Det är förstås en kliché att säga att akademin är steril, att forskare har kastrerat sig själva med ord och att professorer inte kan ha sex.
Jag läser Derridas dissekering av Romeo och Julia och den är onekligen steril.
Kärleken, litteraturen, subjekten, instabiliteten, kommunikationen och bristen på densamma, viljan att överskrida det egna subjektet, att avsäga sig sitt namn "deny thy father and refuse thy name", ge upp den lag som låter oss vara individer. Sant.
Men kan man skriva om kärlek utan att suggerera fram kärlek? Romeo och Julia är fortfarande en bättre berättelse om både kärlek, litteratur och förhållandet dem emellan än vad Derridas text någonsin kommer att bli. Är det därför Derridas text är steril?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Nu har jag inte läst just den men hans litteraturanalyser brukar vara allt annat än sterila. Läs tillexempel "Scibboleth", en analys av Paul Celans författarskap, den är något av det bästa jag har läst i, all time.
Något helt annat: har du sett att jävla bokhora har blivit nominerade till aftonbladets bloggpris. Det är så att man vill spy.
Ja, som jag sa är ju jämförelsen orättvis. Man kan inte begära att en akademiker ska skriva som Shakespeare och Derrida är väldigt klurig och intelligent, även på en litterär nivå. Men han kan inte göra allt. Tillexempel kan han inte få mig att känna den kärlek som han skriver och teoretiserar om. Och då måste det bli sterilt. Det är därför vi har konsten!
En ganska banal slutsats med andra ord. En mer intressant diskussion vore kanske om akademiker kan ha sex eller inte. Dvs. är de paralyserade av sterilitet eller inte.
Vad gäller bokhora har jag givit upp. Folk verkar gilla dem, jag tycker att de är dåliga. Punkt slut.
Skicka en kommentar