boktips: Älskarinnorna

Älskarinnorna utspelar sig i ett ruttet och smygfascistiskt Österrike som fortfarande solar sig i Sound of Music ("vi var nazismens första offer", ehh). I en skadeglad och bigott "Heimat" (hembygd) består samhällstvånget av biologi sammansmält med patriarkat – som i sin tur är ett med klassamhället. Och det finns inga utvägar, förr eller senare kommer dam att behöva böja på nacken. "Känner Ni till detta VACKRA land med sina dalar och kullar?", skriver Elfriede Jelinek i förordet och det låter som en hatisk turistbrorschyr.

I meningen om det VACKRA landet ryms också romanens enda frågetecken. När Jelinek skriver, skriver hon i gemener och nästan utan skiljetecken (vilket blir ännu tydligare på tyska). Den avskalade texten tycks säga att språkliga normer är en del av en oacceptabel kontext. Kanske stämmer det. Jelineks stil berättar på egen hand om varur denna kontext stammar. Rytmiskt förlöjligande och samtidigt desperat heter det:

"brigitte vars hår också idag glänser så att det gör ont i ögonen, älskar heinz så mycket att något inom henne skulle gå sönder, om heinz kastade bort henne. jag älskar dig, säger hon på det sätt som hennes älsklingar från film, radio, teve och skivor brukar säga. jag vet inte om det räcker för ett helt liv, säger heinz, en man vill ju njuta av många kvinnor. en man är annorlunda.
jag älskar ju dig just därför, för att du är man, säger brigitte. du är en man som lär sig ett yrke, jag är en kvinna som inte har lärt sig något yrke. ditt yrke måste räcka för oss båda."

Två sidor innan har vi läst:

"det är synd att brigitte hatar heinz så mycket."

Den manipulativa brigitte har genomskådat den ideologi som vår andra "älskarinna", paula, måste bli ett offer för:

"hemmafruarna på bussen deklamerar i kör för paula att hon är en av dem.
i hemlighet tror paula att hon står över dem.
hemmafruarna på bussen förklarar uttryckligen att hon inte står över dem.
men över allt står kärleken, som är det bästa, säger paula då. paula är bättre eftersom hon kommer att känna en kärlek inom sig, när det rätta ögonblicket väl kommer."

Horace skriver i förordet att man kommer att tänka på serier med uppforstringssyfte av typen Spara och Slösa. Den tyska titeln är Die Liebhaberinnen och med tanke på det kunde brigitte och paula ha hetat Äga och Älska.

Texten och "viet" i texten har ingen sympati för paula. Den argumenterar för underkastelse och anpassning: den enda makt som finns för kvinnor är slavmakt.

Det är det internaliserade förtrycket som talar och som tvingar läsaren att hålla med om att puala är en dum liten gås och att brigitte är det goda exemplet. Gestalternas hat blir läsarens hat och läsaren måste hata paula för att hon drömmer om ett "bättre liv" som inte ligger i hennes natur, klass, kön.

Jelinek är språkligt lika persuasiv som Nabokov är förförisk. Men där Nabokov till sist låter Humbert göra avbön förblir Jelineks "vi" kallhamrat resignerat. Kvar sitter jag med mitt hat, kallsvettig.