- Vad heter du?
- Var kommer du ifrån?
- Vad pluggar du?
- Varför valde du Edinburgh?
Och jag vet att snart kommer den, frågan som uppenbarligen är så viktig för så många människor:
- Vilken musik lyssnar du på?
Men jag har ingen lust att vulgobeskriva mina "mörka sidor" genom Morrisseylåtrader, mitt "djup" genom Patric Wolfs eller Rufus Wainwright gnälliga toner, mina politiska ställningstaganden genom Joni Mitchell, mitt kärleksliv genom Anna Ternheim, min fördomsfrihet genom Shakira eller min musikalitet genom Eric Satie. För jag tror inte att det är så perverst att kultur bara finns till för att definiera den egna personligheten.
Vilken musik jag lyssnar på? Jag lyssnar inte på musik.
För folk som likt fjortonåringar fortfarande måste tala om konserter de har varit på eller om sin skivsamling är det ett mycket provocerande uttalande. Som att säga att du inte har någon själ, upplyste en kille mig om i fredags. Fuck off.
Jag beklagar att jag varken kan förse er med detta Proustcitat på svenska eller franska men:
"I wondered whether music might not be the unique example of what might have been - if the invention of language had not intervened - the means of communication between souls."
Had language not intervened. Just det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
"Je me demandais si la Musique n'était pas l'exemple unique de ce qu'aurait pu être - s'il n'y avait pas eu l'invention du langage, la formation des mots, l'analyse des idées - la communication des âmes."
Ja, lat oss stanna mellan tva tankestreck! Den proustianska bisatsen inrymmer världen. Magnifikt!
Ännu mer fantastiskt är kanske att Proust - just för att språket måste föregå musiken? - använder ett åtskilligt antal sidor att, just med hjälp av ord, förklara vad musik är.
Vad musik verkligen är får vi aldrig svaret på.
Och med detta onändligt kryptiska uttalande menar jag blott att musik inte låter sig förmedlas genom litteratur.
Som sagt, antingen stannar vi mellan två tankestreck eller så fullföljer vi citatet:
"Den (Musiken) är som en möjlighet, vilken aldrig utnyttjats; mänskligheten har valt att gå andra vägar, det skrivna och det talade språkets väg. Men denna återvändo till det obearbetade var så berusande, att när jag lämnade detta paradis, föreföll mig alltid kontakten med mer eller mindre intelligenta varelser sällsynt betydelselös."
Proust tycks överhuvudtaget inte ha någon särskilt optimistisk syn på själarnas kommunikation...
Haha. Men i musiken ryms ändå en möjlighet som omöjliggörs i och med språket? Blir inte det hela rätt paradoxalt om man väger in musikens ändå rätt betydande symboliska roll i På spaning?
Skall man förstå Prousts beskrivning av musiken som ett försök till själslig kommunikation (och i sådana fall: mellan vilka själar? författarens och läsarens?), eller som ett försök att just beskriva den själsliga kommunikationen, såsom den hade sett ut, om den hade funnits?
Prousts kongenialitet består förvisso kanske just däri, att det han innehållsligt beskriver genljuder i den form genom vilken beskrivningen framställs, men gör han verkligen på allvar anspråk på att genom skriften helt överskrida de olika konsternas särart?
Och ligger det inte hursomhelst en paradoxalitet i att ägna sitt liv åt att nedteckna för världen, hur omöjligt det är att nå fram till den andre genom ord? En motsägelse som jag emellertid antar att fler författare än vår käre Marcel fallit offer för.
Skicka en kommentar