60-talisterna är ett köttberg

Jag förstår ibland inte vad det är för fel på 60-talisterna. Ideologiskt är de "feminister" och "allt annat än homofober", men på en känslomässig nivå blir det lite för jobbigt. Känns något av detta igen?

Det är bara de "fjolliga bögarna" som syns i media - och är inte det synd för alla normala Svenssonbögar? Varför måste lesbiska tjejer vara så aggressiva. Och det är ju skandal om man börjar kvotera så att kön går före kompetens. Och egentligen tänder dam inte på en karl i diskhandskar utan vill helst ha en riktig man som Bond som "vibrerar av undertryckta känslor".

Ta alla 60-talisters favoritförfattare Stieg Larsson som exempel. Hej och hå vad frigjort det är när Lisbeth Salander ligger med andra snygga brudar. Kärlek är emellertid någonting som hon känner för Larssons alter ego Mikael Blomqvist. Han är förstås "ohjälpligt heterosexuell", men ändå (darr på rösten) feminist (även om den feminismen, som Rasmus klarsynt har påpekat, mest verkar bestå i att han hatar våldtäktsmän).

Eller Läckberg då, 60-talisternas andra favoritförfattare, som också kallar sig feminist. Även här är hela (den ändå rätt anspråksfulla) diskussionen om feminism så trivialiserad att man blir trött. Camilla Läckberg skriver tröstlitteratur för kvinnor som vill ha stöd för sin uppfattning att alla karlar alltid har fel och alla kvinnor alltid har rätt. Hon river av samhällsfrågor som kvinnomisshandel, homofobi, dokusåpor, klasskillnader, tonårsfylla, nynazism och lite annat. Allt med samma lättvindighet. Överklass och rikedom är beviset för att God Smak Och Pengar Inte Följs Åt, kvinnomisshandlare är heltigenom onda, dokusåpadeltagare är dumma i huvudet, nynazister är också dumma i huvudet men har förmodligen haft en taskig barndom. Vad man ändå får ge Läckberg är att det inte är en Harlekeinman eller en Bond som är manlighetsidealet i hennes böcker. Personligen vet jag inte om det hjälper. Svenssonkillen och polispappan Patrik får mig att vilja gå och dö. Man kan läsa här om ett annat manlighetsideal.