Det här inlägget skriver jag för Hermione och Zora. Och för juridiktjejen med pennorna i olika färger. Och för mig.
Det finns ett avsnitt i Zadie Smiths On Beauty där Kiki konstaterar att den hårt studerande Zora inte är familjens geni. Det är den drömmande och religiöse storebrodern Jerome som är det. Zora är driven som en pitbull, tillrättavisar gärna sina lärare och drämmer i diskussioner till med: "After Foucault, what's the point?" Zora är skitjobbig. Dessutom beskrivs hon sadistiskt av Smith som en finnig valfisk.
Det finns två sätt. Det ena är att vara duktig, det andra är att vara begåvad. Det första är kvinnligt konnoterat, det andra manligt.
Jerome är begåvad, Zora är duktig. Hermione har läshuvud, Harry den underbara själ som krävs för att rädda världen. Henrik Tikkanen var det alkoholiserade geniet och Märta Tikkanen var den duktiga kvinna som skrev på nätterna när hon inte behövde ta hand om barnen eller torka Henriks spyor.
När jag läste litteraturvetenskap i Uppsala 2005-2006 gick det en kille i klassen som betraktades som begåvad eller kanske till och med som genial. Han var alltid tyst om han inte blev tillfrågad. Då kunde han alltid svaret och mer därtill. Jag kunde också alltid svaret men var aldrig tyst. Om jag hade varit det, hade jag varit en Jerome istället för en Zora då? Hade juridiktjejen med pennorna i de olika färgerna som också alltid kunde svaret varit begåvad istället för duktig om hon kom för sent hälften av gångerna, lånade sin penna från någon annan varje seminarium och skrev på baksidan av gamla kvitton hon hade i jackfickan? Är måttet på hur begåvad man är hur lite man anstränger sig (och hur lite man låtsas anstränga sig)?
Eller är det någonting annat? Är det ett visst mått av excentricitet? Är det en svalhet? En mystik?
Kan den duktiga flickan på grund av sin prosaiska präktighet aldrig förstå vad det är? Är hon alltid dömd att föraktas i smyg och låna ut pennor till begåvade killar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det var förbaskat bra skrivet och jag känner mig träffad.
Rasmus, du är den sista som borde ta åt dig! Och du skulle snarare hjälpa mig att låna ut pennor till Simon och Tim, haha.
Haha, kanske det. Men jag menade mera hur man tänker på det. Att man så lätt blir imponerad av den tysta mystiska. Det är ju faktiskt löjligt.
Tack! Äntligen! Och allt det där. Jag tror att det är precis det här som gör att vi är så många flickor som går genom världen och tänker att vi inte är geniala, utan jobbiga. Och så många pojkar som tror att de är geniala, när de i verkligheten mest är jobbiga.
Det skrevs en ungdomsbok på ämnet av Christina Herrström. Tusen gånger starkare heter den, och den är stundtals ganska bra. Stundtals är den tyvärr bedrövlig. Personligen tror jag att de duktiga tjejer som gör reflektionen om duktiga flickor och begåvade pojkar i så hög grad fruktar att förstå sig själva som duktiga att de hellre distansierar sig från duktigheten genom att identifiera sig med begåvade pojkar. Och så blir det ett dubbelt förakt mot pennskrinstjejerna.
Jag gillar din text!
Klassisk kommentar om juristtjejer: "Alltså, hon pluggar ju jävligt mycket och hon har AB på alla tentor, men hon är ju inte smart, om du fattar vad jag menar".
Är måttet på hur begåvad man är hur lite man anstränger sig? Ja, förmodligen. Vilket leder allting tillbaka på biologi, om man tänker efter.
HÖRRUDUDU!
För det första tycker jag att Zora- och Jerome-dikotomien haltar, Jerome beskrivs genomgående som en ytterst tragisk figur med ett hästarsle och vissa utpräglade drag som gör honom ytterst "unattractive". Du borde väl hellre ha tagit Carl, men då blir det mer en klassfråga och det måste man till alla pris undvika?
"Är måttet på hur begåvad man är hur lite man anstränger sig (och hur lite man låtsas anstränga sig)?", frågar du retoriskt och fortsätter:
"Eller är det någonting annat? Är det ett visst mått av excentricitet? Är det en svalhet? En mystik?"
Jag tycker att du glömmer bort att det i många fall faktiskt handlar om en instansad social hållning som förbjuder att man är "duktig" i vissa kontexter för att det är någonting fult.
I min periferiska arbetarklasskola mobbades "de duktiga" sönder och samman tillsammans med "de rika asen", "svartskallarna", "emokidsen" och så vidare. De som var helt värdelösa i skolan mobbades såklart också. All form av non-konformistiskt beteende bestraffades på något sätt, vilket var bra, för folk skulle fan inte tro att de var någonting, och hos många högskoleelever lever det kollektiva traumat lyckligtvis kvar.
Alla vet väl också vid det här laget att självförtroende är någonting medelklassen och överklassen föds med, i synnerhet om man ställer det i relation till arbetarklassens självömkande avkomma. Självförtroende är dock ganska viktigt om man ska snacka hela tiden, svara hela tiden, ha rätt hela tiden.
Hursomhelst så blir jag grymt provocerad av ditt generaliserande kring den här ickefrågan eftersom det till syvende och sidst handlar lika mycket om klass och predisposition som genus. Irrläror som postkolonialism och feminism och queerteori har sannerligen kommit att ta upp för stor plats på universiteten, på fel sätt.
Men det tål att påpekas igen - "kön" är väl någonting performativt, konstruerat av en regulativ diskurs, enligt Butler? Den genusbestämda kroppen har alltså inte någon annan ontologisk status än de handlingar som bildar dess verklighet. Kön skapas således genom att handlingar föregår handlande subjekt, varför det borde vara på sin plats att kritisera handlingarna istället för könet bakom, om man nu tycker att det är så förbannat jobbigt med tigande människor, och att dessa tigande människor värderas olika utifrån kön.
Att det finns en massa tjejer och killar som sitter knäpptysta på alla lektioner betyder självklart inte att de är genier, snarare tvärtom, men de som oförtrutet måste svara på varenda banal liten fråga är ju jobbiga, själva handlingen är jobbig, oavsett om det är en kvinna eller man som utför den.
Lisa Swedén som skriver:
"Tack! Äntligen! Och allt det där. Jag tror att det är precis det här som gör att vi är så många flickor som går genom världen och tänker att vi inte är geniala, utan jobbiga. Och så många pojkar som tror att de är geniala, när de i verkligheten mest är jobbiga."
Till dig vill jag bara säga att inte alls speciellt många pojkar tror att de är/uppfattas som geniala. Det finns väl inga "genier" längre överhuvudtaget? Geni som begrepp dekonstruerades för femtio år sedan tror jag. Du är nog bara jobbig, precis som alla andra som näsvist hävdar sin rätt att förtryckande trycka ned de mindre bemedlade genom att snacka oförtröttligt.
Skicka en kommentar