdebatt

Vampyrer är inne tydligen (har de inte alltid varit det?) Ändå har det dröjt ända till nu innan man har börjat diskutera Stephenie Meyer på kultursidorna. Här är inlägget som utlöste debatten - en nedlåtande men stundtals rolig (om än inte särskilt påläst) krönika. Här, här och här försöker några engagerade läsare antingen ursäkta sig, eller ge svar på tal.

Jag tycker ändå att Nauwerck och Winberg gör den mest intressanta analysen. Vari ligger böckernas dragningskraft och hur speglas vårt samhälle i dem? Kan de vara subversiva trots att de är könsstereotypa? Läs här.

Warrender Park Terrace

Först slås jag av att Skottland ser ut som Sverige, sedan av att det är fulare än Sverige. Vi närmar oss staden och parkerna. I hörnet av the Meadows stannar bilen. Lägenheten ligger högst upp i ett georgianskt tegelhus med gul dörr. I Edinburgh är alla hus i olika nyanser av grått. Enrico och Maria hjälper mig att bära väskorna fyra trappor. Jag får ett par nycklar och:

detta måste vara definitionen av bobo: massa yta, högt i tak, svinkallt. Dörrarna och rummen är målade i olika färger: mörkblått, vinrött, gräsgrönt (mitt i "friendly yellow" som sagt). Det finns hundra dörrar i denna lägenhet men de flesta leder ingenvart. En går inte att öppna. En annan går till ett "box room" där jag slänger in mina resväskor. En stege hänger från takfönstret, man kan sitta på taket och dricka te. Ett ostämt piano i hallen, igenmurade öppna spisar i varje rum. Köket har gasugn och utsikt mot en trädgård. När jag ställer upp böckerna i den lilla rangliga bokhyllan vid fönstret fryser jag visserligen, men är nöjd.

Senare visar Maria mig staden. Vi ser slottet, the Royal mile, några chavs och universitetet. Jag köper en macka med ost (riven cheddar) och skinka to go och förvånas över a) det vänliga bemötandet b) avsaknaden av sallad på mackan. Maria tycker att det är typiskt svenskar att vilja ha en nyttig macka. På hemvägen går vi förbi ett snabbköp. De har ingen grönsaksdisk. Jag upplever den (hittills första) förnimmelsen av ångest, men hittar en gammal bortglömd paprika i ett hörn. Jag försöker köpa crackers till västerbottenosten jag har med mig. Deras degistivekex är doppade i choklad. I ett litet antikvariat i närheten söker man personal. Det är stängt nu, men det kan ju hända att The Wives of Bath ligger där och väntar på mig.

Mitt hus sett från Meadows.

En första förnimmelse

Ibland kommer man av en händelse i kontakt med en bok som man genast vet att den. Såhär kan det gå till:

Man hör en låt som man gillar, till exempel Ani DiFrancos You had time. Sedan lyssnar man på den via YouTube där någon, för att illustrera låten, har klippt ihop ett fancollage från en film som heter Lost and delirious. Filmen verkar vara en lesbisk internatfilm. Jag kollar upp den på imdb och det visar sig att den är baserad på en roman av Susan Swan - The Wives of Bath. Gender issues, sexuell repression, freudiansim och förbjuden kärlek. Jag går och köper den nu.

En timme senare:

Hedengrens har den inte. Bemötandet är trevligt och kompetent.

Akademibokhandeln har den inte. Bemötandet slött och oengagerat.

Antikvariat.net har den inte. Antikvariat.net är en pinsamt dålig sida som inte har uppdaterats sedan 1998.

Bokfynd.nu visar vart den går att beställa. Bra sida med flera alternativ där man ser vilken utgåva det är och vad den kostar. Hinner dock inte få den innan jag åker.

Omläsningar

I början av sommaren läste jag Donna Tartts "Den lille vännen" och förstod att Sytstatsromanen är en förbisedd genre i Sverige. Jag förstod också att Sydstaterna är meningen med USA. Men innan jag började med Haper Lee, Faulkner (eller John Grisham till och med) måste jag läsa om "The greatest and widely read novel of all times" - Margaret Mitchells Gone With The Wind (för övrigt ett exempel på hur wikipedia inte alltid är den mest nyanserade källan - artikelförfattarens källa verkar i sin tur vara den på alla sätt inkompetent författade Litteraturens historia i världen av Olsson och Algulin som vi utan framgång har försökt porta från Litteraturvetenskap A).

Första gången jag läste Borta med vinden slogs jag av hur rasistisk den är. När jag hade kommit över det (vilket var pinsamt tidigt) blev jag, liksom varenda man i romanen, betagen i Scarlett O'Hara. För det första är hon åtråvärd; hennes irländska käke och äppelgröna klänning är fullt jämförbara med Nabokovs kattmjuka ansiktskonturer och rosenröda naglar. För det andra är hon intelligent och modig, för det tredje är hon förblindad av omöjlig kärlek. Då läste jag romanen för Scarletts skull och jag får nog säga att ingen, varken Ashley eller Rhett, var i närheten av så intressant som hon, även om kärlekshistorierna med dem båda var tillräckligt uppslukande för att hålla mig fångad till slutet.

Andra gången jag läste Borta med vinden insåg jag att romanen inte handlar om Scarlett, utan om ett samhälle i förändring. Att det är en mycket storslagen berättelse där några måste gå under, medan några besitter de egenskaper som krävs för att leva vidare. Jag läste som om det vore fakta, vilket man nog kan (och bör) förfasa sig över. Mitchell är episk och behandlar varenda historisk händelse av betydelse utifrån samtidens blick. Krigets utbrott (värdelöst enligt Scarlett, fantastiskt enligt alla andra), Gettysburg, terroriserandet av civilbefolkningen i krigets slutskede (genuint onda yankees), frigivningen av slavar (värdelös förstås, Yankees vill frige slavar men kan inte ens tänka sig att anställa dem), Ku Klux Klans bildande (en naturlig följd av att "free nigga's" tror att de har rätt till vita kvinnor). Man läser, förförs, förfäras, lär sig.

Tredje gången jag läste Borta med vinden var det två helt nya drag hos Mitchell som fängslade mig. Miljöskildringarna från Södern var det första. Undergånsstämningen som verkar vara gemensam för Sydstatslitteraturen; dröjande, sävlig, kvalmig och stilla - och samtidigt hotfull. Typ bomull som vajar i vinden om kvällen medan någon sitter på sin veranda med ett glas lemonad och väntar på att bli våldtagen och mördad (mina klichéer får ursäktas med att jag precis har upptäckt denna fantastiska genre).

Det andra som jag tidigare inte reflekterat över är den briljanta precision som Mitchell visar upp i sitt register av gestalter. De är inte bara trovärdiga, de utvecklas under romanens gång och fyller alla en funktion i berättelsen om riket som går under. Det mest tydliga exemplet är Ashley som representerar nostalgi och gamla värden, medan Scarlett blir den nya, viljestarka människan som ska ta över. Mest spännande är ändå Melanie Wilkes, hon är både en "lady" och en människa med viljestyrka livärdig Scarletts. Deras relation är den mest komplicerade i romanen. Men sådant ser man förstås inte i en första läsning, när framsidan på boken domineras av Viven Leigh som ligger och dånar i Clark Gables armar.


PS. Scarlett skulle aldrig svimma. Hon föraktar kvinnor som svimmar.

Papercuts uppföljning

Idag har jag fått ett mejl där det står att 1) min guardian måste skriva om hela sin application eftersom det är fel på ett ställe 2) jag måste faxa över ett intyg från "the Swedish gouvernment" där de försäkrar att jag är "fully funded" 3) min guardian måste komplettera genom att uppge sin ras och sina föräldrars utbildningsnivå.




Punkt 3 är på skoj.