Jag litar på att 80-talisterna fixar det!
Ett exempel för att ingjuta lite hopp i alla er som misströstar.
söndag 30 november 2008
Listor och kanon
Här är några länkar till olika listor. Med "världen" verkar nedanstående tidningar, förlag, nätbokhandlar mena "den engelskspråkiga världen". Men man vet aldrig - Guardian har ju lyckats klämma in Cervantes på första plats. Är han måhända det etniska alibit?
Världens bästa böcker 1.
Världens bästa böcker 2.
Världens bästa böcker 3.
Dessa listor är ett sätt att reproducera föreställningen om vad som är vår litterära kanon. Men att kanon skulle ha något som helst att göra med makten att bestämma vad som är kvalitét är förstås att bortse från människors kärlek till böcker, ty kanon är ohjälpligt inskriven i våra kroppar. Amazon, The Guardian, Random House (ett av världens största bokförlag) har förstås noll egenintresse i att berätta för världen vad som är bra litteratur.
Det enda ord jag kan tänka är "godtycklighet". Varför är James Joyce med tre gånger, men Virginia Woolf bara en? Varför är Byron omnämnd men inte Emily Brönte? Och vem tusan är Booth Tarkington, Johann D. Wyss och Edmund Morris?
Apropå att vara fjorton:
Han är jävligt bossig och lika hård och kall som Michelangelos David men:
I LOVE YOU EDWARD I LOVE YOU!!!!!
Det här inlägget ryker om 24 h.
I LOVE YOU EDWARD I LOVE YOU!!!!!
Det här inlägget ryker om 24 h.
Vad är musik egentligen?
- Vad heter du?
- Var kommer du ifrån?
- Vad pluggar du?
- Varför valde du Edinburgh?
Och jag vet att snart kommer den, frågan som uppenbarligen är så viktig för så många människor:
- Vilken musik lyssnar du på?
Men jag har ingen lust att vulgobeskriva mina "mörka sidor" genom Morrisseylåtrader, mitt "djup" genom Patric Wolfs eller Rufus Wainwright gnälliga toner, mina politiska ställningstaganden genom Joni Mitchell, mitt kärleksliv genom Anna Ternheim, min fördomsfrihet genom Shakira eller min musikalitet genom Eric Satie. För jag tror inte att det är så perverst att kultur bara finns till för att definiera den egna personligheten.
Vilken musik jag lyssnar på? Jag lyssnar inte på musik.
För folk som likt fjortonåringar fortfarande måste tala om konserter de har varit på eller om sin skivsamling är det ett mycket provocerande uttalande. Som att säga att du inte har någon själ, upplyste en kille mig om i fredags. Fuck off.
Jag beklagar att jag varken kan förse er med detta Proustcitat på svenska eller franska men:
"I wondered whether music might not be the unique example of what might have been - if the invention of language had not intervened - the means of communication between souls."
Had language not intervened. Just det.
- Var kommer du ifrån?
- Vad pluggar du?
- Varför valde du Edinburgh?
Och jag vet att snart kommer den, frågan som uppenbarligen är så viktig för så många människor:
- Vilken musik lyssnar du på?
Men jag har ingen lust att vulgobeskriva mina "mörka sidor" genom Morrisseylåtrader, mitt "djup" genom Patric Wolfs eller Rufus Wainwright gnälliga toner, mina politiska ställningstaganden genom Joni Mitchell, mitt kärleksliv genom Anna Ternheim, min fördomsfrihet genom Shakira eller min musikalitet genom Eric Satie. För jag tror inte att det är så perverst att kultur bara finns till för att definiera den egna personligheten.
Vilken musik jag lyssnar på? Jag lyssnar inte på musik.
För folk som likt fjortonåringar fortfarande måste tala om konserter de har varit på eller om sin skivsamling är det ett mycket provocerande uttalande. Som att säga att du inte har någon själ, upplyste en kille mig om i fredags. Fuck off.
Jag beklagar att jag varken kan förse er med detta Proustcitat på svenska eller franska men:
"I wondered whether music might not be the unique example of what might have been - if the invention of language had not intervened - the means of communication between souls."
Had language not intervened. Just det.
tisdag 25 november 2008
Mera Jeannet och Le Clézio
Trots att Johan Wollin de facto vet vad en blogg är, läser bloggar, skriver texter som publiceras på bloggar etc. tror jag att han har missat att det inte är så vanligt att läsa bloggarkiv. Eftersom jag alldeles nyligen upptäckte denna kommentar (till inlägget om Le Clézio), tyckte jag att det vore lämpligt att dela den med er:
"Sedan det att några veckor av kompakt tystnad förlupit och möjligheten att belönas med herrar Nordin-Engdahls korrespondens säkerligen sedan länge gått förlorad, har jag ändå slutligen beslutat mig för att ta bladet från munnen. Jeannets artikel, som till en början syntes mig mer underhållande än argumentatoriskt vattentät, har av någon anledning dock dröjt kvar i minnet och så sakteliga har en och annan insikt slagit rot. Ehuru plågsamt medveten om att bloggosfäriskt meningsutbyte förutsätter mer snabbtänkta inlägg, tar jag mig ändå den blygsamma friheten att uttrycka mig inom ramen för en diskussion som världen (eller åtminstone läsarna av denna blogg) sedan länge lagt till den ovillkorliga förflutenhetens handlingar.
Låt oss bortse från det något simplistiskt svepande draget i Jeannets resonemang, för att istället söka ta vara på essensen av det han faktiskt försöker säga. Det skrivna ordet, tycks han mena, kan uppdelas i en litterär och i en icke-litterär del. Det huvudsakliga skälet till varför Le Clézio aldrig borde ha förärats med Nobels litteraturpris är det faktum att hans böcker är ett uttryck för den senare, dvs. den icke-litterära, kategorin. Ty hur kan någon som inte skriver litteratur – dvs. någon som inte ens kan göra anspråk på en plats i den franska litteraturen – belönas med världens mest ansedda litteraturpris? Vad annat kan det vara än det olyckliga resultatet av dessa ”den stora förvillelsens dagar”?
Men låt oss för ett ögonblick bortse från Le Clézio, som jag för övrigt aldrig läst, och låt oss framför allt lägga den stora förvillelsens dagar, till vars försvar och förfång man säkerligen kunde tillföra både det ena och det andra, åt sidan, för att i Jeannets fotspår istället diskutera på vilket sätt det litterära uttrycket skiljer sig från det icke-litterära.
Jeannet avfärdar tanken på att litteraturen skulle ha något med känslor att göra. Det som definierar huruvida en text är litterär eller inte, har ingenting att göra med de eventuellt goda eller onda avsikter som densamma på det ena eller det andra sättet lyckas förmedla. Litteraturens litterära karaktär är med andra ord inte avhängig av den eventuella moraliska funktion som den avsiktligt eller oavsiktligt används för att fylla. Huruvida en text är litterär eller inte avgörs därför inte heller av huruvida den visar upp sidor av tillvaron som tidigare inte belysts – åtminstone inte så länge det enbart handlar om att gräva fram det fördolda, det undangömda, det förtryckta, i syfte att låta det komma till tals inom ramen för en uttycksform som det tidigare förvägrats. En sådan text må vara aldrig så hedervärd, av aldrig så stor självkritisk, politisk eller emancipatorisk betydelse – verkligt litterär blir den först i det ögonblick då den också ansluter till de allmängiltigas domän.
Vad betyder det? Vari består den litterära allmängiltigheten? Jeannet säger att litteraturen är en ”question de phrases” – en fråga om ord och satser, om språket självt, om det uttrycksmedel med vilket tillvaron synliggörs. Den allmängiltiga litteraturen förhåller sig till tillvaron i dess allmängiltighet: den ger oss en utblick mot det vi redan sett, mot det vi redan tror oss veta, på ett sådant vis att vi upptäcker det på nytt. Det som orsakar känslan av att i Rimbauds efterföljd ”läsa på nytt” är den syntaktiska anomali, den språkliga förvridning, som skänker en okänd färg, en ny smak åt det evigt igenkännbara, eller förskjuter villkoren för dess uppenbarelse. I den mån litteraturen tränger in i en av tillvarons perifera eller eventuellet undanskymda detaljer, förmår den, enligt detta synsätt, ändå att komma till uttryck som koncentratet av dess helhet, ty den står öppen och uppfläkt, med inälvorna andandes ut mot dess splittring och försoning. Litteraturens värde framgår följaktligen inte av karaktären av dess objekt, ty detta ligger utanför litteraturen själv. Först sedan texten lagt beslag på sitt föremål, fört det in i dess egen värld, och tillfört det den dimension över vilken endast den själv förfogar, omskapat det till det genuint litterära uttryck vars uppenbara förbindelse med existensen slår ned som en förbryllelsens snilleblixt – först då är litteraturen allmängiltig, stor, och otvivelaktigt litterär.
I André Gides förord till ”Den omoraliske” sammanfattas – på ett mycket elegantare sätt än vad någonsin herr Wollin och förmodligen också monsieur Jeannet vore istånd till – grunddragen i det estetiska förhållningssätt som placerar konsten bortom – eller hitom – de hedervärda avsikternas och de godas känslornas verkningsfält. Det korta förordet, som i verkets arkitektonik fyller funktionen av en författarens apologetiska signatur, börjar med en i mitt tycke suveränt ”litterär” liknelse över den föreliggande boken; ja, kanske över litteraturen som sådan:
”Jag ger er denna bok för vad den är värd. Den är en frukt full av bitter aska; den är som öknens kolokvinter, som växer på kalkrika platser, och vilkas saft blott bränner den törstandes strupe, men som strödda över den gyllene sanden dock ej saknar skönhet.”
Litteraturen är just litterär i den mån den inte går oss till mötes, inte lever livet med oss, utan avtäcker livet inför oss. Alldeles oavsett huruvida Le Clézio är värd sitt Nobelpris, är det också mot bakgrund av denna avtäckande kraft som litteraturen, just i egenskap av litteratur och inget annat, förtjänar att bedömas."
"Sedan det att några veckor av kompakt tystnad förlupit och möjligheten att belönas med herrar Nordin-Engdahls korrespondens säkerligen sedan länge gått förlorad, har jag ändå slutligen beslutat mig för att ta bladet från munnen. Jeannets artikel, som till en början syntes mig mer underhållande än argumentatoriskt vattentät, har av någon anledning dock dröjt kvar i minnet och så sakteliga har en och annan insikt slagit rot. Ehuru plågsamt medveten om att bloggosfäriskt meningsutbyte förutsätter mer snabbtänkta inlägg, tar jag mig ändå den blygsamma friheten att uttrycka mig inom ramen för en diskussion som världen (eller åtminstone läsarna av denna blogg) sedan länge lagt till den ovillkorliga förflutenhetens handlingar.
Låt oss bortse från det något simplistiskt svepande draget i Jeannets resonemang, för att istället söka ta vara på essensen av det han faktiskt försöker säga. Det skrivna ordet, tycks han mena, kan uppdelas i en litterär och i en icke-litterär del. Det huvudsakliga skälet till varför Le Clézio aldrig borde ha förärats med Nobels litteraturpris är det faktum att hans böcker är ett uttryck för den senare, dvs. den icke-litterära, kategorin. Ty hur kan någon som inte skriver litteratur – dvs. någon som inte ens kan göra anspråk på en plats i den franska litteraturen – belönas med världens mest ansedda litteraturpris? Vad annat kan det vara än det olyckliga resultatet av dessa ”den stora förvillelsens dagar”?
Men låt oss för ett ögonblick bortse från Le Clézio, som jag för övrigt aldrig läst, och låt oss framför allt lägga den stora förvillelsens dagar, till vars försvar och förfång man säkerligen kunde tillföra både det ena och det andra, åt sidan, för att i Jeannets fotspår istället diskutera på vilket sätt det litterära uttrycket skiljer sig från det icke-litterära.
Jeannet avfärdar tanken på att litteraturen skulle ha något med känslor att göra. Det som definierar huruvida en text är litterär eller inte, har ingenting att göra med de eventuellt goda eller onda avsikter som densamma på det ena eller det andra sättet lyckas förmedla. Litteraturens litterära karaktär är med andra ord inte avhängig av den eventuella moraliska funktion som den avsiktligt eller oavsiktligt används för att fylla. Huruvida en text är litterär eller inte avgörs därför inte heller av huruvida den visar upp sidor av tillvaron som tidigare inte belysts – åtminstone inte så länge det enbart handlar om att gräva fram det fördolda, det undangömda, det förtryckta, i syfte att låta det komma till tals inom ramen för en uttycksform som det tidigare förvägrats. En sådan text må vara aldrig så hedervärd, av aldrig så stor självkritisk, politisk eller emancipatorisk betydelse – verkligt litterär blir den först i det ögonblick då den också ansluter till de allmängiltigas domän.
Vad betyder det? Vari består den litterära allmängiltigheten? Jeannet säger att litteraturen är en ”question de phrases” – en fråga om ord och satser, om språket självt, om det uttrycksmedel med vilket tillvaron synliggörs. Den allmängiltiga litteraturen förhåller sig till tillvaron i dess allmängiltighet: den ger oss en utblick mot det vi redan sett, mot det vi redan tror oss veta, på ett sådant vis att vi upptäcker det på nytt. Det som orsakar känslan av att i Rimbauds efterföljd ”läsa på nytt” är den syntaktiska anomali, den språkliga förvridning, som skänker en okänd färg, en ny smak åt det evigt igenkännbara, eller förskjuter villkoren för dess uppenbarelse. I den mån litteraturen tränger in i en av tillvarons perifera eller eventuellet undanskymda detaljer, förmår den, enligt detta synsätt, ändå att komma till uttryck som koncentratet av dess helhet, ty den står öppen och uppfläkt, med inälvorna andandes ut mot dess splittring och försoning. Litteraturens värde framgår följaktligen inte av karaktären av dess objekt, ty detta ligger utanför litteraturen själv. Först sedan texten lagt beslag på sitt föremål, fört det in i dess egen värld, och tillfört det den dimension över vilken endast den själv förfogar, omskapat det till det genuint litterära uttryck vars uppenbara förbindelse med existensen slår ned som en förbryllelsens snilleblixt – först då är litteraturen allmängiltig, stor, och otvivelaktigt litterär.
I André Gides förord till ”Den omoraliske” sammanfattas – på ett mycket elegantare sätt än vad någonsin herr Wollin och förmodligen också monsieur Jeannet vore istånd till – grunddragen i det estetiska förhållningssätt som placerar konsten bortom – eller hitom – de hedervärda avsikternas och de godas känslornas verkningsfält. Det korta förordet, som i verkets arkitektonik fyller funktionen av en författarens apologetiska signatur, börjar med en i mitt tycke suveränt ”litterär” liknelse över den föreliggande boken; ja, kanske över litteraturen som sådan:
”Jag ger er denna bok för vad den är värd. Den är en frukt full av bitter aska; den är som öknens kolokvinter, som växer på kalkrika platser, och vilkas saft blott bränner den törstandes strupe, men som strödda över den gyllene sanden dock ej saknar skönhet.”
Litteraturen är just litterär i den mån den inte går oss till mötes, inte lever livet med oss, utan avtäcker livet inför oss. Alldeles oavsett huruvida Le Clézio är värd sitt Nobelpris, är det också mot bakgrund av denna avtäckande kraft som litteraturen, just i egenskap av litteratur och inget annat, förtjänar att bedömas."
måndag 24 november 2008
Tramsigt, okunnigt, Gregoriusälskande...
Nu har recensioner på bokhora.se börjat citeras på omslag till nyutkomna pocketböcker. Varför då? Ibland undrar jag om det bara är jag som tycker bokhora är ett rätt fejkigt och kasst koncept? Fejkigt för att det är dålig en ripoff på sajten bookslut och kasst för att alla bokhororna utom H. Dahlgren (superkändis på en massa communities under nicket "thegirlleastlikelyto") är rätt dåliga recensenter.
I vampyrdebatten var jag måttligt imponerad av bokhorornas inlägg, och bokhoran J.Lindbäcks svar när hon intervjuas i DN om Augustpriset gör knappast saken bättre:
Varför ska vi ha litterära priser - det går ju inte att tävla i kultur?
Svar: Jag tycker det går att tävla!
Vilken bok är din favorit i den skönlitterära klassen i år, och varför?
Svar: Jag har bara hunnit läsa barn&ungdomsböckerna, och därför blir det en vild gissning på vilken min favorit bland de skönlitterära är - PO Enqvist. Grundat på magkänsla, massa intervjuer med honom om boken, och det faktum att jag inte är så förtjust i lyrik.
Vilken titel är din favorit genom åren?
Svar: Svårt att välja en, men jag säger "Gregorius" av Bengt Ohlsson då.
I vampyrdebatten var jag måttligt imponerad av bokhorornas inlägg, och bokhoran J.Lindbäcks svar när hon intervjuas i DN om Augustpriset gör knappast saken bättre:
Varför ska vi ha litterära priser - det går ju inte att tävla i kultur?
Svar: Jag tycker det går att tävla!
Vilken bok är din favorit i den skönlitterära klassen i år, och varför?
Svar: Jag har bara hunnit läsa barn&ungdomsböckerna, och därför blir det en vild gissning på vilken min favorit bland de skönlitterära är - PO Enqvist. Grundat på magkänsla, massa intervjuer med honom om boken, och det faktum att jag inte är så förtjust i lyrik.
Vilken titel är din favorit genom åren?
Svar: Svårt att välja en, men jag säger "Gregorius" av Bengt Ohlsson då.
söndag 23 november 2008
länkar
om Ernesto Guerra.
Anna och jag kan skryta med att bli omnämnda i oberoende konservativ norsk dagspress.
Och så har jag faktiskt hittat min "kontroversiella" krönika här.
Senare:
Okej, efter lite efterforskingar om den norska tidningen "Adressa" hittar jag detta på wikipedia:
In response to the attack on the Danish embassy, the newspaper published on June 3 2008 a caricature of a Muslim with a turban, a suicide belt and a T-shirt with the text "I am Mohammed and no one dares to publish me!" written on it. While the drawing itself has been claimed to be a caricature of the Prophet Muhammad, the cartoonist behind the drawing, Jan O. Henriksen, and the publisher, Arne Blix, assured the drawing represents terrorists who make violent acts in the Prophet's name. "It is not an attack on the Prophet and Islam, but an attack on those who claim they are defending Muhammad, but who in reality are people with violent intents."
Anna och jag kan skryta med att bli omnämnda i oberoende konservativ norsk dagspress.
Och så har jag faktiskt hittat min "kontroversiella" krönika här.
Senare:
Okej, efter lite efterforskingar om den norska tidningen "Adressa" hittar jag detta på wikipedia:
In response to the attack on the Danish embassy, the newspaper published on June 3 2008 a caricature of a Muslim with a turban, a suicide belt and a T-shirt with the text "I am Mohammed and no one dares to publish me!" written on it. While the drawing itself has been claimed to be a caricature of the Prophet Muhammad, the cartoonist behind the drawing, Jan O. Henriksen, and the publisher, Arne Blix, assured the drawing represents terrorists who make violent acts in the Prophet's name. "It is not an attack on the Prophet and Islam, but an attack on those who claim they are defending Muhammad, but who in reality are people with violent intents."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
