litegrand om listor

Mitt förra inlägg var idiotiskt. Jag skrev det för att jag var för trött för att skriva det inlägg om Monique Wittig som jag ville skriva (boktips: allt av Monique Wittig). Ändå illustrerar det ganska bra det jag ska skriva nu, för vad som var uppenbart för mig när jag skrev det var att jag aldrig helt objektivt subjektivt skulle kunna skriva ner mina bästa West Wing-ögonblick.

I boken High Fidelity, ofta benämnd som det enda klockrena exemplet på "dick-lit" (jmfr "chic-lit"), analyserar huvudpersonen Rob Zimmerman (Hornby delar ut hemliga pluspoäng till alla som fattar den referensen) verkligheten genom att göra listor. Rob sliter nästan håret av sig när han ska fullända sina listor: är Aretha Franklin ett bättre val till hans begravning än Marvin Gaye? Är Last night I dreamt that somebody loved me med The Smiths världens bästa kärlekssång, eller är det Angel med Aretha?

Listorna är istället för analys. Man kan ju tycka att det är ett lite patetiskt sätt att hantera sitt liv.

Det finns egentligen ingen poäng med att rangordna biografin om Johnny Cash, biografin om Kurt Cobain och biografin om Ian Curtis men Rob gör det ändå. Det är viktigt för att det definierar hans personlighet.

Jag tycker ibland att det är ett övergrepp mot konst att behandla den på det sättet - som avhängig av ensjälv. Ett bra exempel är alla de facebookpresentationer där ängsliga människor, mer eller mindre sanningsenligt, definierar sig själva i litteratur, musik, film på ett par rader.

Detta är inte det enda skälet till varför jag egentligen inte gillar listor, men det är ett.