Emily Byrd Starr

Anna skriver kort om LM Montgomerys Emily. Det verkar som om de flesta kvinnor i 20-årsåldern som är inblandade i litteraturvetenskap/förlag/tidsskrifter/ har ungefär samma erfarenhet av denna gestalt. Jag tänkte därför lägga upp en text som jag skrev för en antologi om läsupplevelser av Montgomery för något år sedan. Den är med bloggmått mätt jättelång.


Mellan tretton och tjugotre
om att leva som och lära sig av en romanfigur

När jag för första gången ska skriva om Emily, känner jag mig lika upphetsad som när jag för första gången läste om henne. Som att det är meningen att jag ska skriva om henne, liksom det var meningen att jag skulle läsa om henne. Senare fick jag veta att det var min gammelfaster som hade översatt de första tre böckerna till svenska, och att det var därför de så påpassligt stod i hyllan – men för mig var det ödet. Jag darrade när jag läste.
Länge trodde jag att det bara fanns dessa tre böcker om Emily, och när jag på biblioteket ett par år senare (jag var väl sjutton – lika gammal som Emily när hon tar examen från Shrewsbury) såg den fjärde boken, Emilys val, började hjärtat slå hårt i bröstet och jag satte mig direkt i en av bibliotekets soffor och läste feberaktigt tills boken var slut.
På sin tjugofyraårsdag öppnar Emily ett brev som hon skrev till sig själv vid fjorton års ålder. I brevet skriver Fjorton: ”Har du skrivit din stora bok? Har du klättrat upp på toppen av alpstigen? Ack, Tjugofyra, jag avundas dig.” Vid den tidpunkt då Emily öppnar brevet är hon en misslyckad författare som har refuserats av ett stort antal förlag. Brevet avfärdar hon som dumt, sentimentalt och skrattretande – pretentiöst och svulstigt strunt. Emily låser föraktfullt in brevet i en garderob. Men på nästa sida ljuder ”ödets fotsteg i trappan” och det visar sig att hon har fått sin bok antagen av det största och äldsta förlaget i Amerika. Och Emily konstaterar: ”förlåt mig för vad jag kallade dig lilla Fjorton. Du var inte dum, du var klok – du visste.”
Ett gavelrum, en vidsträckt trädgård, ett kryddland, vindlande trappor och gömda garderober – längst in i en sådan garderob fann jag för första gången en Emily-bok. Kanske var den romantiska platsen avgörande för min första litterära uppenbarelse: den första ”glimt” som just Emily-böckerna framkallade. Sommaren då jag läste dessa böcker, såg jag ingenting av vad jag ser när jag läser Emily idag. Jag var tretton år och förstod plötsligt att man kan ägna sitt liv åt litteratur.
Det finns böcker vilkas spindelväv man kan lägga som ett tunt nät över sitt eget liv. Det är då man döper jasminen utanför fönstret till Vita Älvan, tänker på sig själv som en ”månstråle i en blå sommarnatt”, eller skolkar från skolan för att sitta i Bergianska trädgården och beskriva dofter och växter en hel dag. Det är då man blir trotsig och stolt och börjar beskriva människor genom ”porträtt” i sin skrivbok. Plötsligt är anteckningsboken den mest värdefulla ägodelen (och lika förtvivlad som Emily är när hon läser om sin episka dikt Havets barn, och bränner den i kakelugnen, lika sorgsen blir jag när jag går tillbaka till dessa texter och ser att de ser att de är ”kattguld”).
Det finns något lite för rosendoftande och utsmyckat i de flesta av Montgomerys böcker – ett sätt att fiktionalisera omgivningen utifrån en romantisk blick. Senare har jag fått höra att det är ’kyska’ böcker – avsexualiserade, men sentimentala. Då läste jag in en ljuv lidelse som kanske mer än någonting annat har präglat min bild av den romantiska kärleken. Men Emily skriver istället för att ägna sig helt åt denna lidelse; det finns en tillflykt i den egna mörka glädjen, i den rosendoftande inre världen – eller i litteraturen. Jag lärde mig genom Emily att lägga fiktionen mellan mig och omgivningen; och för mig, liksom för Emily, blev det ett sätt att hantera underbara, men också orättvisa, situationer. När den nyligen föräldralösa Emily sitter under bordet och tjuvlyssnar på sina släktingar för att höra vem som ska ta hand om henne, får hon höra flera mindre smickrande saker om sig själv: hon är ”listig som en orm”, ”besvärlig”, ”bortskämd” och kommer dessutom ”förmodligen att dö i lungsot, som hennes far gjorde”. På natten gör hon i sitt skrivhäfte en gripande beskrivning av sitt eget dödsläger, där släktingarna står runt omkring henne och tigger om förlåtelse. Emily är visserligen snarstucken och lättsårad, men samtidigt alltid beredd att beskriva och använda, för att kräva upprättelse åt den egna personen.
Emily, liksom Anne Shirley, har detta upproriska drag. Men Emily blev, till skillnad från hur jag upplevde Anne, aldrig moraliserande. Hon blev en del av mig; en begåvad, långsint, ärelysten, snarstucken och stolt del. Jag ändrade till och med stavningen på mitt mellannamn Emelie till Emily (kom ihåg att Emily själv vid ett tillfälle ändrar sin stavning åt det franska hållet – och att moster Elisabet hånar henne för det). Emily förser läsaren med verktyg för överlevnad.
Emily-böckerna var min egen hemlighet, för trots att alla hade läst Anne på Grönkulla, hade ingen läst Emily. Litteraturen eller konsten är inte bara en del av Emilys person, det är det viktigaste i böckernas handling. Till och med det val som Emily gör mellan barndomskärleken Teddy och den äldre Dean Priest, blir ett val mellan en man som själv är konstnär och som hon underförstått kan utvecklas tillsammans med, och en man som inte uppmuntrar Emilys konstnärskap, utan bara vill ha henne till sin ”Stjärna”. Emilys eget skrivande är berättelsens narrativa drivfjäder. Och jag minns att jag föreställde mig ett särskilt meddelande i böckerna till den som ville bli författare: i Emily-böckerna kan man lära sig att det går en bra rad på tio, att man alltid numrerar sidor, att man ska akta sig för kursiveringar, att man bara skriver på ena sidan av pappret och att svarsporto alltid ska bifogas när man sänder till manus till ett förlag. Men man får också veta hur det känns att förlora tron på den egna texten, att bli missförstådd som skribent av sina närmaste, samt att den som har humor aldrig fullt ut kan lyckas med en kärlekshistoria (Emily: ”Shakespeare kunde!” Mr Carpenter: ”Jag är rädd att du inte är i riktigt samma klass som Shakespeare, Emily.”)
Jag var sjutton år när jag läste Emilys val och jag visste redan efter ett par sidor att någonting hade gått förlorat. Det finns i den sista boken ett vemod, också när Emily slutligen får sina drömmar uppfyllda, tycks det vara för sent. Inte för att nå ”ärans tinnar”, men för det lättsamma, lekfulla och okomplicerade. Och jag förstod att jag inte hade samma öppenhet inför litteraturen mer. Jag läste inte lika villkorslöst, jag var inte längre villig att utvidga mitt själsliv, det fanns inte samma gränslösa möjligheter. Det finns det inte för Emily heller i den sista boken, det finns det inte för mig nu – men likt Emily vill jag bli påmind. Och dessa böcker fungerar för mig som personliga brev, från en trettonårig läsare till en tjugotreårig, och jag tänker: ”Tretton, du visste!”