Om det skandinaviska välfärdssamhället

I den utopiska Kamomilla stad (som i det norska orginalet heter Kardemumma by) trivs alla och har det bra. Man behöver inte betala för spårvagnen (istället bjuds man på kakor av konduktören), folk sjunger och spelar musik och det värsta som kan hända är att man inte har sitt paraply när det börjar regna.

Rövarna Kasper, Jesper och Jonatan bor utanför Kamomilla. Där lever de, tillsammans med ett lejon, ett liv präglat av vad Freud skulle ha kallat för njutningsprincipen. De latar sig, gör inget särskilt och när de behöver käk drar de in till Kamomilla för att röva korvar och kakor. Egentligen gor de ingen förnär och knappast någon blir lidande av kriminaliteten: "det händer nog att Jonatan/vill ha en polkagris ibland/menannarssåtarvisålitevikan/ Kasper och Jesper och Jonatan" som det heter i sången.

Men att leva ur hand i mun är inget vidare liv eftersom Kasper, Jesper och Jonatan inte kan delta i staden Kamomillas ständiga firande av sig själv. Utestängda från samhället, från socialt umgänge, är deras tillvaro otillfredsställande. Rövarna forsöker råda bot pa detta genom att kidnappa den folkilskna fröken Sofia som de foreställer sig ska göra deras liv lite trevligare. Sofia är dock så arg och auktoritär (och tvingar dessutom rövarna att tvätta sig) att de lämnar tillbaka henne till Kamomilla så snart som möjligt.

I det utopiska samhället arbetar alla tillsammans for välfard och trivsel. Det finns en foreställning om arbetet som någonting djupt positivt och icke-alienerande. Man kan läsa Kamomilla som en vuxen värld, präglad av nytta, vilken kontrasteras mot barnens/rövarnas liv, präglat av lust. Nar rövarna/barnen till sist hamnar i häktet och far möta den snälla fru Bastian som fejar, donar och lagar mat börjar de dock förstå att det finns en poäng med att hjälpa till, vara schysst mot andra och till och med tvätta sig. Lite god uppfostran av en bra mamma (att jämfora med fröken Sofias hårda nypor) har strax gjort rövarna till riktigt trevliga samhällsmedborgare, och efter att ha släckt en brand i gamle Tobias fyr (som av någon anledning står mitt i staden) och därmed raddat en hundvalp, en papegoja och en kakburk fran ett hemskt öde, blir rövarna accepterade av invånarna i Kamomilla.

I Kamomilla har dock alla sin funktion att fylla, vilket betyder att rövarna kan inte integreras fullt ut forrän de har fått ett jobb och liksom resten av stadens manliga medborgare kommit att definieras som "konduktör", "polis" eller "barberare". De yrken som slutligen blir rövarnas (cirkusdirektör, brandmästare, bagare som får äta kakor hela dagarna) visar sig vara jobb som de alltid har dromt om ( Jmfr. "när jag blir stor ska jag bli indianhövding"). Barnen har alltså under både en elak och snäll moders överinseende inlemmats i samhället – ett samhälle som fortfarande på många sätt kan beskrivas som barnsligt och oskyldigt. En intressant parentes är att fröken Sofia (som med sin ilska också utgör ett hot mot trivseln i Kamomilla) liksom rövarna kan sägas slutligen anpassa sig efter Kamomillas normer. På slutet gifter hon sig med Kasper och blir mycket lugnare och snällare.

Så hur oskyldigt är de vuxnas land egentligen? Bortsett från att Kamomilla både är normativt, könsstereotypt (nu är boken skriven på 50-talet så lets not even go there) och så inkluderande att det inte finns något som helst utrymme för marginalitet (och subversion?), måste man också fråga sig vad som finns utanför stadsmurarna. Varför är alla vita? Varför går det ändå åsnor och lejon på Kamomillas gator? Var kommer välfärden ifrån?