Men jag tror E.K har rätt i att Northanger Abbey handlar om läsning. Om god läsning och om dålig. Dock är jag inte så säker på att den mest intressanta tolkningen av romanen görs genom att konstatera att Austen, som något slags programförklaring, argumenterar för att man kan lära sig av den skräckinjagande och sublima litteraturen så länge man (ajabaja) ändå förblir förnuftig. En sådan läsning bekräftar det vi redan tror oss veta om "den klarögdt kvicka" Austen och hennes romaner.
Tänk om man skulle prova någonting annat? Till exempel motströmsläsning (Se Judith Fetterley, The Resisting Reader). Motströmsläsning är ett verktyg för att kritisera (läsa mot) tidigare uttolkningar av romanen och förmodade författarintentioner (vilka vi förstås ändå inte vet något om). Motströmsläsning används ofta inom litteraturvetenskapen (se exempelvis A-S Lönngrens queerteoretiska avhandling om erotiska trianglar hos Strindberg.)
För är det uppenbara förnuftsbudskapet hos Austen nödvändigtvis vad som intresserar oss? Poängen med motströmsläsning är att man ibland bör bortse från vad som tycks vara en berättelses budskap och leta efter det verkligt angelägna i periferin. Skildringen av Catherine Morlands läsupplevelser och den njutning de bereder henne (hur den än må fördömas i slutet) anser jag vara romanens nerv. Och kanske är berättelsens tidiga bild av den unga kvinna som flyr från samhällets konventioner och sina plikter som äldsta dotter in i den gotiska romanens universum av vindlande labyrinter, demoniska främlingar och oskulder i nattlinnen, faktiskt mer intressant än den slutscen där Catherine lyckas gifta sig någorlunda rikt och träder in i Baths societet? Mer intressant både politiskt och litterärt.
Dålig läsning?
4 kommentarer:
Intressant analys, fast jag kan inte riktigt kan hålla med om att den motsäger min egen.
Den traditionella läsningen av Northanger Abbey har varit att se boken som en total parodi - nästan ett hån - av den gotiska genren. Min analys, som utgår ifrån Claudia L. Johnsons förord, är istället att Austen i sin läsning av den gotiska romanen uppvärderar aspekter som andra inte sett.
Jag försöker visserligen inte läsa "mot" Austen, men däremot emot de kritiker som kallar henne opolitisk, och påstår att hon alltid skriver i linje med samhällets värderingar. Medan jag menar att hennes ironiska stil lämnar plats för en hel del subtil samhällskritik, till exempel i beskrivningen av karaktärer som General Tilney.
Du skriver att: "kanske är berättelsens tidiga bild av den unga kvinna som flyr från samhällets konventioner och sina plikter som äldsta dotter in i den gotiska romanens universum av vindlande labyrinter, demoniska främlingar och oskulder i nattlinnen, faktiskt mer intressant än den slutscen där Catherine lyckas gifta sig någorlunda rikt och träder in i Baths societet?". Mer intressant vet jag inte, men definitivt intressant - inte en text jag skulle skriva, eftersom det inte är min utgångspunkt. Men en text som jag gärna skulle läsa.
Hej Elise!
Tack för intressanta synpunkter. Du har rätt i att analyserna skenbart inte motsäger varandra, i båda fall utmanar den gotiska romanen (till en viss gräns) samhällets konventioner. Att Austen fortfarande av vissa anses vara en författare som enbart skriver i englighet med samhällets värderingar visste jag inte.
När jag funderade vidare efter din kommentar slog det mig dock att motströmsläsningen också är traditionell. Sedan 70-talets Mad Woman in the Attic-diskussion har feministiska litteraturkritiker varit som besatta av att hitta subversiva motbilder i kanoniserad litteratur. Den galna kvinnans skrik hörs plötsligt genom varenda text skriven fram till 1950. Om dessa tolkningar snarare reducerar författarskap istället för att komplicera dem vet jag inte.
Med det sagt vill jag ändå framhålla läsupplevelsen i Northanger Abbey. Den dåliga läsupplevelsen, den som gör fantasi till verklighet och lämnar Catherine Morland i ett hänryckt, närmast sexuellt tillstånd. I din tolkning vinner Catherine Morland en liten seger på slutet - det finns som du säger lärdormar att finna bortom de gotiska effektsökerierna. Gör man en läsning som den jag föreslår måste Catherine bli en förlorare istället för vinnare. Hon har inte längre en tillflyktsort i romanen i och med att hon inte kan läsa på samma sätt som tidigare. Dvs. hennes känslomässiga, intuitiva läsning har tyglats av Henrys stränga förmaningar och hennes eget förnuft. Hon har lärt sig en läxa och infogar sig lydigt i samhället - dvs. hon har blivit konventionell.
Dock är det en intressant fråga varför vi alltid tenderar att vara så romantiska och heja på hysterikorna. Kanske var det strategiskt slugare av Catherine Morland att gifta sig med Henry och strunta i romanerna. Kanske fick hon större inflytande genom att vara förnuftig. Vem vet.
"Kanske var det strategiskt slugare av Catherine Morland att gifta sig med Henry och strunta i romanerna. Kanske fick hon större inflytande genom att vara förnuftig", skriver du. Och på sätt och vis är det enbart en skenbar seger Catherine har vunnit (även i min tolkning). Det vill säga en seger inom samhällets konventioner, men samtidigt en seger som hon vunnit med icke-konventionella medel (vilket jag ser som ett återkommande tema hos Austen). Och därmed har hon ruckat något litet på samhällets regelverk. (Men kanske lite för lite för att tillfredsställa moderna läsare.)
För att citera Claudia L. Johnsons text igen: "Catherine's experience has imparted to her the 'misfortune' of 'knowing' something, and she becomes just a bit like Austen herself. No longer artlessly transparent, she conceals what she knows and is mindful of her dignity."
Även om Catherine själv inser att hon har haft rätt i sin analys av General Tilney som demonisk så är det till exempel inget hon diskuterar med Henry. Hon behåller - liksom Austen - sina verkliga analyser av karaktärer och konventioner för sig själv. Men liksom Austen hittar hon mindre tydliga sätt att exponera dem.
Man skulle kunna göra mycket intressant med din läsning. Vad händer till exempel med bokens näst största gotikälskare, Isabella Thorpe om man ser henne ur det här perspektivet?
Ja, jag förstår hur du menar och det lilla vunna handlingsutrymmet är helt klart värt någonting. Kanske till och med mer. Det blir att operera inifrån istället för att fly fältet.
Och ja, det är väl litegrand poängen med motströmsläsning: att uppvärdera nedvärderade gestalter som har blivit nedskrivna på grund av konventioner, fördomar, ideologi. Och ibland fungerar det och kan till och med förvandlas till stor litteratur - som när Brontës Bertha Mason blir kött och blod hos Jean Rhys.
Och ja igen, det skulle hända en del med Isabella om man läste på det sättet. Vilket tyvärr inte betyder att jag nödvändigtvis skulle stå ut med henne. Man får nog kämpa hårdare än med Bertha i alla fall.
Skicka en kommentar