Bortom, Bortom

Det är de svarta rosornas tid:
rosor stämplade av senhöstens isande hand
Skuggor ligger på lur
låga ljuslågor kämpar flämtande
Låt mig ännu få bläddra
i dina läppars ordrika bok
spegla våra liv
i dina ögons aftonsolar
Tala om för mig
när du anar att vår tid är ute
så att jag hinner förbereda mig
för vår gemensamma resa
till bortom bortom -


Jag läste en uppsats om Maria Wines självbiografi Man har skjutit ett lejon. Författaren utgår från Luce Irigaray (som i sin tur utgår från Simone de Beauvoir) när hon skriver att kvinnan inte kan existera som liv, som levande.

Detta är ganska svårt men går i stort ut på att patriarkatet bara erkänner ett kön. Kvinnan är inte ens definierad som ett kön utan endast som mannens negation. "Hon" betyder "icke-han". En negation kan inte personifieras, alltså kan det kvinnliga subjektet inte finnas. Eller: hon kan bara finnas i egenskap av det tomrum mot vilken det (manliga) subjektet kontrasteras. Och manligt och kvinnligt tenderar ju att polariseras; om mannen är aktiv är kvinnan passiv, om mannen är ljuset är kvinnan mörkret - om mannen är liv är kvinnan död. Kvinnan är alltså bara negativ motsats, vilket betyder att hon kan bara leva som död.

Hos Maria Wine är detta närmast tematiserat. I Man har skjutit ett lejon är det Karlas relation till vida gap och tomhet, djupa vatten och blinda ögon som är mest framträdande - tillsammans med hennes sexualitet. Att kärlek och sexualitet är ett med döden vet vi genom Bataille (uppsatsförfattaren citerade ur hans samlade verk, men tyvärr minns jag endast ett citat där Bataille reflekterar över benämningen "lilla döden" på den mänskliga orgasmen).

I "Bortom, Bortom" är den isande handen och de lurande skuggorna närvarande även i diktens erotiska besvärjelse, och man kan se något av dödens oupplösliga förbund med kärleken. Det mest intressanta ligger kanske ändå i den sista raden. Dikten slutar med ord som markerar att språket inte räcker till.

När existensen konnoteras manlig måste också språket bli manligt. Detta är vad feministiska psykoanalytiker och lingvister har sagt sedan 1960-talet. Språket är i sig förtryckande - en kvinna kan inte använda det utan att suggerera fram en värld som inte är hennes egen. Monique Wittig har sagt det bäst:

Kvinnorna säger; språket du talar förgiftar din röstspringa tunga gom läppar. De säger: språket du talar är gjort av ord som dödar dig. Språket du talar är gjort av tecken som rätt uttryckta betecknar vad männen bestämt.

I Man har skjutit ett lejon finns det flera passager där språkets förtryckande kraft framhålls. Karla avskyr exempelvis sitt namn som är en kvinnlig form av Karl - pappans namn. Varje gång någon använder det gör hennes kropp motstånd, exempelvis genom att hon kräks. Man har skjutit ett lejon består av en oändlig rad övergrepp, och skräckbilderna - exempelvis svarta hundar - är många. Lejonet är till sist skjutet och skadat för livet (om mannen är hund är kvinnan katt). Men kanske kan hon delvis läkas genom att berätta sin berättelse och skriva sig fri. Även om hon då blir beroende av det språk som dödar henne.

För mig blir Maria Wines "bortom" en konkretisering och ett tillstånd (vilket kan jämföras med Ekelöfs mer mystiskt inriktade användningar av ordet). "Bortom" har blivit en plats - en dödens plats. Döden skrivs in i kärleken och det blir litteratur. Och det viktigaste: när den "döda" kvinnan nyttjar det förtryckande språket för ett upprättande syfte förändrar hon kanske dess status, och därmed också sin egen. Hon skriver sig fri även från språket. Döden blir till subjektivitet. Men det är förstås en paradox.