Mera om Heathcliff

Jag har sett flera adaptioner av Wuthering Heights (det finns hur många som helst) utöver den pjäs som jag "recenserade" för ett tag sedan. Alla dessa misslyckade adaptioner är misslyckade på sitt eget sätt (för att tala med Tolstoy). I den berömda svartvita filmatiseringen från 1939 med Laurence Olivier berättas bara första halvan av historien ordentligt, vilket jag också tror är fallet i 70-talsfilmatiseringen med Timothy Dalton vilken jag ännu inte har sett, men starkt misstror efter att ha sett youtubeklipp där filmen mest ser ut som Lilla huset på prärien. 1992 begicks ett fullständigt övergrepp mot Brontës roman i och med den fruktansvärda Emily Brontë's Wuthering Heights (starring Ralph Fiennes och Juliette Binoche). Det fanns inga rättigheter till namnet Wuthering Heights så därför slängde man in ett "författarperspektiv" där Emily Brontë i egen hög person får sitta vid några gravstenar och med en övertydlig berättarröst förklara vad som händer med Heathcliff och Cathy.

För några dagar sedan såg jag i alla fall BBC-serien från 1998. Det som var slående var att trots att denna adaption var den bästa jag har sett, var den ändå dålig. Två saker i Wuthering Heights tror jag är närmast omöjliga att översätta till film. För det första blir det svårt med de narratologiska skikten; i romanen får vi knappt höra några andra röster än Lockwoods och Nelly Deans. Därför vet vi inte vad vi har att göra med, vi måste förstå en skimrande och poetisk saga genom dessa delvis okunniga och komiska gestalter som inte verkar kunna förstå den själva. Det gör att berättelsen förmedlas på en oåtkomlig nivå med ett underbart tolkningsutrymme för läsaren. Cathy, Heatchcliff och Linton är de vi vill att de ska vara.

I en adaption måste man kanske i högre grad ta ställning för Heathcliff, mot Linton. För mig brukar det innebära att jag mest tycker synd om Linton och att Heathcliff är taskig och löjlig. Vilket osökt för mig in på det andra problemet som handlar om Heathcliffgestalten. I Oliviers tappning är han en slug gentleman som Rhett Butler, Dalton däremot är tvålfager som Ivanhoe och Ralph Fiennes beter sig som om han var först en förvuxen sextonåring och sedan en brittisk gentleman från 40-talet (den sortens roller briljerar han förstås i). Heathcliff är alltid falsk, tillgjord och löjeväckande på film. Kanske att detta beror på att den harlekeingestalt till man som Heathcliff är förebild för är någonting som män i allmänhet inte kan förstå och därför inte heller gestalta. Heathcliffgestalten är bortförklarandet av en fruktansvärd man som alltför många kvinnor har tvingats stå ut med. Han är ursäkten. Brutalitet och ondska är egentligen kärlek och ömhet. Att bli övergiven är egentligen att bli älskad. Och hans plågade själ kan till sist inte uthärda att leva utan oss och han kommer att komma tillbaka och då kommer vi att läka hans sår och vi kommer att kunna vila i varandra.

Tänk efter om inte samma historia finns i allt ifrån Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen till Twilight-serien och Harlekeinberättelsen Shejkens kyss. Verklighetens älskande man skulle inte vara en Heathcliff. Verklighetens brutale man skulle inte heller vara en Heathcliff.

Kärlek är bäst på bok.

Och distributörerna tänker: Han gör sig bäst i gult.