Det är en guidad tur på Stockholms stadsmuseum och guiden är en ung karismatisk karl som bygger guidningen på interaktion med publiken. Vilken styrande makt fanns i Sverige på 1100-talet? Vad kallas svartmunkarna med ett annat namn? Vilken holme är det här då? Ser ni någonting som inte stämmer på vädersolstavlan? Varför står triumfbågen som byggdes till drottning Kristinas kröning inte kvar längre?
- Ätter, dominikaner, Helgeandsholmen, proportionerna, den var gjord av papp! Ropar jag ivrigt.
- Hermione på dig, väser mitt sällskap i mitt öra.
Mitt sällskap kan förstås också alla svaren, men han behåller dem för sig själv, för det är så man ska göra. Varför vet jag inte exakt. Särskilt som en kompakt tystnad skulle göra guiden obekväm.
6 kommentarer:
Hahaha! Den där bilden kunde vara tagen någonstans mellan 2005-2006 vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala! Hahaha! Det är fult att stoltsera med sin kunskap, fultfultfult!
Jag är också en Hermione. Fan. Jag försöker verkligen att låta bli men det går inte. Varför kan man inte vara mera som Epiktetos istället: veta allt men aldrig säga det.
Ja, men är inte det lite överlägset mot omgivningen?
Malin, det kallas ödmjukhet.
Vill du framstå som en av de äckliga ungarna i "Are you smarter than a 5th grader?" är det helt upp till dig.
OK "Ariel". Det är ödmjukt att få en guide eller lärare att känna sig som en idiot. Nej då tar jag hellre hem poäng till Gryffindor.
Var är all sympati som jag skulle få i och med det här inlägget?
Skicka en kommentar