Harold Bloom

När den världsberömde litteraturprofessorn Harold Bloom recenserar Harry Potter (här) lyder rubriken: "Can six million people be wrong? Yes."

Harold Bloom tycker att Hogwarts är en "rugby-skola" där eleverna tillskansar sig magi (istället för Bildning). Han tycker att Rowling frossar i beskrivningar av mat och oroar sig sarkastiskt för Imperiets framtid: "When the future witches and wizards of Great Britain are not studying how to cast a spell, they preoccupy themselves with bizarre intramural sports."

Denna typ av förlöjligande är lätt att applicera på varenda roman någonsin skriven. Nabokov passar på att göra det i The real life of Sebastian Knight där han reducerar Hamlet till en berättelse om en man som får gift i örat och dör. Det är kanske svårare att bortförklara Rowlings prosa. Harold Bloom räknar njutningsfullt klicheér av typen "stretch his legs" (på sid. 4 hittar han inte mindre än sju stycken). Han avslutar likt en gnällig pensionär med att fråga sig vart världen är på väg, vilket med största sannolikhet är mot ytterligare fördumning.

Harold Bloom är en man med åsikter. Någon har undrat om han är litteraturkritiker eller general i ett litteraturkrig. Han står och viftar med Byronska ideal, menar att Shakespeare uppfann människan, säger att varje stor konstnär (varje stort geni) måste besegra sina föregångare i ett ångestfyllt slagsmål. Litteraturhistorien är en kamp på liv och död. Idén är förstås amerikansk så att det räcker.

Dock är Bloom är ofta hejdlöst rolig i sin elitistiska arrogans: Han tycker att Eugene O'Neill är en dålig kopia av Strindberg (ett exempel på när The Anxiety of Influence inte fungerar), han retar upp bibelforskare genom att hävda att den så kallde "J-texten" i Gamla Testamentet är skriven av en enda människa (kanske en kvinna, kanske Bat Seba), han menar att Lars Gustavsson (tillsammans med August Strindberg, Tomas Tranströmer, Pär Lagerkvist och Gunnar Ekelöf) är en av fem svenska författare som man kan ta på allvar. Dessutom hatar han internet ("detta oändliga hav där allt finns och inget går att hitta") och är övertygad om att ungdomen kommer att gå under i flödet av information.

Nå, allt detta är nog så harmlöst. Bloom blir uppmärksammad som en anomali och underhållande kuf mitt i informationssamhället. Men Bloom har också mindre utmanande och mer provocerande åsikter som framför allt handlar om Den Västerlänska Kanon. Han har sammanställt en behändig liten lista på vilka verk som ingår i denna kanon (den kan läsas här). Att denna lista är tämligen befriad från kvinnor kan inte enbart förklaras med att det genom tiderna har funnits färre kvinnliga författare. Det har visserligen sagts att Blooms bristande kunskaper i skandinavisk litteratur endast överträffas av hans höga uppfattning om sitt eget omdöme, men ändå är det minst sagt förvånande att Selma Lagerlöf inte är omnämnd. Ser man till hans lista över brittisk och irländsk litteratur från början av 1900-talet fram till nu är resultatet minst lika deprimerande. Av drygt 100 författare är endast sju stycken kvinnor. Då hjälper det inte att Jeanette Winterson finns med bland dessa.

Blooms modell om "The Anxiety of Influence" är så androcentrisk och "american" (åtminstone i Blooms egen tappning) att kvinnorna inte kan rymmas innanför teorins ramar. Kvinnor passar inte in i "förenta staternas främsta litteraturkritikers" bild av Vem Som Kan Vara Poet.

Det verkligt tråkiga med detta är inte att Bloom tycker som han tycker, eller att han har sina efterföljare i ett gäng unga, kulturkonservativa excentriker till litteraturvetare. Nej, tvärtom behövs Bloom och hans adepter för att sporra postkolonialister och feminister. Problemet med Bloom är att han har lyckats bli något slags allmän symbol för litteraturvetenskapen. Mindre insatta kulturvetare, journalister och forskare hänvisar till hans The Western Canon som vore det ett standardverk som på något sätt skulle vara representativt för någonting annat än "DVM", det vill säga Döda Vita Män. Jag väntar på att Linda Hutcheon, Patricia Waugh, Gayatri Spivak, Judith Fetterley eller till och med Sandra Gilbert och Susan Gubar ska bli representanter för normen. De är ju alla betydligt mer heltäckande än Bloom.

Så länge skrattar jag åt Blooms recensioner av Harry Potter.