Om jag skrev en lista på "böcker du måste läsa innan du dör" skulle den inte ha någon som helst trovärdighet. Inte för mig själv heller. För att bevisa det ska jag lista några böcker som jag verkligen gillade när jag var i tonåren och som jag i dagsläget tycker att det är lite jobbigt att jag gillade. Inte för att de är dåliga, inte för att de är populistiska, inte för att de är pretentiösa eller misogyna (även om det skulle kunna vara därför). Utan för att jag inte orkar med personen som gillade dem, och för att det är lite plågsamt för någon utan självdistans att konfronteras med sitt yngre jag.
- Jostein Gaarders Sofies Värld (vad gör det att språket är omöjligt så länge det är en "djup" berättelse?)
- Charles Beaudelaires Prosadikter (katterna sträcker ut sig på pianon som om de vore kvinnor, samtidigt som den unge flanören lägrar ytterligare en objektifierad hora).
- Patrik Süskinds Parfymen (vill inte såra resten av Sverige som fortfarande har den som favoritbok så jag skriver ingenting här).
- Leon Uris Exodus (sentimental, rasistisk smörja).
- Terry Brooks Shannaras druid (Hörs kanske på titeln vad problemet var: undermålig fantasy. Men jag föll åtminstone inte för Eddings)
- James Clavells Shogun (jag försökte kompensera min bristande maskulinitet genom att läsa 800 sidor om samurajsvärd och medeltida krigsstrategi).
Uppenbarligen var jag mycket för det som var episkt, filosofiskt eller dekadent. Nästa lista kommer vara på böcker som jag fortfarande står för att jag gillade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Att jag uppskattade Eddings (dock under en oerhört begränsad period) kommer jag att skämmas för hela livet. Men inte mer än Niklas (borde).
Hahaha. Salmissra.
Däremot vill jag höra invändningarna mot "Parfymen". De är säkert intressanta. Det var ju trots allt.. 7 år sedan jag läste den.
Haha, Gud vad jag tänkte på dig och Niklas igår när jag skrev inlägget!
Salmissra.
Vad gäller Parfymen så är det fortfarande en bra bok (liksom nästan alla de andra på listan). Den är orginell, den är uppslukande och den har uppenbarligen berört väldigt många människor. Det jag i efterhand tycker är jobbigt är att det verkligen var en av mina favoritböcker. Jag trodde att det fanns en massa svar om både livet och litteraturen i den, vilket det de facto inte gör eftersom det mest är "eine Gesichte eines Mörders. I filmen blir detta särskilt tydligt när man har lagt till ett slags kärlekshistoria mellan Grenouille och hans första offer för att skänka någon form av mening till berättelsen.
Stilistiskt gillar jag fortfarande Parfymen och jag tycker att en bok k a n handla bara om stil. När jag var tonåring var jag emellertid inte lika insiktsfull och jag medger att jag lät mig l u r a s av stilen i Parfymen att tro att den hade bottnar som jag inte längre tycker att den den inte har (det är förstås någonting man kan diskutera). I alla fall har jag inget förbarmande med den tonåring som blev lurad.
Haha, men jag vill återigen påskina att om jag läste Eddings i sjuan så skämdes jag för det redan i åttan.
Till skillnad från den vilsna själen Niklas.
Nåväl.
Ah. Det är nog mycket sant, att det var mycket ord och lite, eller till och med - grund - botten i "Parfymen". Men "var sak har sin tid", som det heter. Man skulle ju vara en värre tonåring om man inte vågade tycka om något alls. Statementet är ju viktigt i den åldern (för att knyta an till ditt senaste inlägg).
Malin! Dina senaste jättebra inlägg väckte många tankar. Håller verkligen med dig om att det är löjligt med hur vissa pocketshop-tjejer (för det är nästan bara tjejer. Mig anställde de inte trots att jag skulle vara tusen gånger bättre än de flesta) sitter och filar på sina listor så att de blir så rätt som möjligt (vilket du skrev ett klockrent inlägg om tidigare). Dock anser jag att listor kan vara roliga om de inte har det där nervösa över sig. Eller det där: "Titta så komplex jag är. Jag kan gilla både populärkultur och finkultur samtidigt" över sig. Helt enkelt: när det märks att listorna är skrivna av någon som uppriktigt vill tipsa om något, eller för all del varna, så gillar jag listor. Tyvärr verkar listan i princip ha förlorat den funktionen. Kanske var det den förbannade blandbandskulturen som lärde att man gav bort sin själ med ett blandband som tog död på den?
Kloka synpunkter Rasmus! Jag gillar ocksa listan nar den skrivs med ett mer sympatiskt syfte. Dessutom anvander jag ju den ratt frekvent sjalv...
Det ar for ovrigt skandal att du inte blev anstalld pa pocket shop. Har aldrig sett en kille jobba dar. Konspirationsteorier, nagon?
På hamburgerbaren Frasses i Skellefteå jobbar det bara tjejer i åldern 16-18.
De flesta listorna har, precis som ni båda påpekat, något ytterst obehagligt över sig, och varje gång vi stöter på en, antingen av det "komplexa" slaget eller det "nervösa", så tänker jag att det är ett mycket vidrigt sätt att vilja rangera sin tillvaro, bringa ordning i kaoset, skapa sig en passande bild. Grejen är att de av samma orsak är bra för vissa människor, att skapa listor och sedan utifrån dessa definiera sin personlighet, sin självbild. Sedan kan de titta på andra som gillar samma saker och få en känsla av att tillhöra en grupp, alternativt få insikt i att de inte är så originella som de trodde.
Den kommande Ständige Sekreteraren, P Englund, inleder en essä om lukter genom att just citera ur "Parfymen". Instämmer med att romanen är mera yta än innehåll, men som du påpekar behöver inte det vara något fel.
Nej jag instämmer, och så vitt jag vet är Parfymen den enda bok som har skrivits med luktsinnet som självklar utgångspunkt. Dock förekommer det ju (framför allt i filmen, av naturliga skäl) en hel del glidningar över till synen (oundvikligt?) när lukten ska visualiseras
Jmfr. för övrigt den fruktansvärda parfymenripoffen Kärlekens vidunderliga historia där Vallgren delvis jobbar utifrån hörseln (de dövas ö och allt det där).
Jag tar en fajt (haha! Svenskifierad engelska!) om Vallgren vilken dag, vilken tid på dygnet som helst.
Fast i Vallgren-fallet är jag nog ändå beredd att hålla med dig. Jag har växt ifrån honom. Men ack vad jag uppskattade Den vidunderliga.. år 2003.
Skicka en kommentar