Om att bli nekrofil

Det sägs att i all litteratur finns ett korn av metafiktion. I erotisk litteratur tar sig detta ett särskilt uttryck. I en text som handlar om förförelse och som är skriven så att läsaren ska förföras, blir själva akten dubbel. Texten tematiserar sig själv, blir någonstans också en berättelse om ordets makt, kräver läsarens medskapande. Humbert kan aldrig äga Lolita utom när han skriver fram henne för läsaren att bruka och avnjuta: hennes duniga armar, solbrända nacke, perfekta grace på tennisbanan. Shared pleasure. När du läser Lolita är du också en pedofil.

När du läser den fransk-tyska Gabrielle Wittkop är du inte bara en pedofil; texten tvingar dig till den mest outhärdliga ondska, till den mest vidriga form av medbrottslighet.

Myten om Wittkop lyder såhär:

- Hon upptäckte och började älska markis de Sade vid tretton års ålder.
- Hon var bisexuell och gift med en tjugo år äldre homosexuell desertör.
- Hon hatade barn.
- Hon dog 81 år gammal genom att svälja en cyanidkapsel, eftersom hon "ska dö som jag har levat - som en fri man".

Två av hennes romaner är översatta till svenska. Nekrofilen handlar om en nekrofil (beskriven av Wittkop som en vemodig kärlekshistoria eftersom protagonisten ständigt tvingas skiljas från sina älskade). Barnhandlerskan handlar om en bordell där barn dagligen våldtas och mördas. Det är ingen tvekam om att Wittkop är den skickligaste av stilister som genom det fasansfulla lyckas nå det sublima:

Emellanåt korrigerar jag deras ställning, ty mina vackra lik med vita naglar förfaller. De har öppnat sina sorgsna och mörka munnar, deras halsar böjer sig likt frusna stjälkar, deras blåfrusna hud blir grön, deras lemmar kroknar.
Jag har för länge sedan glömt den torra lukten av spinnarfjäril, nu fylls luften av stanken av as. En pöl av samma svarta vätska som bläckfiskflickan kräktes upp ligger utspilld under änglarnas magar....

I de grövre passagerna kräver texten ett avståndstagande. Men det är just detta avstånd som blir förtärande. Hur kan jag se det vidriga i min läsning och ändå fortsätta läsa (för det är omöjligt att sluta läsa). Hur kan jag välja att fortsätta vara nekrofil, pedofil, mördare, sadist.

Man kan läsa Wittkop politiskt, man kan läsa henne för språket, för hennes iskalla precision, för hennes fulländade komposition. Men kan man läsa henne för innehållet? Vem är man då? Denna, ändå gränsöverskridande, möjlighet - detta utmanande av det läsande subjektet - gör Wittkop till en stor läsupplevelse. Men jag törs ändå inte citera henne rättvist.