Saker om Sverige som de inte förstår

- Skandinavisk design (looks like a hospital)

- Hur det kan vara varmare inomhus i Sverige på vintern än i Storbritannien (isn't it colder in
Sweden? Jo, men vi råkar veta hur man isolerar).

- ”Det personliga är politiskt!”

- Strindbergs storhet – de vet inte ens vem han är (plats för rått skratt).

- Pappaledighet

För någon vecka sedan deltog jag i en diskussion för fjärdeårsstudenter i svenska. Utifrån denna artikel skulle vi diskutera jämställdhet och föräldraförsäkring. Jag trodde att det skulle bli världens tråkigaste diskussion eftersom det är helt uppenbart att killen i artikeln har rätt.

Haha. Försök ha en diskussion om jämställdhet med studenter uppvuxna i ett land där mammorna stannar hemma i 19 år innan de blir proffsbloggare: "Jag har aldrig mått dåligt av att min mamma stannade hemma med mig, och nu är hon egen företagare utan någon som helst arbetslivserfarenhet."

OK, men vad händer med din mamma om din pappa drar? Då har hon ingen pension och kommer att frysa ihjäl på vintern eftersom ni fortfarande inte har lärt er att isolera husen ordentligt.

valbanaliteter

Skotska tidningar tenderar inte helt oväntat att hålla på Obama. För någon vecka sedan läste jag en intervju i The Scotsman gjord av en utrikeskorrespondent någonstans i Midwest. Man hade valt att intervjua vit arbetarklass från gudsförgätna hålor på landsbygden. Intervjuobjekten var överrens om att Obama förmodligen var bättre för ekonomin, but "are you gonna vote for him?" frågar journalisten. Varpå tant i 60-årsåldern svarar:

"Hell no. He looks like a terrorist. A friend of mine thinks he is Antichrist."

Enligt ett seminarium om det amerikanska valet som jag var på ikväll finns det tre saker som kan vända valet till McCains fördel:

1. En "game changer" i form av Osama bin Laden ("or something") som gör att man börjar tala mer om terrorism och utrikespolitik.

2. "New messages" av typen "Joe the Plumber" eller argument som att: "Obama wants to turn United States into a socialist country like Sweden".

3. "New, unlikely voters stay home".

Den jävligt coola föreläsaren berättade också att det pumpas in ungefär 4 miljarder dollar i presidentkampanjerna. Att jämföra med 6 miljarder dollar som spenderas varje år vid Halloween.

Jag konstaterar: allt jag vet om amerikansk politik har jag lärt mig av The West Wing.

PS. Är inte Sarah Palin sjukt karismatisk ändå? Jag kan inte sluta titta på henne. Ett av hennes bästa citat: "Jag är inte den som tror att klimatförändringarna beror på människan."

4 meningar

Censurerat inlägg har blivit till krönika i Ergo under titeln "Vikingablod". Tyvärr kan jag inte länka, men artikeln är åtkomlig via Ergos hemsida.

3 kommentarer (varav en min egen) är för övrigt inte tillräckligt för att ni ska få veta vad Horace säger till Fredrik Nordin (där fick Fredrik en ny google-träff). Skyll er själva.

Med den höglitterära smakens passadvind för pannan

Jag låter Johan Wollin invardera mitt bloggutrymme då han har knåpat ihop en (med största sannolikhet) förträfflig översättning av en fransk artikel, författad av en fransk litteraturprofessor vid namn Jeannet. Artikeln handlar om varför Le Clézio inte är tillräckligt litterär för att förtjäna den plats i kanon som nobelpriset innebär.

Eftersom Johan Wollin är en av de män som jag aktar högst i min bekantskapskrets hade jag problem med att finna en titel värdig inlägget. Jag övervägde dessa:

1. Det är Wollin förstås!
2. Wollin på nya äventyr
3. Wollin slår till igen
4. En lektion i franska

Läs och diskutera. Jag skulle tycka att det var särskilt intressant att höra:

1) Vad ni tycker om Jeannets syn på kanon (vad innebär den?)
2) Vilka förstameningar ni känner till som skapar en omedelbar effekt av verfremdung.

Om ni diskuterar tillräckligt mycket kommer jag att belöna er genom att publicera en viss herr Nordins korrespondens med ständig sekreterare Horace Engdahl.




Jean-Marie Le Clézio eller den oförtjänte Nobelpristagaren

Det är inte politiskt korrekt, sägs det, att förkasta eller kritisera Le Clézio – en, i dessa förvillelsens dagar, så eminent företrädare för de goda känslorna, för de ädla avsikterna. Alltså ger denne man blott upphov till allmän samstämmighet. De goda känslorna och de rättrådiga avsikterna framställer emellertid inte per automatik goda meningar, och litteraturen tillhör inte känslans domän.

En person, som jag inte uppskattar, publicerade år 1985 en artikel i L'Express, som gick ut på att det årets Nobelpristagare (Claude Simon) var en skam för den franska litteraturen. Låt oss fundera över ordens verkliga innebörd. Frankrike har under femtio års tid producerat stora författarskap (Gracq, Sarraute, Simon, Des Forêts, Blanchot, Duras, Butor, Pinget, Cixous, Michon, Ernaux, Bergounieux, och några till); allihop författare av allmängiltiga – och som sådana erkända – verk. Frankrike exporterar även en viss mängd franska eller franskspråkiga författare, publicerade av parisiska förläggare, välsålda och rikligt översatta: Amélie Nothomb, JMG Le Clézio, Alexandre Jardin, och många fler. Dessa författare överskrider obehindrat landsgränserna och förmedlar mer eller mindre hedervärda tankar, men är de för den sakens skull verkligen lämpliga nobelpriskandidater? Men vari – kunde man invända – består egentligen skillnaden mellan en stor författare och en liten, eller för den delen en simpel best-seller-författare, och vem är egentligen jag att förkunna Michon eller Cixous värdiga och Le Clézio ovärdig ett Nobelpris?

Det är i egenskap av professor i fransk litteratur som jag i det här sammanhanget önskar uttala mig, inte i egenskap av författare. Det som skiljer ett kanonisk författarskap (un "classique") från en enkel best-seller-författare är självfallet allmängiltigheten, säregenheten, det nyskapande brottet som det förra representerar, och som den senare saknar. Det är inte mängden Google-träffar som avgör en författares allmängiltighet eller säregenhet. Mätt enligt sådana kriterier skulle Amélie Nothomb förmodligen förefalla mer betydande än Julien Gracq. Bör man därför med omedelbar verkan stävja denna orättvisa och publicera Nothomb i "Bibliothèque de la Pléiade" ( = officiellt kanonisera henne, övers. anm.) ?

Inte heller avgörs detta av antalet språk till vilka författare i fråga översatts: Alexandre Jardin översätts, till dennes skrytsamma förtjusning, mer än Mallarmé (som sedan länge varken har möjlighet att nedslås av detta faktum, eller skratta åt det). Le Clézio, vars första böcker jag gillat – måhända de enda som överensstämmer med Nobelpriskommitténs definition av hans författarskap som ett "brottets" verk –, har emellertid alltid varit en omständlig och babblig författare. Allt sedan åttiotalets början har han skrivit best-sellers.

De litterärara verk som verkligen räknas äger på förhand ingen given publik, de inpräntar långsamt sina spår i sanden, går sin egen väg. Marguerite Duras författarskap kom att behöva femtio titlar innan det med Älskaren slutligen fick sitt genombrott – men förärades för den sakens skull dock aldrig med Nobelpriset. Det som utgör Duras allmängiltighet, det är en outsäglighet, en mening som denna: "Varje dag såg man detta: det skrivna havet."

Det som utgör Genets allmängiltighet är t.ex. – för att ta en annan öppningsfras – ett eposets vinddrag: "Tidningarna som kom ut vid Paris' befrielse i augusti 1944 sade allt om dessa dagar av barnslig heroism, dagar då kroppen rykte av djärvhet och övermod." Det är den slutgiltiga metaforen, det svajande, omskakande sammanbrottet som gör att man – precis som Rimbaud önskade – har känslan av att läsa på nytt. Precis som i Prousts berömda öppningsrad "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs" framtonar – i kraft av en viss syntaktisk vridning, av en haltande jämvikt, av en improviserad inkonventionalitet, av en darrning – den litterära stilens inre skälvan och blickens skärpa.


Tillbakagång

Låt oss jämföra – återigen på måfå: det är är den enda av Le Clézios böcker som för ögonblicket råkar befinna sig på överkomligt avstånd – med öppningsraderna i Afrikanen (2004): "Varje människa är resultatet av en moder och en fader". Gripande, omtumlande? Vid fortsatt läsning skall man upptäcka att de kommande raderna är föga mer intresseväckande: "Det är möjligt att man inte accepterar dem, inte älskar dem, att man tvivlar pa dem. Men de är där, med sina ansikten, sina livsåskådningar, sina manér och sina manier, sina illusioner, sina förhoppningar, sina fötters form och sina tårs form, sin ögonfärg och sin hårfärg, sitt sätt att tala, sina tankar, förmodligen sin dödsålder, allt detta har passerat igenom oss". Blott en enda sak överraskar: "sina manér och sina manier" – detta till följd av en säregen alliteration baserad pa en etymologisk parallellbildning.

En banal, förutsägbar, oändligt lång, sjuradig uppräkning fordras alltså för att man slutligen skall höja en smula på ögonbrynet innan man strax låter det falla pa plats igen. Låt oss jämföra med Faulkners Sanctuary: "From beyond the screen of bushes which surrounded the spring, Popeye watched the man drinking." Eller med Knut Hamsuns Hunger: "Det var på den tiden då jag, hungrig till döds, irrade runt i Christiania, denna sällsamma stad som ingen lämnar innan den satt sitt spår i en". Den klassiska textens balansgång – kännbar t.o.m. genom översättningens filter –, dess förtätning av tidens och rummets enhet i två satser, dess retrospektiva uppenbarelse – vilken låter ana en flash-back – av berättelsen i dess helhet, kort sagt dess "brott" med den klassiska öppningsfrasen, allt detta sätter en obestridligt litterär stämpel pa dessa öppningspartier.

Le Clézio, som i alla blåsväder alltid rycker ut till romanens försvar, skulle göra gott i att sätta sig in i hur en roman är konstruerad. Ja, litteratur är en fråga om ord och fraser. Det är nämligen just det som skiljer Bernard Pivot fran Julien Gracq, och som gör att den förre aldrig skulle skriva Litteraturen i maggropen (La Littérature à l'estomac), redan av det enkla skälet att han vore oförmögen att skapa en dylik metafor, medan den senare för allt i världen aldrig skulle vilja delta vid Goncourt-juryns sammankomster eller för den delen vid Svenska Akademiens – vilken är föga bättre än den franska.

Le Clézios Nobelpris för den franska litteraturen, liksom omvärldens bedömning av denna dock fruktbara litteratur, flera decenneir bakåt i tiden, ty i Svenska Akademiens kölvatten skall det i fortsättningen heta, att det bästa Frankrike presterat sedan Claude Simon, det är att skriva, att vi alla - när allt kommer omkring – faktiskt är resultatet av en fader och en moder.

Ack och ve

Tack vare fucking google translator (som för övrigt översätter skitsvårt till "very difficult") måste jag nu censurera mig själv.

Män är ju bättre författare

När någon bestämmer sig för att leka Harold Bloom kunde man ju förvänta sig lite giftigare kritik av Yale-professorn i fråga än att trycka in Harry Potter and the "sorcerer's" stone (gärningsmannen är amerikan...) bland de 100 bästa böckerna genom tiderna.

Ted Gioia var den som blev mest arg på Horace Engdahls uttalande om "broad-mindedness" och "lack of insularity" i amerikansk litteratur. På sin hemsida greatbooksguide.com rasar han över att endast tre amerikaner har fått priset de senaste 52 åren.

Att "amerikaner" inte har fått priset särskilt ofta känns för mig mindre viktigt än att kvinnor inte har fått det. I Ted Gioias "alternativa nobelprislista" presenterar han ett förslag på vilka som skulle ha kunnat fått priset "istället" om det inte hade varit för "pettiness, politics and tokenism". Ha!

På Teds lista är förstås diverse européer ersatta med amerikaner. Elfriede Jelinek har blivit John Updike, Orhan Pamouk – Philip Roth, Pär Lagerkvist – Dorothy Parker. Detta är, vad jag kan se, enda gången då en manlig pristagare har blivit en kvinnlig på Teds lista. Tvärtom byter han ut kvinnor mot andra kvinnor (Dorris Lessing blir JK Rowling) och gör sig helt av med bland annat Wislawa Szymborska och Toni Morrison (men är inte hon amerikan, eller?). Intressant är också att Selma Lagerlöf är ersatt med August Strindberg.

På den "alternativa nobelprislistan" har vi alltså till och med färre kvinnor än i verkligheten. Inte blir det bättre när Ted börjar göra listor på de 100 bästa böckerna genom tiderna (Fyra kvinnor: Brontë, Woolf, Austen och JK Rowling är representerade) eller får för sig att han ska slå fast vad som är The New Canon. The New Canon utgörs av böcker skrivna efter 1985. Man skulle ju kunna tänka sig att det vore en smula enklare att hitta fantastiska böcker som inte är skrivna av vita män, men ack nej. Det är fortfarande grabbigt så att det förslår med Cormac McCarthy, Ian McEwan och Paul Auster i spetsen. Kvinnorna har kommit att utgöra 30 % av den nya kanon. Vilket fantastiskt steg framåt.

Länktips från S

Zadie Smith skriver intressant och skitsvårt om Kafka.