Igår såg jag och mina gästande vänner en uppsättning av Wuthering Heights på King's Theatre i Edinburgh. Det var en typ av teater som man inte ser i Sverige så ofta - det vill säga en ren adaption av boken på klassiskt brittisk manér. Ett försök att berätta boken på scen helt enkelt, utan att egentligen tillföra någonting alls. Vad händer i en sådan uppsättning förutom att det är underhållande att höra repliker ur ens favoritbok läsas högt? Well, inte så mycket händer. Men mycket går förstås förlorat. Jag tror i och för sig att jag ändå hade kunnat uppskatta föreställningen om det inte hade varit för Heathcliff. För det första var han rätt dålig för det andra var han omystisk, för det tredje var han lönnfet. Men droppen - eller "the last straw" som man säger på engelska - var hans skallighet. Jag förstår inte hur man resonerar när man låter en man med tydlig begynnande flint spela tonårig Heathcliff. Då kan vi lika gärna ha en överviktig Catherine också (för det skulle ju ofta hända). När en text inte moderniseras eller tolkas på ett nytt och utmanande sätt är det viktigt att gestalterna är hjältar och hjältinnor på samma sätt som de är i romanen. Särskilt när man spelar på alla upptänkliga romantiska strängar (pampig musik och teateråska till exempel) för att återskapa en känsla av kärlek och död. Annars känner man ju noll när man tittar!Ärligt talat så var det bästa porträttet det av fjanten och berättaren Lockwood. Och det säger ju en del.
2 kommentarer:
Skitbra analys av pjäsen. Den sjönk precis tio pinnhål i mina ögon.
Jävligt sant också att man sällan ser detta i Sverige. Där skulle de slängt upp skiten mot en modernistisk fond och låtsats vara nyskapande.
jag måste ju garva högt när jag läser att hethcliff var lönnfet men egentligen är det ju så man kunde gråta. jag borde helt klart ha stått på scen med min wife beater-stav...
Skicka en kommentar