lördag 23 augusti 2008

konstnärspar del I

Akademiledamoten, kritikern och skribenten Artur Lundqvist var en populär karl som lyckades snärja två av sin tids främsta författare. Dels Maria Wine som han var gift med, dels Stina Aronson för vilken han hyste en så kallad amor intellectualis.

Problemet med begreppet "konstnärspar" är att berättelsen om dem alltid är densamma. Begåvad kvinna möter begåvad man. Ofta är båda överrens om att mannen är lite mer begåvad. Kvinnan är oändligt tacksam över att mannen inte är en vanlig träskalle, utan en konstnärssjäl och överser därför med alkoholism, otrohet, patologisk svartsjuka och annat svineri. Medan mannens konst hyllas, hudflängs kvinnan. Hon är för privat och för sentimental. Hon skriver bekännelselitteratur. Hon har ingen smak. Det händer till och med att parets intellektuella vänner instämmer i klagokören. Sinom tid kommer förhållandet till den punkt då mannen måste leva ut sin genuint polygama natur. Han hatar vardagsumgängets klaustrufobi. Han måste renodla sexualiteten. Kvinnan blir a) iskall och stoiskt uthärdande (ex. Märta Tikkanen) b) galen av svartsjuka (ex. Sigrid Hjertén).

Problemet, igen, är förstås att denna berättelse också är en efterkonstruktion. Det enda som verkligen är sant är att kvinnor genom historien 1)
"har tjänat som spegelglans med en magisk, utsökt kraft att återge mannens figur i en fördubbling av dess naturliga storlek" (V. Woolf) 2) har haft svårare att vinna erkännande för sin konst 3) aldrig har kunnat leva ut sin "genuint polygama natur" på samma villkor som män - vilket inte betyder att de inte har levt ut den.

Punkt 1 och 2 kan man diskutera, punkt 3 känns spekulativ. Vad kan man veta om vem som låg med vem, och vad det betydde?
Ett exempel på både punkt 1 och 2 ser jag emellertid i "Hyllning till Maria Wine", en kort samling skrifter som MW tog emot på sin 90-årsdag. Mest består den av lyriska brev och dikter. Här är några smakprov:

"Skatan, lynnets blåsiga fågel, har satt sig på Arturs byst i parken"

"Ordet, berättandet, litteraturen, världen, kärleken...allt detta var ni, Du och Arthur."

"Maria, oskiljaktig från Artur, har tillsammans med honom komponerat det osynliga mästerverk som är paret man-kvinna. Jag kan bara se och läsa Maria i dialog med Artur..."

Det är som om MW inte kunde existera utan sin man. Som om hennes poesi bara gick att läsa utifrån hennes och Arturs kärleksrelation. Hennes konst måste förstås utifrån Arturs konst, utifrån hans berömmelse, hans byst i parken.

Man kan förstås tycka att ALs primitivistiska dikter av typen "varm lava sprutar ner i det kalla havet" står sig ganska slätt mot mycket av MWs poesi, och det är ju också en del av berättelsen om konstnärspar att kvinnan ofta framstår som betydligt mer intressant i eftervärldens ögon.
Detta gäller även för Artur Lundqvists andra erövring Stina Aronson. I Feberboken - stoff till en roman kan man läsa om Mimmis begär till den mycket yngre författaren Hugo: "Min dag börjar inte med en morgon utan med Hugo." Mimmi älskar den världsvane poet som hon själv inte tillåts eller törs vara (exempel på punkt 1). Hennes brev till Hugo (som mycket medvetet framställs som dumdryg och självupptagen på ett närmast komiskt vis) är ett brev som alla kan känna igen. Ett utslag av självbevarelsedrift, ett försök att skriva sig ut och fri.

Jag gissar nog att jag skrämde dig i början. Jag var vansinnigt förälskad i dig då, vänskapsförälskad (amor intellectualis). Svep nu inte in dig i den där kylan som jag känner så väl, snälla älskade Hugo. Eftersom detta är avsett att vara en deklaration måste jag använda ord med räta vinklar. Du har ingenting, inte ett grand att frukta.

Ständigt på sin vakt, urskuldande, hjärtskärande humoristisk och "ett Eiffeltorn av falskhet". Allt som står är: älska mig, älska mig, ÄLSKA MIG.


När man har kallat Aronson för hänsynslöst utelämnande, Feberboken för bekännelselitteratur, har man missat distansen mellan
berättare och författare (punkt 2). Man gör orätt i att sätta likhetstecken mellan Mimmi Palm och Stina Aronson. MP är en version av SA, en version av vem som helst.


1 kommentar:

Anonym sa...

intressant o välskrivet.
hur har det sett ut i homosexuella konstnärsrelationer?