Blåbärsnätter

Wong Kar Wai som alla älskar har gjort sin första engelskspråkiga film My Blueberry Nights. Handling: en flicka får sitt hjärta krossat, drar ut på roadtrip för att finna sig själv, kommer hem till den snälla kafékillen next door som har älskat henne all along. Förutom ett provocerande dåligt kvasimanus av typen "perhaps you don't have to be afraid to walk through that door - it all depends on who's behind it", och pålagda övertydliga berättarröster som berövar filmen på all potentiell mystik, har Wong Kar Wai slängt in Norah Jones (definitionen av hissmusik?) som inte kan agera, men som har ett tillräckligt sårbart och sensuellt ansikte för att det ska göra sig på film.

Eftersom My Blueberry Nights är en riktigt kass film känns det rätt meningslöst i att spekulera i varför Wong Kar Wais vackra bildspråk inte fungerar i Hollywood, men jag ska ändå göra en kort gissning. Att skapa distans genom att smyga med kameran utanför fönsterrutor och mellan dörrspringor blir i denna film, till skillnad från i den fantastiska In the mood for love, inte poetiskt. Det understrycker bara hur artificiell och tillrättalagd filmen är. Wong Kar Wai som brukar visa världens vackraste Hong Kong har valt att frossa i amerikanska fotoklichéer som kornigt blinkande trafikljus och "realistiska", pastellfärgade diners i mellanvästern. Det blir inte bättre av att ointressanta skådespelare som Nathalie Portman och Jude Law får gestalta "tuff men sårbar sydstatstjej" och "charmigt sympatisk engelsman". Rachel Weisz som dramatisk southern belle berör inte heller. Det är tur att Lizzie (Norah) redan från början är så banal, annars blir det obegripligt hur hon överhuvudtaget kan utvecklas av att möta dessa människor. Filmen lämnar en eftersmak av sliskigt översockrad blåbärspaj. Enda behållningen är att Cat Power dyker upp, både på soundtracket och bredvid Jude Law.



Notera att Norah Jones är utklädd till ett blåbär.