Eftersom Johan Wollin är en av de män som jag aktar högst i min bekantskapskrets hade jag problem med att finna en titel värdig inlägget. Jag övervägde dessa:
1. Det är Wollin förstås!
2. Wollin på nya äventyr
3. Wollin slår till igen
4. En lektion i franska
Läs och diskutera. Jag skulle tycka att det var särskilt intressant att höra:
1) Vad ni tycker om Jeannets syn på kanon (vad innebär den?)
2) Vilka förstameningar ni känner till som skapar en omedelbar effekt av verfremdung.
Om ni diskuterar tillräckligt mycket kommer jag att belöna er genom att publicera en viss herr Nordins korrespondens med ständig sekreterare Horace Engdahl.
Jean-Marie Le Clézio eller den oförtjänte Nobelpristagaren
Det är inte politiskt korrekt, sägs det, att förkasta eller kritisera Le Clézio – en, i dessa förvillelsens dagar, så eminent företrädare för de goda känslorna, för de ädla avsikterna. Alltså ger denne man blott upphov till allmän samstämmighet. De goda känslorna och de rättrådiga avsikterna framställer emellertid inte per automatik goda meningar, och litteraturen tillhör inte känslans domän.
En person, som jag inte uppskattar, publicerade år 1985 en artikel i L'Express, som gick ut på att det årets Nobelpristagare (Claude Simon) var en skam för den franska litteraturen. Låt oss fundera över ordens verkliga innebörd. Frankrike har under femtio års tid producerat stora författarskap (Gracq, Sarraute, Simon, Des Forêts, Blanchot, Duras, Butor, Pinget, Cixous, Michon, Ernaux, Bergounieux, och några till); allihop författare av allmängiltiga – och som sådana erkända – verk. Frankrike exporterar även en viss mängd franska eller franskspråkiga författare, publicerade av parisiska förläggare, välsålda och rikligt översatta: Amélie Nothomb, JMG Le Clézio, Alexandre Jardin, och många fler. Dessa författare överskrider obehindrat landsgränserna och förmedlar mer eller mindre hedervärda tankar, men är de för den sakens skull verkligen lämpliga nobelpriskandidater? Men vari – kunde man invända – består egentligen skillnaden mellan en stor författare och en liten, eller för den delen en simpel best-seller-författare, och vem är egentligen jag att förkunna Michon eller Cixous värdiga och Le Clézio ovärdig ett Nobelpris?
Det är i egenskap av professor i fransk litteratur som jag i det här sammanhanget önskar uttala mig, inte i egenskap av författare. Det som skiljer ett kanonisk författarskap (un "classique") från en enkel best-seller-författare är självfallet allmängiltigheten, säregenheten, det nyskapande brottet som det förra representerar, och som den senare saknar. Det är inte mängden Google-träffar som avgör en författares allmängiltighet eller säregenhet. Mätt enligt sådana kriterier skulle Amélie Nothomb förmodligen förefalla mer betydande än Julien Gracq. Bör man därför med omedelbar verkan stävja denna orättvisa och publicera Nothomb i "Bibliothèque de la Pléiade" ( = officiellt kanonisera henne, övers. anm.) ?
Inte heller avgörs detta av antalet språk till vilka författare i fråga översatts: Alexandre Jardin översätts, till dennes skrytsamma förtjusning, mer än Mallarmé (som sedan länge varken har möjlighet att nedslås av detta faktum, eller skratta åt det). Le Clézio, vars första böcker jag gillat – måhända de enda som överensstämmer med Nobelpriskommitténs definition av hans författarskap som ett "brottets" verk –, har emellertid alltid varit en omständlig och babblig författare. Allt sedan åttiotalets början har han skrivit best-sellers.
De litterärara verk som verkligen räknas äger på förhand ingen given publik, de inpräntar långsamt sina spår i sanden, går sin egen väg. Marguerite Duras författarskap kom att behöva femtio titlar innan det med Älskaren slutligen fick sitt genombrott – men förärades för den sakens skull dock aldrig med Nobelpriset. Det som utgör Duras allmängiltighet, det är en outsäglighet, en mening som denna: "Varje dag såg man detta: det skrivna havet."
Det som utgör Genets allmängiltighet är t.ex. – för att ta en annan öppningsfras – ett eposets vinddrag: "Tidningarna som kom ut vid Paris' befrielse i augusti 1944 sade allt om dessa dagar av barnslig heroism, dagar då kroppen rykte av djärvhet och övermod." Det är den slutgiltiga metaforen, det svajande, omskakande sammanbrottet som gör att man – precis som Rimbaud önskade – har känslan av att läsa på nytt. Precis som i Prousts berömda öppningsrad "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs" framtonar – i kraft av en viss syntaktisk vridning, av en haltande jämvikt, av en improviserad inkonventionalitet, av en darrning – den litterära stilens inre skälvan och blickens skärpa.
Tillbakagång
Låt oss jämföra – återigen på måfå: det är är den enda av Le Clézios böcker som för ögonblicket råkar befinna sig på överkomligt avstånd – med öppningsraderna i Afrikanen (2004): "Varje människa är resultatet av en moder och en fader". Gripande, omtumlande? Vid fortsatt läsning skall man upptäcka att de kommande raderna är föga mer intresseväckande: "Det är möjligt att man inte accepterar dem, inte älskar dem, att man tvivlar pa dem. Men de är där, med sina ansikten, sina livsåskådningar, sina manér och sina manier, sina illusioner, sina förhoppningar, sina fötters form och sina tårs form, sin ögonfärg och sin hårfärg, sitt sätt att tala, sina tankar, förmodligen sin dödsålder, allt detta har passerat igenom oss". Blott en enda sak överraskar: "sina manér och sina manier" – detta till följd av en säregen alliteration baserad pa en etymologisk parallellbildning.
En banal, förutsägbar, oändligt lång, sjuradig uppräkning fordras alltså för att man slutligen skall höja en smula på ögonbrynet innan man strax låter det falla pa plats igen. Låt oss jämföra med Faulkners Sanctuary: "From beyond the screen of bushes which surrounded the spring, Popeye watched the man drinking." Eller med Knut Hamsuns Hunger: "Det var på den tiden då jag, hungrig till döds, irrade runt i Christiania, denna sällsamma stad som ingen lämnar innan den satt sitt spår i en". Den klassiska textens balansgång – kännbar t.o.m. genom översättningens filter –, dess förtätning av tidens och rummets enhet i två satser, dess retrospektiva uppenbarelse – vilken låter ana en flash-back – av berättelsen i dess helhet, kort sagt dess "brott" med den klassiska öppningsfrasen, allt detta sätter en obestridligt litterär stämpel pa dessa öppningspartier.
Le Clézio, som i alla blåsväder alltid rycker ut till romanens försvar, skulle göra gott i att sätta sig in i hur en roman är konstruerad. Ja, litteratur är en fråga om ord och fraser. Det är nämligen just det som skiljer Bernard Pivot fran Julien Gracq, och som gör att den förre aldrig skulle skriva Litteraturen i maggropen (La Littérature à l'estomac), redan av det enkla skälet att han vore oförmögen att skapa en dylik metafor, medan den senare för allt i världen aldrig skulle vilja delta vid Goncourt-juryns sammankomster eller för den delen vid Svenska Akademiens – vilken är föga bättre än den franska.
Le Clézios Nobelpris för den franska litteraturen, liksom omvärldens bedömning av denna dock fruktbara litteratur, flera decenneir bakåt i tiden, ty i Svenska Akademiens kölvatten skall det i fortsättningen heta, att det bästa Frankrike presterat sedan Claude Simon, det är att skriva, att vi alla - när allt kommer omkring – faktiskt är resultatet av en fader och en moder.
4 kommentarer:
Som Johans redaktör vill jag helt kort påpeka att Hamsun-citatet inte är ordagrant från Sult, utan översatt från franska. Om någon har det norska orginalet tillgängligt får den gärna dela med sig.
Själv delar jag gärna med mig av en mycket stark förstamening som enligt mig skriver in författaren i kanon:
"It was a queer, sultry summer, the summer they electrocuted the Rosenbergs, and I didn't know what I was doing in New York."
Nån som känner igen?
Citatet kommer från the Bell Jar av Plath. Glömmer det aldrig.
jag ser inte omedelbart vad som är så dåligt med le clezios öppningsfras i jämförelse med till exempel faulkners. båda upplevs väl som rätt triviala eller?
Sedan det att några veckor av kompakt tystnad förlupit och möjligheten att belönas med herrar Nordin-Engdahls korrespondens säkerligen sedan länge gått förlorad, har jag ändå slutligen beslutat mig för att ta bladet från munnen. Jeannets artikel, som till en början syntes mig mer underhållande än argumentatoriskt vattentät, har av någon anledning dock dröjt kvar i minnet och så sakteliga har en och annan insikt slagit rot. Ehuru plågsamt medveten om att bloggosfäriskt meningsutbyte förutsätter mer snabbtänkta inlägg, tar jag mig ändå den blygsamma friheten att uttrycka mig inom ramen för en diskussion som världen (eller åtminstone läsarna av denna blogg) sedan länge lagt till den ovillkorliga förflutenhetens handlingar.
Låt oss bortse från det något simplistiskt svepande draget i Jeannets resonemang, för att istället söka ta vara på essensen av det han faktiskt försöker säga. Det skrivna ordet, tycks han mena, kan uppdelas i en litterär och i en icke-litterär del. Det huvudsakliga skälet till varför Le Clézio aldrig borde ha förärats med Nobels litteraturpris är det faktum att hans böcker är ett uttryck för den senare, dvs. den icke-litterära, kategorin. Ty hur kan någon som inte skriver litteratur – dvs. någon som inte ens kan göra anspråk på en plats i den franska litteraturen – belönas med världens mest ansedda litteraturpris? Vad annat kan det vara än det olyckliga resultatet av dessa ”den stora förvillelsens dagar”?
Men låt oss för ett ögonblick bortse från Le Clézio, som jag för övrigt aldrig läst, och låt oss framför allt lägga den stora förvillelsens dagar, till vars försvar och förfång man säkerligen kunde tillföra både det ena och det andra, åt sidan, för att i Jeannets fotspår istället diskutera på vilket sätt det litterära uttrycket skiljer sig från det icke-litterära.
Jeannet avfärdar tanken på att litteraturen skulle ha något med känslor att göra. Det som definierar huruvida en text är litterär eller inte, har ingenting att göra med de eventuellt goda eller onda avsikter som densamma på det ena eller det andra sättet lyckas förmedla. Litteraturens litterära karaktär är med andra ord inte avhängig av den eventuella moraliska funktion som den avsiktligt eller oavsiktligt används för att fylla. Huruvida en text är litterär eller inte avgörs därför inte heller av huruvida den visar upp sidor av tillvaron som tidigare inte belysts – åtminstone inte så länge det enbart handlar om att gräva fram det fördolda, det undangömda, det förtryckta, i syfte att låta det komma till tals inom ramen för en uttycksform som det tidigare förvägrats. En sådan text må vara aldrig så hedervärd, av aldrig så stor självkritisk, politisk eller emancipatorisk betydelse – verkligt litterär blir den först i det ögonblick då den också ansluter till de allmängiltigas domän.
Vad betyder det? Vari består den litterära allmängiltigheten? Jeannet säger att litteraturen är en ”question de phrases” – en fråga om ord och satser, om språket självt, om det uttrycksmedel med vilket tillvaron synliggörs. Den allmängiltiga litteraturen förhåller sig till tillvaron i dess allmängiltighet: den ger oss en utblick mot det vi redan sett, mot det vi redan tror oss veta, på ett sådant vis att vi upptäcker det på nytt. Det som orsakar känslan av att i Rimbauds efterföljd ”läsa på nytt” är den syntaktiska anomali, den språkliga förvridning, som skänker en okänd färg, en ny smak åt det evigt igenkännbara, eller förskjuter villkoren för dess uppenbarelse. I den mån litteraturen tränger in i en av tillvarons perifera eller eventuellet undanskymda detaljer, förmår den, enligt detta synsätt, ändå att komma till uttryck som koncentratet av dess helhet, ty den står öppen och uppfläkt, med inälvorna andandes ut mot dess splittring och försoning. Litteraturens värde framgår följaktligen inte av karaktären av dess objekt, ty detta ligger utanför litteraturen själv. Först sedan texten lagt beslag på sitt föremål, fört det in i dess egen värld, och tillfört det den dimension över vilken endast den själv förfogar, omskapat det till det genuint litterära uttryck vars uppenbara förbindelse med existensen slår ned som en förbryllelsens snilleblixt – först då är litteraturen allmängiltig, stor, och otvivelaktigt litterär.
I André Gides förord till ”Den omoraliske” sammanfattas – på ett mycket elegantare sätt än vad någonsin herr Wollin och förmodligen också monsieur Jeannet vore istånd till – grunddragen i det estetiska förhållningssätt som placerar konsten bortom – eller hitom – de hedervärda avsikternas och de godas känslornas verkningsfält. Det korta förordet, som i verkets arkitektonik fyller funktionen av en författarens apologetiska signatur, börjar med en i mitt tycke suveränt ”litterär” liknelse över den föreliggande boken; ja, kanske över litteraturen som sådan:
”Jag ger er denna bok för vad den är värd. Den är en frukt full av bitter aska; den är som öknens kolokvinter, som växer på kalkrika platser, och vilkas saft blott bränner den törstandes strupe, men som strödda över den gyllene sanden dock ej saknar skönhet.”
Litteraturen är just litterär i den mån den inte går oss till mötes, inte lever livet med oss, utan avtäcker livet inför oss. Alldeles oavsett huruvida Le Clézio är värd sitt Nobelpris, är det också mot bakgrund av denna avtäckande kraft som litteraturen, just i egenskap av litteratur och inget annat, förtjänar att bedömas.
Skicka en kommentar