ett eget rum

sista krönikan...

2009-05-12T08:39:00.000-07:00

...här. Snart är det sommarlov.

krönika

2009-04-22T15:06:00.000-07:00

ateistisk gudsfruktan.

pretto-krönika...

2009-04-06T02:37:00.000-07:00

...från Dublin här.

ny krönika...

2009-03-20T05:28:00.000-07:00

här.

Min sämsta hittills.

Fy fan vad nittondestolen.se är bra förresten. Skitbra.

Dagens engelska ord:

2009-03-17T11:32:00.000-07:00

Necking

tillhör ordklassen verb och betyder typ: kyssas, hångla, strula, vänslas.

Eller som det uttrycks på engelska: "embrace with sexual passion".

Coolare än "snogging", råare än "cuddling" mer explicit än "meeting" (vilket f.ö används såhär: "did you meet with him?" (= hånglade du upp honom?) "Yes, I met with him." = "Ja, jag hånglade upp honom."

Necking accordning to google:

länkar tills vidare

2009-03-16T05:20:00.000-07:00

1. Någon är sur för att man försöker göra det officiella språket könsneutralt.

2. Aase Berg sätter fingret på någonting viktigt inom svensk feminism (det vill säga det rabiata hatet mot den unge, manlige excentrikern) i sin artikel om mottagandet av Carl-Johan Vallgrens senaste roman.

Själv översätter jag 'eddic poetry'. Roligare har man haft det.

länk

2009-03-02T07:17:00.000-08:00

Eva Lundgren om Lisbeth Salander.

På Newsmill finns också en del artiklar av Johannes Forsblom som är ganska underhållande. En av dem handlar om hur det är det feministiska experimentets fel att flickor aborteras i Kina. En annan om att homosexuella inte har något intresse av att gifta sig eftersom de ändå är så promiskuösa och våldsamma.

Briljanta titlar del 2

2009-02-25T10:51:00.000-08:00

Djuna Barnes Nightwood (på svenska har den en betydligt mindre suggestiv titel: Nattens skogar) hyllas av Jeanette Winterson som skriver såhär:

Nightwood is itself. It is its own created world, exotic and strange, and reading it is like drinking wine with a pearl dissolving in the glass. You have taken in more than you know, and it will go on doing its work. From now on, a part of you is pearl-lined.

ett språk som är broderat med juveler

2009-02-25T10:43:00.000-08:00

Jag går en kurs som heter Decadence in European Art and Literature. Det är en kurs som ger mig ett fantastiskt engelskt ordförråd:

brothel
syphilis
refinement
consumption
necrophilia
decay
declination

Briljanta titlar del 1

2009-02-25T10:31:00.000-08:00

En av författarna som deltar i Canongates mytprojekt heter Dubravka Ugrešić. Hon återberättar den ryska folksaga som jag älskar mer än alla andra ryska folksagor: den om häxan Baba Yaga. Baba Yaga bor i ett hus som står på hönsfötter, runt huset har hon ett staket som byggt av skelettdelar och dödskallar. I varje dödskalle brinner ett ljus.

Denna briljanta, kroatiska författare har också skrivit en roman som heter Den ovillkorliga kapitulationens museum. Boken börjar på ett zoo, med en uppräkning av innehållet i en sjöelefants mage, som vid dess död visade sig innehålla 41 objekt, bland annat en barnsandal och en glasspinne.

Ergo spottar ur sig nummer

2009-02-25T04:05:00.000-08:00

Ny krönika igen.

For the record så har jag inget emot träningsoveraller (fast de är ju för chavs).

kulturskymning

2009-02-17T05:18:00.000-08:00

Det faktum att facebook-gruppen "inga mer skattepengar till konstfack" är omåttligt populär just nu är ett av många exempel på den kulturskymning som sägs råda i Sverige. Här är en länk till väldigt roligt blogginlägg som handlar om konstfackelever som inte borde slösa på skattebespararnas pengar utan istället måla akvareller av Stockholms ström i motljus.

ny krönika...

2009-02-13T05:34:00.000-08:00

...här.

Den skrevs i affekt.

underhållning

2009-02-12T10:07:00.000-08:00

Alltså detta är fruktansvärt fruktansvärt kul:

Helsinborgs Dagblad har skickat ut enkäter till alla riksdagsledamöter och bett dem svara på vilken som är deras största scenupplevelse, största läsupplevelse, största konstnärliga upplevelse och största musikuupplevelse.

Alla svaren kan läsas här. Det är ofta lite präktigt, ofta lite förutsägbart.

Skitroliga analyser av svaren (skrivna av bla Lokko och Lowden) finns att läsa här och här.

(fler länkar längst ner).

Roligast av allt är att Cecilia Wikström ("vi ska ha en statlig kanon") har Brott och straff som sin favoritroman och att Gunnar Andren från Stocksund inte vill svara på frågorna.

dött vare här

2009-02-08T05:01:00.001-08:00

Anledningen till att det är så dött är att jag skriver på en avhandlingsplan.

Jag har ingen aning om hur man skriver en avhandlingsplan.

orättvis jämförelse

2009-02-02T11:36:00.000-08:00

Det är förstås en kliché att säga att akademin är steril, att forskare har kastrerat sig själva med ord och att professorer inte kan ha sex.

Jag läser Derridas dissekering av Romeo och Julia och den är onekligen steril.

Kärleken, litteraturen, subjekten, instabiliteten, kommunikationen och bristen på densamma, viljan att överskrida det egna subjektet, att avsäga sig sitt namn "deny thy father and refuse thy name", ge upp den lag som låter oss vara individer. Sant.

Men kan man skriva om kärlek utan att suggerera fram kärlek? Romeo och Julia är fortfarande en bättre berättelse om både kärlek, litteratur och förhållandet dem emellan än vad Derridas text någonsin kommer att bli. Är det därför Derridas text är steril?

Krönika barn/ungdomslitteratur

2009-01-28T10:28:00.000-08:00

Här är en ny krönika, bland annat om Famous Five. Vet för övrigt inte vad det är för byline Ergo har lagt sig till med. Känns som något slags DN-komplex. Min hals är längre i verkligheten.

Dagens engelska ord:

2009-01-26T13:42:00.000-08:00

"cheeky"

vilket betyder typ "näbbig" eller "ärtig", fast med en fräck, smått beundrande underton.

Dagens limerick...

2009-01-26T03:17:00.000-08:00

...tillägnas det moderna genombrottet.

With syphilis, incest and arson,
Euthanasia and a meddling parson,
It's a hell of a way
To say your children will pay
For what you lied, hid and tried not to pass on.

Jag är inte bara narkoman, jag är författare också

2009-01-25T13:23:00.001-08:00

Stig Larsson förser sina beundrare med ytterligare några oförglömliga oneliners här.

Det här är för övrigt några andra "kokainförfattare" som Nyheter 24 kallar dem: Sir Arthur Conan Doyle, Robert Luis Stevenson, Stephen King, Siegmund Freud, Charles Bukowski etc.

"Jag tycker allting ska vara tillåtet för alla, och då menar jag LSD, kokain, kodein, gräs, opium, allt, har Bukowski sagt i LA Press 1967."

bland prettopojkar och gitarrkillar

2009-01-23T11:16:00.000-08:00

Jag blir mer lik Howard i On Beauty för varje dag. Det vill säga, jag upplever en smygande känsla av att nästan all kultur är banal och vulgär. Snart kommer jag väl, liksom Howard, bara stå ut med konceptuell konst, vilket betyder att jag byter ut musik mot det inspelade ljudet av två pinnar som slås mot varandra.

Detta är förstås oroväckande, jag menar, jag vill inte bli outhärdlig. Därför gör det mig också bedrövad att se ett klipp som jag just fick mejlat till mig och som bara får mig att aldrig vilja använda spotify igen. Alltså vad är det här för FREAK?

Och är det på riktigt?

Om det skandinaviska välfärdssamhället

2009-01-22T09:47:00.000-08:00

I den utopiska Kamomilla stad (som i det norska orginalet heter Kardemumma by) trivs alla och har det bra. Man behöver inte betala för spårvagnen (istället bjuds man på kakor av konduktören), folk sjunger och spelar musik och det värsta som kan hända är att man inte har sitt paraply när det börjar regna.

Rövarna Kasper, Jesper och Jonatan bor utanför Kamomilla. Där lever de, tillsammans med ett lejon, ett liv präglat av vad Freud skulle ha kallat för njutningsprincipen. De latar sig, gör inget särskilt och när de behöver käk drar de in till Kamomilla för att röva korvar och kakor. Egentligen gor de ingen förnär och knappast någon blir lidande av kriminaliteten: "det händer nog att Jonatan/vill ha en polkagris ibland/menannarssåtarvisålitevikan/ Kasper och Jesper och Jonatan" som det heter i sången.

Men att leva ur hand i mun är inget vidare liv eftersom Kasper, Jesper och Jonatan inte kan delta i staden Kamomillas ständiga firande av sig själv. Utestängda från samhället, från socialt umgänge, är deras tillvaro otillfredsställande. Rövarna forsöker råda bot pa detta genom att kidnappa den folkilskna fröken Sofia som de foreställer sig ska göra deras liv lite trevligare. Sofia är dock så arg och auktoritär (och tvingar dessutom rövarna att tvätta sig) att de lämnar tillbaka henne till Kamomilla så snart som möjligt.

I det utopiska samhället arbetar alla tillsammans for välfard och trivsel. Det finns en foreställning om arbetet som någonting djupt positivt och icke-alienerande. Man kan läsa Kamomilla som en vuxen värld, präglad av nytta, vilken kontrasteras mot barnens/rövarnas liv, präglat av lust. Nar rövarna/barnen till sist hamnar i häktet och far möta den snälla fru Bastian som fejar, donar och lagar mat börjar de dock förstå att det finns en poäng med att hjälpa till, vara schysst mot andra och till och med tvätta sig. Lite god uppfostran av en bra mamma (att jämfora med fröken Sofias hårda nypor) har strax gjort rövarna till riktigt trevliga samhällsmedborgare, och efter att ha släckt en brand i gamle Tobias fyr (som av någon anledning står mitt i staden) och därmed raddat en hundvalp, en papegoja och en kakburk fran ett hemskt öde, blir rövarna accepterade av invånarna i Kamomilla.

I Kamomilla har dock alla sin funktion att fylla, vilket betyder att rövarna kan inte integreras fullt ut forrän de har fått ett jobb och liksom resten av stadens manliga medborgare kommit att definieras som "konduktör", "polis" eller "barberare". De yrken som slutligen blir rövarnas (cirkusdirektör, brandmästare, bagare som får äta kakor hela dagarna) visar sig vara jobb som de alltid har dromt om ( Jmfr. "när jag blir stor ska jag bli indianhövding"). Barnen har alltså under både en elak och snäll moders överinseende inlemmats i samhället – ett samhälle som fortfarande på många sätt kan beskrivas som barnsligt och oskyldigt. En intressant parentes är att fröken Sofia (som med sin ilska också utgör ett hot mot trivseln i Kamomilla) liksom rövarna kan sägas slutligen anpassa sig efter Kamomillas normer. På slutet gifter hon sig med Kasper och blir mycket lugnare och snällare.

Så hur oskyldigt är de vuxnas land egentligen? Bortsett från att Kamomilla både är normativt, könsstereotypt (nu är boken skriven på 50-talet så lets not even go there) och så inkluderande att det inte finns något som helst utrymme för marginalitet (och subversion?), måste man också fråga sig vad som finns utanför stadsmurarna. Varför är alla vita? Varför går det ändå åsnor och lejon på Kamomillas gator? Var kommer välfärden ifrån?

lingvistiska väderkvarnar och narrativa svärd

2009-01-22T03:27:00.000-08:00

På grund av det rasande intresset för psykoanalys i den här bloggen kommer jag snart att återkomma med vidare betraktelser a'la 70-tal över stumhet och språk.

Tills dess, betänk följande instuderingsfrågor:

- Hur förhåller sig språket till tanken?
- Hur positionerar sig dessa två i förhållande till varandra (dvs. vart ligger auktoriteten?)
- Vad är skillnaden mellan språk och litteratur?
- Hur positionerar sig dessa två i förhållande till varandra (dvs. vart ligger auktoriteten?)

Fräulein Anna O.

2009-01-18T05:11:00.000-08:00

Långt innan Susan Gubar och Sandra Gilbert skrev The Madwoman in the Attic ansågs hysterikan ha ett komplicerat förhållande till litteratur. Detta blir tydligt till exempel om man läser Freuds fallhistorier. I fallet Anna O får vi följa en kvinna som i texten beskrivs med vad som skulle kunna kallas poetattribut. Anna O lever genom sin fantasi och de sagor hon berättar för sig själv. Detta gör hon samtidigt som hon fullföljer sina, kanske mindre intressanta, hushållsuppgifter. Freud kallar det för dagdröm. Om Freud och dagrömmens relation till litteratur har jag tidigare skrivit här.

Anna O var egentligen den 21-åriga, judiska Bertha Pappenheim från Wien som senare kom att bli en fronfigur inom tysk feminism.

Av Freud beskrivs Anna O som anemisk och spastisk. Förmodligen lider hon av anorexi och klaustrufobi. Mest framträdande i Freuds text är emellertid patientens fantasi. Hon hallucinerar, hon tänker på människor som vaxdockor, hon ser döda ansikten och skelett. Det hon upplever "sätter hon ord på", delvis genom att berätta för den gode doktorn men också genom att skriva. Hennes tillstånd ändrar intressant nog hennes skrivprocess. Hon byter från höger till vänster hand och istället för att skriva i tysk fraktur härmar hon, med Shakespeare som utgångspunkt, romanska bokstäver.

Freud lägger stor vikt vid de sagor som patienten berättar, vilka beskrivs som liknande HC Andersens. Sagorna är "alltid sorgesamma, och några av dem verkligt charmerande." Med tiden, särskilt efter hennes faders död, blir historierna mer och mer fruktansvärda för att till sist vara rena ångestladdade skräckbilder. Till exempel föreställer sig Anna O en stor svart orm som vill bita hennes döende far, och när hon försöker lyfta bort den ser hon sina egna fingrar förvandlas till ormar, medan naglarna blir till dödskallar.

Det finns också en passage i Fallet Anna O som är mycket mystisk. Det verkar som om det "hysteriska" tillståndet får henne att tala inte ett, utan två, tre, fyra, fem språk. Det framgår inte av texten om det är någonting som Anna O gjorde med lätthet innan hon blev sjuk (man kan ju gissa att det förhöll sig så), men det är ändå ett faktum att tillståndet av hysteri försätter Anna O i ett aktivt, kreativt tillstånd där hon både kan använda språk och fantasi.

Och ändå förlorar Anna O enligt Freud sitt språk. Hon blandar franska, engelska och italienska utan att förstå skillnaden, hon talar inte grammatiskt korrekt, hon har ingen syntaktisk uppfattning, hon har svårt att finna rätt ord. När hon försöker be till Gud sviker språket helt och hållet.

Det lyfter förstås frågan: har den galna kvinnan ett språk? Och kan galenskapen vara subversiv utan ett språk?

Malin och bloggmysteriet eller Malin löser en gåta

2009-01-15T13:06:00.000-08:00

OK över till något helt annat. Det som jag tidigare har kallat Tims blogg är inte vad jag först trodde. Se själva. Detta måste vi gå till botten med.

Tims kommentar

2009-01-15T12:28:00.001-08:00

Eftersom jag är rädd att någon ska missa vad som skrivs i kommentatorsfält till lite äldre inlägg ska lägger jag upp Tims svar till The Good Girl medan jag funderar på ett svar.

HÖRRUDUDU!

För det första tycker jag att Zora- och Jerome-dikotomien haltar, Jerome beskrivs genomgående som en ytterst tragisk figur med ett hästarsle och vissa utpräglade drag som gör honom ytterst "unattractive". Du borde väl hellre ha tagit Carl, men då blir det mer en klassfråga och det måste man till alla pris undvika?

"Är måttet på hur begåvad man är hur lite man anstränger sig (och hur lite man låtsas anstränga sig)?", frågar du retoriskt och fortsätter:

"Eller är det någonting annat? Är det ett visst mått av excentricitet? Är det en svalhet? En mystik?"

Jag tycker att du glömmer bort att det i många fall faktiskt handlar om en instansad social hållning som förbjuder att man är "duktig" i vissa kontexter för att det är någonting fult.

I min periferiska arbetarklasskola mobbades "de duktiga" sönder och samman tillsammans med "de rika asen", "svartskallarna", "emokidsen" och så vidare. De som var helt värdelösa i skolan mobbades såklart också. All form av non-konformistiskt beteende bestraffades på något sätt, vilket var bra, för folk skulle fan inte tro att de var någonting, och hos många högskoleelever lever det kollektiva traumat lyckligtvis kvar.

Alla vet väl också vid det här laget att självförtroende är någonting medelklassen och överklassen föds med, i synnerhet om man ställer det i relation till arbetarklassens självömkande avkomma. Självförtroende är dock ganska viktigt om man ska snacka hela tiden, svara hela tiden, ha rätt hela tiden.

Hursomhelst så blir jag grymt provocerad av ditt generaliserande kring den här ickefrågan eftersom det till syvende och sidst handlar lika mycket om klass och predisposition som genus. Irrläror som postkolonialism och feminism och queerteori har sannerligen kommit att ta upp för stor plats på universiteten, på fel sätt.

Men det tål att påpekas igen - "kön" är väl någonting performativt, konstruerat av en regulativ diskurs, enligt Butler? Den genusbestämda kroppen har alltså inte någon annan ontologisk status än de handlingar som bildar dess verklighet. Kön skapas således genom att handlingar föregår handlande subjekt, varför det borde vara på sin plats att kritisera handlingarna istället för könet bakom, om man nu tycker att det är så förbannat jobbigt med tigande människor, och att dessa tigande människor värderas olika utifrån kön.

Att det finns en massa tjejer och killar som sitter knäpptysta på alla lektioner betyder självklart inte att de är genier, snarare tvärtom, men de som oförtrutet måste svara på varenda banal liten fråga är ju jobbiga, själva handlingen är jobbig, oavsett om det är en kvinna eller man som utför den.

inlägg 101

2009-01-15T11:43:00.000-08:00

En fågel viskade i mitt öra att Tim har en blogg. Där kan man bland annat läsa en smart och rolig recension av Jenna Jamesons Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse.

En gång i tiden var jag besatt av porrstjärnan Traci Lords. Traci Lords växte upp som Nora Kuzma. Från att hon var femton år medverkade hon i ett stort antal porrfilmer. När det kom fram att hon varit mindreårig drogs alla filmer in.

Som artonåring producerade Traci Lords hon sin enda lagliga porrfilm. Efter det lämnade hon porrbranschen.

en sista lista

2009-01-14T17:11:00.000-08:00

Nej det är inte fullt så jobbigt att jag gillade:

- J.M Auel - Grottbjörnens folk (inte bara av uppenbar anledning! Det är kul när Ayla flätar korgar och uppfostrar lejon också).
- Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen (rolig även för icke-naturvetare).
- John Grisham - Regnmakaren (ung-vit-idealistisk-hjälte-advokat-snyfthistoria. Bäst i sin genre).
- Jan Guillou - Ondskan (hmmm, den skulle eventuellt ha varit med på den andra listan när jag tänker efter. Som tur är behöver jag inte skämmas för att jag gillade Arn - vilket jag säkert hade gjort - för den serien läste jag för första gången i julas)
- Nick Hornby - Om en pojke (håller än!)

Lite mer om listor

2009-01-14T16:36:00.000-08:00

Om jag skrev en lista på "böcker du måste läsa innan du dör" skulle den inte ha någon som helst trovärdighet. Inte för mig själv heller. För att bevisa det ska jag lista några böcker som jag verkligen gillade när jag var i tonåren och som jag i dagsläget tycker att det är lite jobbigt att jag gillade. Inte för att de är dåliga, inte för att de är populistiska, inte för att de är pretentiösa eller misogyna (även om det skulle kunna vara därför). Utan för att jag inte orkar med personen som gillade dem, och för att det är lite plågsamt för någon utan självdistans att konfronteras med sitt yngre jag.

- Jostein Gaarders Sofies Värld (vad gör det att språket är omöjligt så länge det är en "djup" berättelse?)
- Charles Beaudelaires Prosadikter (katterna sträcker ut sig på pianon som om de vore kvinnor, samtidigt som den unge flanören lägrar ytterligare en objektifierad hora).
- Patrik Süskinds Parfymen (vill inte såra resten av Sverige som fortfarande har den som favoritbok så jag skriver ingenting här).
- Leon Uris Exodus (sentimental, rasistisk smörja).
- Terry Brooks Shannaras druid (Hörs kanske på titeln vad problemet var: undermålig fantasy. Men jag föll åtminstone inte för Eddings)
- James Clavells Shogun (jag försökte kompensera min bristande maskulinitet genom att läsa 800 sidor om samurajsvärd och medeltida krigsstrategi).

Uppenbarligen var jag mycket för det som var episkt, filosofiskt eller dekadent. Nästa lista kommer vara på böcker som jag fortfarande står för att jag gillade.

litegrand om listor

2009-01-14T16:05:00.000-08:00

Mitt förra inlägg var idiotiskt. Jag skrev det för att jag var för trött för att skriva det inlägg om Monique Wittig som jag ville skriva (boktips: allt av Monique Wittig). Ändå illustrerar det ganska bra det jag ska skriva nu, för vad som var uppenbart för mig när jag skrev det var att jag aldrig helt objektivt subjektivt skulle kunna skriva ner mina bästa West Wing-ögonblick.

I boken High Fidelity, ofta benämnd som det enda klockrena exemplet på "dick-lit" (jmfr "chic-lit"), analyserar huvudpersonen Rob Zimmerman (Hornby delar ut hemliga pluspoäng till alla som fattar den referensen) verkligheten genom att göra listor. Rob sliter nästan håret av sig när han ska fullända sina listor: är Aretha Franklin ett bättre val till hans begravning än Marvin Gaye? Är Last night I dreamt that somebody loved me med The Smiths världens bästa kärlekssång, eller är det Angel med Aretha?

Listorna är istället för analys. Man kan ju tycka att det är ett lite patetiskt sätt att hantera sitt liv.

Det finns egentligen ingen poäng med att rangordna biografin om Johnny Cash, biografin om Kurt Cobain och biografin om Ian Curtis men Rob gör det ändå. Det är viktigt för att det definierar hans personlighet.

Jag tycker ibland att det är ett övergrepp mot konst att behandla den på det sättet - som avhängig av ensjälv. Ett bra exempel är alla de facebookpresentationer där ängsliga människor, mer eller mindre sanningsenligt, definierar sig själva i litteratur, musik, film på ett par rader.

Detta är inte det enda skälet till varför jag egentligen inte gillar listor, men det är ett.

Resisting Austen

2009-01-10T17:34:00.001-08:00

Oj, detta var en otrevlig överraskning. Av någon anledning trodde jag inte att Elise Karlsson skulle skriva en så banalt urvattnad (dvs. enligt gängse uppfattning) analys av en av Jane Austens tidiga romaner, Northanger Abbey. Dessutom tycker jag att blogginlägget (nå, det är ju i och för sig bara ett blogginlägg) är lite märkligt skrivet – korsreferensen till Flaubert kommer från fel håll och prepositionerna sitter inte alltid där de ska.

Men jag tror E.K har rätt i att Northanger Abbey handlar om läsning. Om god läsning och om dålig. Dock är jag inte så säker på att den mest intressanta tolkningen av romanen görs genom att konstatera att Austen, som något slags programförklaring, argumenterar för att man kan lära sig av den skräckinjagande och sublima litteraturen så länge man (ajabaja) ändå förblir förnuftig. En sådan läsning bekräftar det vi redan tror oss veta om "den klarögdt kvicka" Austen och hennes romaner.

Tänk om man skulle prova någonting annat? Till exempel motströmsläsning (Se Judith Fetterley, The Resisting Reader). Motströmsläsning är ett verktyg för att kritisera (läsa mot) tidigare uttolkningar av romanen och förmodade författarintentioner (vilka vi förstås ändå inte vet något om). Motströmsläsning används ofta inom litteraturvetenskapen (se exempelvis A-S Lönngrens queerteoretiska avhandling om erotiska trianglar hos Strindberg.)

För är det uppenbara förnuftsbudskapet hos Austen nödvändigtvis vad som intresserar oss? Poängen med motströmsläsning är att man ibland bör bortse från vad som tycks vara en berättelses budskap och leta efter det verkligt angelägna i periferin. Skildringen av Catherine Morlands läsupplevelser och den njutning de bereder henne (hur den än må fördömas i slutet) anser jag vara romanens nerv. Och kanske är berättelsens tidiga bild av den unga kvinna som flyr från samhällets konventioner och sina plikter som äldsta dotter in i den gotiska romanens universum av vindlande labyrinter, demoniska främlingar och oskulder i nattlinnen, faktiskt mer intressant än den slutscen där Catherine lyckas gifta sig någorlunda rikt och träder in i Baths societet? Mer intressant både politiskt och litterärt.

Dålig läsning?

jag fattar inte

2009-01-10T09:01:00.000-08:00

Lacans språk är som kristallen, har det sagts: "från detta extremt sammanpressade kolmörker reflekteras det klaraste av ljus."

Ha ha.

Lacan är fullkomligt oläslig. Tätheteten och inkonsekvenserna i språket fördunklar den mening som trängs samman på sidorna. Det finns ingen koherens. Det finns ingen begriplighet. Det finns bara diskontinuitet.

"i själva verket, vad beträffar imagos, vilkas beslöjade ansikten det är vårt privilegium att se avteckna sig i vår dagliga erfarenhet och i den symboliska effektivitetens halvskugga, tycks spegelbilden vara tröskeln till den synliga världen, om vi rättar oss efter den speglade uppställning som den egna kroppens imago presenterar i hallucinationen och drömmen, antingen det är fråga om dess individuella drag, ja till och med dess effekter eller dess objekt-projektioner, eller om vi lägger märke till spegelapparatens roll i dubbelgångarens uppenbarelser, där psykiska verkligheter, för övrigt heterogena, visar sig."

Detta är den anspråkslösa början på ett stycke om spegelstadiet. Notera att det är en enda lång mening. Lacan borde lära sig skriva av sin föregångare Freud som av Harold Bloom har kallats en suggestiv poet.

länktips

2009-01-10T05:24:00.000-08:00

Jack Keruac, Gunnar Ekelöf och Bob Dylan får en av många välbehövliga käftsmällar.

The good girl

2009-01-09T10:15:00.000-08:00

Det här inlägget skriver jag för Hermione och Zora. Och för juridiktjejen med pennorna i olika färger. Och för mig.

Det finns ett avsnitt i Zadie Smiths On Beauty där Kiki konstaterar att den hårt studerande Zora inte är familjens geni. Det är den drömmande och religiöse storebrodern Jerome som är det. Zora är driven som en pitbull, tillrättavisar gärna sina lärare och drämmer i diskussioner till med: "After Foucault, what's the point?" Zora är skitjobbig. Dessutom beskrivs hon sadistiskt av Smith som en finnig valfisk.

Det finns två sätt. Det ena är att vara duktig, det andra är att vara begåvad. Det första är kvinnligt konnoterat, det andra manligt.

Jerome är begåvad, Zora är duktig. Hermione har läshuvud, Harry den underbara själ som krävs för att rädda världen. Henrik Tikkanen var det alkoholiserade geniet och Märta Tikkanen var den duktiga kvinna som skrev på nätterna när hon inte behövde ta hand om barnen eller torka Henriks spyor.

När jag läste litteraturvetenskap i Uppsala 2005-2006 gick det en kille i klassen som betraktades som begåvad eller kanske till och med som genial. Han var alltid tyst om han inte blev tillfrågad. Då kunde han alltid svaret och mer därtill. Jag kunde också alltid svaret men var aldrig tyst. Om jag hade varit det, hade jag varit en Jerome istället för en Zora då? Hade juridiktjejen med pennorna i de olika färgerna som också alltid kunde svaret varit begåvad istället för duktig om hon kom för sent hälften av gångerna, lånade sin penna från någon annan varje seminarium och skrev på baksidan av gamla kvitton hon hade i jackfickan? Är måttet på hur begåvad man är hur lite man anstränger sig (och hur lite man låtsas anstränga sig)?

Eller är det någonting annat? Är det ett visst mått av excentricitet? Är det en svalhet? En mystik?

Kan den duktiga flickan på grund av sin prosaiska präktighet aldrig förstå vad det är? Är hon alltid dömd att föraktas i smyg och låna ut pennor till begåvade killar?

There is something rotten in the state of Österreich

2009-01-08T12:48:00.000-08:00

På Jelineks hemsida hittar ni "Im Verlassenen" (i engelsk översättning: "The Forsaken Place"). Det är en text som handlar om källarpappan Josef Fritzl. Texten är illustrerad med ett foto från det klaustrufobiska källarbadrummet i Amstetten.

Österrike är en liten värld där den stora världen håller sina generalrepetitioner, skriver Jelinek. Pappor som låser in döttrar och våldtar dem och får barn med dem är en förlängning och en naturlig följd av "den lilla världen". Och visst hade Josef Fritzl lika gärna kunnat vara en gestalt i en Jelinek-roman.

Emily Byrd Starr

2009-01-08T07:18:00.000-08:00

Anna skriver kort om LM Montgomerys Emily. Det verkar som om de flesta kvinnor i 20-årsåldern som är inblandade i litteraturvetenskap/förlag/tidsskrifter/ har ungefär samma erfarenhet av denna gestalt. Jag tänkte därför lägga upp en text som jag skrev för en antologi om läsupplevelser av Montgomery för något år sedan. Den är med bloggmått mätt jättelång.

Mellan tretton och tjugotre
om att leva som och lära sig av en romanfigur

När jag för första gången ska skriva om Emily, känner jag mig lika upphetsad som när jag för första gången läste om henne. Som att det är meningen att jag ska skriva om henne, liksom det var meningen att jag skulle läsa om henne. Senare fick jag veta att det var min gammelfaster som hade översatt de första tre böckerna till svenska, och att det var därför de så påpassligt stod i hyllan – men för mig var det ödet. Jag darrade när jag läste.
Länge trodde jag att det bara fanns dessa tre böcker om Emily, och när jag på biblioteket ett par år senare (jag var väl sjutton – lika gammal som Emily när hon tar examen från Shrewsbury) såg den fjärde boken, Emilys val, började hjärtat slå hårt i bröstet och jag satte mig direkt i en av bibliotekets soffor och läste feberaktigt tills boken var slut.
På sin tjugofyraårsdag öppnar Emily ett brev som hon skrev till sig själv vid fjorton års ålder. I brevet skriver Fjorton: ”Har du skrivit din stora bok? Har du klättrat upp på toppen av alpstigen? Ack, Tjugofyra, jag avundas dig.” Vid den tidpunkt då Emily öppnar brevet är hon en misslyckad författare som har refuserats av ett stort antal förlag. Brevet avfärdar hon som dumt, sentimentalt och skrattretande – pretentiöst och svulstigt strunt. Emily låser föraktfullt in brevet i en garderob. Men på nästa sida ljuder ”ödets fotsteg i trappan” och det visar sig att hon har fått sin bok antagen av det största och äldsta förlaget i Amerika. Och Emily konstaterar: ”förlåt mig för vad jag kallade dig lilla Fjorton. Du var inte dum, du var klok – du visste.”
Ett gavelrum, en vidsträckt trädgård, ett kryddland, vindlande trappor och gömda garderober – längst in i en sådan garderob fann jag för första gången en Emily-bok. Kanske var den romantiska platsen avgörande för min första litterära uppenbarelse: den första ”glimt” som just Emily-böckerna framkallade. Sommaren då jag läste dessa böcker, såg jag ingenting av vad jag ser när jag läser Emily idag. Jag var tretton år och förstod plötsligt att man kan ägna sitt liv åt litteratur.
Det finns böcker vilkas spindelväv man kan lägga som ett tunt nät över sitt eget liv. Det är då man döper jasminen utanför fönstret till Vita Älvan, tänker på sig själv som en ”månstråle i en blå sommarnatt”, eller skolkar från skolan för att sitta i Bergianska trädgården och beskriva dofter och växter en hel dag. Det är då man blir trotsig och stolt och börjar beskriva människor genom ”porträtt” i sin skrivbok. Plötsligt är anteckningsboken den mest värdefulla ägodelen (och lika förtvivlad som Emily är när hon läser om sin episka dikt Havets barn, och bränner den i kakelugnen, lika sorgsen blir jag när jag går tillbaka till dessa texter och ser att de ser att de är ”kattguld”).
Det finns något lite för rosendoftande och utsmyckat i de flesta av Montgomerys böcker – ett sätt att fiktionalisera omgivningen utifrån en romantisk blick. Senare har jag fått höra att det är ’kyska’ böcker – avsexualiserade, men sentimentala. Då läste jag in en ljuv lidelse som kanske mer än någonting annat har präglat min bild av den romantiska kärleken. Men Emily skriver istället för att ägna sig helt åt denna lidelse; det finns en tillflykt i den egna mörka glädjen, i den rosendoftande inre världen – eller i litteraturen. Jag lärde mig genom Emily att lägga fiktionen mellan mig och omgivningen; och för mig, liksom för Emily, blev det ett sätt att hantera underbara, men också orättvisa, situationer. När den nyligen föräldralösa Emily sitter under bordet och tjuvlyssnar på sina släktingar för att höra vem som ska ta hand om henne, får hon höra flera mindre smickrande saker om sig själv: hon är ”listig som en orm”, ”besvärlig”, ”bortskämd” och kommer dessutom ”förmodligen att dö i lungsot, som hennes far gjorde”. På natten gör hon i sitt skrivhäfte en gripande beskrivning av sitt eget dödsläger, där släktingarna står runt omkring henne och tigger om förlåtelse. Emily är visserligen snarstucken och lättsårad, men samtidigt alltid beredd att beskriva och använda, för att kräva upprättelse åt den egna personen.
Emily, liksom Anne Shirley, har detta upproriska drag. Men Emily blev, till skillnad från hur jag upplevde Anne, aldrig moraliserande. Hon blev en del av mig; en begåvad, långsint, ärelysten, snarstucken och stolt del. Jag ändrade till och med stavningen på mitt mellannamn Emelie till Emily (kom ihåg att Emily själv vid ett tillfälle ändrar sin stavning åt det franska hållet – och att moster Elisabet hånar henne för det). Emily förser läsaren med verktyg för överlevnad.
Emily-böckerna var min egen hemlighet, för trots att alla hade läst Anne på Grönkulla, hade ingen läst Emily. Litteraturen eller konsten är inte bara en del av Emilys person, det är det viktigaste i böckernas handling. Till och med det val som Emily gör mellan barndomskärleken Teddy och den äldre Dean Priest, blir ett val mellan en man som själv är konstnär och som hon underförstått kan utvecklas tillsammans med, och en man som inte uppmuntrar Emilys konstnärskap, utan bara vill ha henne till sin ”Stjärna”. Emilys eget skrivande är berättelsens narrativa drivfjäder. Och jag minns att jag föreställde mig ett särskilt meddelande i böckerna till den som ville bli författare: i Emily-böckerna kan man lära sig att det går en bra rad på tio, att man alltid numrerar sidor, att man ska akta sig för kursiveringar, att man bara skriver på ena sidan av pappret och att svarsporto alltid ska bifogas när man sänder till manus till ett förlag. Men man får också veta hur det känns att förlora tron på den egna texten, att bli missförstådd som skribent av sina närmaste, samt att den som har humor aldrig fullt ut kan lyckas med en kärlekshistoria (Emily: ”Shakespeare kunde!” Mr Carpenter: ”Jag är rädd att du inte är i riktigt samma klass som Shakespeare, Emily.”)
Jag var sjutton år när jag läste Emilys val och jag visste redan efter ett par sidor att någonting hade gått förlorat. Det finns i den sista boken ett vemod, också när Emily slutligen får sina drömmar uppfyllda, tycks det vara för sent. Inte för att nå ”ärans tinnar”, men för det lättsamma, lekfulla och okomplicerade. Och jag förstod att jag inte hade samma öppenhet inför litteraturen mer. Jag läste inte lika villkorslöst, jag var inte längre villig att utvidga mitt själsliv, det fanns inte samma gränslösa möjligheter. Det finns det inte för Emily heller i den sista boken, det finns det inte för mig nu – men likt Emily vill jag bli påmind. Och dessa böcker fungerar för mig som personliga brev, från en trettonårig läsare till en tjugotreårig, och jag tänker: ”Tretton, du visste!”

boktips: Älskarinnorna

2009-01-08T04:27:00.001-08:00

Älskarinnorna utspelar sig i ett ruttet och smygfascistiskt Österrike som fortfarande solar sig i Sound of Music ("vi var nazismens första offer", ehh). I en skadeglad och bigott "Heimat" (hembygd) består samhällstvånget av biologi sammansmält med patriarkat – som i sin tur är ett med klassamhället. Och det finns inga utvägar, förr eller senare kommer dam att behöva böja på nacken. "Känner Ni till detta VACKRA land med sina dalar och kullar?", skriver Elfriede Jelinek i förordet och det låter som en hatisk turistbrorschyr.

I meningen om det VACKRA landet ryms också romanens enda frågetecken. När Jelinek skriver, skriver hon i gemener och nästan utan skiljetecken (vilket blir ännu tydligare på tyska). Den avskalade texten tycks säga att språkliga normer är en del av en oacceptabel kontext. Kanske stämmer det. Jelineks stil berättar på egen hand om varur denna kontext stammar. Rytmiskt förlöjligande och samtidigt desperat heter det:

"brigitte vars hår också idag glänser så att det gör ont i ögonen, älskar heinz så mycket att något inom henne skulle gå sönder, om heinz kastade bort henne. jag älskar dig, säger hon på det sätt som hennes älsklingar från film, radio, teve och skivor brukar säga. jag vet inte om det räcker för ett helt liv, säger heinz, en man vill ju njuta av många kvinnor. en man är annorlunda.
jag älskar ju dig just därför, för att du är man, säger brigitte. du är en man som lär sig ett yrke, jag är en kvinna som inte har lärt sig något yrke. ditt yrke måste räcka för oss båda."

Två sidor innan har vi läst:

"det är synd att brigitte hatar heinz så mycket."

Den manipulativa brigitte har genomskådat den ideologi som vår andra "älskarinna", paula, måste bli ett offer för:

"hemmafruarna på bussen deklamerar i kör för paula att hon är en av dem.
i hemlighet tror paula att hon står över dem.
hemmafruarna på bussen förklarar uttryckligen att hon inte står över dem.
men över allt står kärleken, som är det bästa, säger paula då. paula är bättre eftersom hon kommer att känna en kärlek inom sig, när det rätta ögonblicket väl kommer."

Horace skriver i förordet att man kommer att tänka på serier med uppforstringssyfte av typen Spara och Slösa. Den tyska titeln är Die Liebhaberinnen och med tanke på det kunde brigitte och paula ha hetat Äga och Älska.

Texten och "viet" i texten har ingen sympati för paula. Den argumenterar för underkastelse och anpassning: den enda makt som finns för kvinnor är slavmakt.

Det är det internaliserade förtrycket som talar och som tvingar läsaren att hålla med om att puala är en dum liten gås och att brigitte är det goda exemplet. Gestalternas hat blir läsarens hat och läsaren måste hata paula för att hon drömmer om ett "bättre liv" som inte ligger i hennes natur, klass, kön.

Jelinek är språkligt lika persuasiv som Nabokov är förförisk. Men där Nabokov till sist låter Humbert göra avbön förblir Jelineks "vi" kallhamrat resignerat. Kvar sitter jag med mitt hat, kallsvettig.

Hermione

2009-01-08T03:52:00.000-08:00

Det är en guidad tur på Stockholms stadsmuseum och guiden är en ung karismatisk karl som bygger guidningen på interaktion med publiken. Vilken styrande makt fanns i Sverige på 1100-talet? Vad kallas svartmunkarna med ett annat namn? Vilken holme är det här då? Ser ni någonting som inte stämmer på vädersolstavlan? Varför står triumfbågen som byggdes till drottning Kristinas kröning inte kvar längre?

- Ätter, dominikaner, Helgeandsholmen, proportionerna, den var gjord av papp! Ropar jag ivrigt.

- Hermione på dig, väser mitt sällskap i mitt öra.

Mitt sällskap kan förstås också alla svaren, men han behåller dem för sig själv, för det är så man ska göra. Varför vet jag inte exakt. Särskilt som en kompakt tystnad skulle göra guiden obekväm.

Dikter från stadsbiblioteket, januari 2009 IV

2009-01-05T16:00:00.000-08:00

En dag gick min mörka drömkruka sönder:
en nyckel föll
med ett klirrande ljud
ur krukans skärvor
jag öppnade alla de tunga portarna
med min nya nyckel
jag följde alla de trånga stigarna
till deras slut
jag sam över sjön och plockade blommor
från dess andra strand
jag åt hela äpplet med dess skönhet
jag tolkade ordets mening till dess slut
jag förstod att varje flykt från mig själv
blott skulle leda mig över nya vägar
tillbaka in i mig själv
jag lärde mig spinna på mitt eget nystan
som visade sig vara oändligt
jag fullbordade allt
jag dittills inte vågat fullborda
och slutligen
vågade jag möta mig själv i min egen skog

Dikter från stadsbiblioteket, januari 2009 III

2009-01-05T14:24:00.001-08:00

Tillägnan

Till min älskade
som kanske aldrig älskat mig
och just därför hållit kvar min kärlek
Tack
för det som blivit till
genom det som aldrig blev av
för det som föddes av det ofödda
för det otrygga hemmet:
fängelset du vägrade bygga
För din vänlighets fallsäkra nät
och lugnet: denna lilla räddningsbåt
som alltid dök upp
efter de mest upprörda stunder
För din klokhets snabba yxa
Vars hugg aldrig gav inflammerade sår
endast kom mitt glesa gräs att tätna
Tack för gråten
jag har fått gråta i dina svalheta händer

Tack
för kärleken som ständigt ökats inom mig
till dig och till mig själv och till andra
För smärtan du gett
och den tysta sorgen
som jag såg speglad i ditt ansikte
när du var tvungen att göra mig illa
För skyffeln du gav mig
att skuffa undan dammet från egen dörr
För ljuset och glädjen
som utplånade mitt mörker
och din duvblå besinning
som så ofta hejdat min lust att förstöra

Tack
för det sköna halsbandet av klara dagar
du hängt kring min stolta nacke
Tack
för din friska storm
som jagade bort de unkna söndagar
som så ofta vaknade upp med självmord
i sin evighetslånga blick
Tack
för leken i vardagens barnvagn
en lek som lyfte oss himmelshögt
och förvandlade tyngd till lätthet
Tack
för att min hand
ännu får vila trött
och fågelglad i din!

Dikter från stadsbiblioteket, januari 2009 II

2009-01-05T13:10:00.000-08:00

Rådjursbrun

jordvarm grop i nacken,

men en stjärnhimmel på varje axel

Jag håller om dina stjärnhimlar

och handflatorna brinner

Dikter från stadsbiblioteket, januari 2009

2009-01-05T11:24:00.001-08:00

Nattens djupa violoncell
slungar sitt mörka jubel ut över vidderna.
Tingens töckenbilder löser sin form
               i floder av kosmiskt ljus.
Dyningar, lysande långa,
sköljer i våg på våg genom nattblå evighet.
Du!  Du!  Du!
Förklarade lätta materia, rytmens blommande skum,
svävande, svindlande drömmars dröm,
               bländvit!
En mås är jag, och på vilande sträckta vingar
dricker jag havssalt salighet
               långt östan om allt jag vet,
               långt västan om allt jag vill,
och rör vid världens hjärta --
bländvitt!

Mera om Heathcliff

2009-01-03T05:13:00.000-08:00

Jag har sett flera adaptioner av Wuthering Heights (det finns hur många som helst) utöver den pjäs som jag "recenserade" för ett tag sedan. Alla dessa misslyckade adaptioner är misslyckade på sitt eget sätt (för att tala med Tolstoy). I den berömda svartvita filmatiseringen från 1939 med Laurence Olivier berättas bara första halvan av historien ordentligt, vilket jag också tror är fallet i 70-talsfilmatiseringen med Timothy Dalton vilken jag ännu inte har sett, men starkt misstror efter att ha sett youtubeklipp där filmen mest ser ut som Lilla huset på prärien. 1992 begicks ett fullständigt övergrepp mot Brontës roman i och med den fruktansvärda Emily Brontë's Wuthering Heights (starring Ralph Fiennes och Juliette Binoche). Det fanns inga rättigheter till namnet Wuthering Heights så därför slängde man in ett "författarperspektiv" där Emily Brontë i egen hög person får sitta vid några gravstenar och med en övertydlig berättarröst förklara vad som händer med Heathcliff och Cathy.

För några dagar sedan såg jag i alla fall BBC-serien från 1998. Det som var slående var att trots att denna adaption var den bästa jag har sett, var den ändå dålig. Två saker i Wuthering Heights tror jag är närmast omöjliga att översätta till film. För det första blir det svårt med de narratologiska skikten; i romanen får vi knappt höra några andra röster än Lockwoods och Nelly Deans. Därför vet vi inte vad vi har att göra med, vi måste förstå en skimrande och poetisk saga genom dessa delvis okunniga och komiska gestalter som inte verkar kunna förstå den själva. Det gör att berättelsen förmedlas på en oåtkomlig nivå med ett underbart tolkningsutrymme för läsaren. Cathy, Heatchcliff och Linton är de vi vill att de ska vara.

I en adaption måste man kanske i högre grad ta ställning för Heathcliff, mot Linton. För mig brukar det innebära att jag mest tycker synd om Linton och att Heathcliff är taskig och löjlig. Vilket osökt för mig in på det andra problemet som handlar om Heathcliffgestalten. I Oliviers tappning är han en slug gentleman som Rhett Butler, Dalton däremot är tvålfager som Ivanhoe och Ralph Fiennes beter sig som om han var först en förvuxen sextonåring och sedan en brittisk gentleman från 40-talet (den sortens roller briljerar han förstås i). Heathcliff är alltid falsk, tillgjord och löjeväckande på film. Kanske att detta beror på att den harlekeingestalt till man som Heathcliff är förebild för är någonting som män i allmänhet inte kan förstå och därför inte heller gestalta. Heathcliffgestalten är bortförklarandet av en fruktansvärd man som alltför många kvinnor har tvingats stå ut med. Han är ursäkten. Brutalitet och ondska är egentligen kärlek och ömhet. Att bli övergiven är egentligen att bli älskad. Och hans plågade själ kan till sist inte uthärda att leva utan oss och han kommer att komma tillbaka och då kommer vi att läka hans sår och vi kommer att kunna vila i varandra.

Tänk efter om inte samma historia finns i allt ifrån Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen till Twilight-serien och Harlekeinberättelsen Shejkens kyss. Verklighetens älskande man skulle inte vara en Heathcliff. Verklighetens brutale man skulle inte heller vara en Heathcliff.

Kärlek är bäst på bok.

Och distributörerna tänker: Han gör sig bäst i gult.

Hjärtats oro

2009-01-03T03:53:00.000-08:00

Kan någon snälla berätta för mig exakt vad som händer i den? Det enda jag vet är att Hjalmar Söderberg är en hare på en balkong eller något.

Jag behöver veta. Helst idag.

en notis

2008-12-30T13:47:00.000-08:00

Jag vet att det är lite ute med Stephenie Meyer. Men. Under julen har jag fått tillfälle att titta i de svenska översättningarna. Jag börjar allvarligt tro att en översättare faktiskt har som plikt att försköna när det behövs. För är texten helt outhärdlig: "Edwards läppar masserades mot mina". Det är ju inte bara dåligt utan till och med äckligt.

Breaking Dawn heter på svenska: Så länge vi andas.

tröttnar de aldrig?

2008-12-19T04:33:00.000-08:00

Varför o varför är genusdebatten så korkad? Det här och det här är för dumt för att man ens ska behöva bemöta det. Tanja Bergkvist (uppbackad av pajasen Per Ström) skriver på Brännpunkt att:

"Flera studier visar att de olika roller vi tar på oss är genetiskt betingade, ett biologiskt faktum, något naturen har sett till att gynna under tusentals år av evolution - troligen för att vi ska överleva. Olika roller är inget problematiskt så länge dessa värderas lika. Studier av barn, som bara är några månader gamla, visar att pojkar föredrar vissa leksaker (hårda) medan flickor föredrar andra (mjuka)."

Istället för att återigen rabbla upp alla problem med denna typ av forskning och istället för att beklaga sig över människors fullständigt onaturliga fixering vid vissa aspekter av "naturen" kan man ju försöka vara mer konstruktiv. Som Kielos frågade sig i Dagens Arena för ett tag sedan: varför slutar inte feminister att slå in öppna dörrar genom att gnälla på Per Ström och sätter lite lite press på Mona Sahlin istället. Fråga henne vad hon egentligen menar med att socialdemokratins feministiska uppgift är "att i sylvassa klackar" vara emot "allt vad kristdemokraterna är för".

Trött på Sylvia Plath-flickorna och Jack Kerouac-killarna

2008-12-18T06:18:00.000-08:00

Ni kanske vet att det har florerat en bokenkät i bloggosfären de senaste veckorna. Jag vet inte vem som är källan men bokhora har förstås hakat på. Frågorna är provocerande narcissistiska av typen "vilken bok läser du nu?", "vilken sida är du på" och "vilket bokmärke använder du".

Vem orkar svara, vem orkar läsa andras svar? Jag tror att de som svarar är bokälskande bloggare som omsorgsfullt fyller i enkäten, läser igenom den flera gånger och försäkrar sig om att de har svarat lagom bildat och tokroligt på alla frågor. Till exempel: just nu läser jag Vergilii död, jag är på sidan 451 (som i Farenheit 451!) och som bokmärke använder jag biljetten till Modernistas vip-fest på bokmässan 2007. Sedan läser de igenom andras enkäter för att se om någon har lyckats svara mer bildat och tokroligt. Då går de tillbaka till sina egna bloggar och ändrar.

Den värsta frågan är ändå: "Vilken bok har påverkat dig mest hittills?" Jag litar inte på människor som besvarar den frågan.

Canongates mytprojekt...

2008-12-17T03:46:00.000-08:00

...är något som jag planerar att tillägna ett par år av mitt liv.

Idén är förstås suggestiv. "The worlds finest writers" får välja en myt och skriva om den med en "modern twist". Margaret Atwood skriver därför en Penelopiad och Jeanette Winterson diskuterar maskulinitet i Weight, hennes omskrivning av Atlasmyten. Sveriges bidrag är Klas Östergrens Orkanpartyt som utgår från den fornnordiska Baldersmyten. Projektet ska pågå i femtio år. Hundra böcker ska släppas.

Hittills har jag hittat ungefär 20 ideologiska problem med serien. Gissa vilka.

Vikingabråket!

2008-12-11T09:23:00.000-08:00

Läs här om en grej som gjorde mig så indignerad att jag inte kunde plugga på flera dagar eftersom jag var tvungen att fila på ett elakt svar.

Och här är min senaste krönika om jämställdhet i Storbritannien - en krönika som dessvärre delvis ger Hinde rätt. Men jag ska tänka på att släppa lite på min antibrittiska pose i framtiden.

Nobelrapportering del 4 - Nightcap

2008-12-11T08:01:00.000-08:00

Banketten avslutades med tramsiga valser som "Rönnerdal" där jag försökte hålla mig så nära Ebba och Horace som det var möjligt. Sedan åkte vi med buss till Nobel Nightcap, efterfesten vars tema var "Litterära rum". Dessa fanns att välja på:

The Chronichles of Narnia
Kalle och chokladfabriken
Röda Rummet
1984
En världsomsegling under havet
En midsommarnattsdröm
Fantomen på operan
Mordet på orientexpressen
Ali Baba och de 40 rövarna
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
En studie i rött
Ikeakatalogen (haha)

Och, för vi var ju ändå på KTH,

Liftarens guide till galaxen

Allting kändes proffsigt och kul. Jag svepte en chokladdrink i "the chocolate bar" och rioja på operan. I Röda rummet åt vi ostron och drack champagne. Pluspoäng för bra tema och coola miljöer. Minuspoäng för att det var för trångt (och för många studenter) på festen. Jag fick runt fyrasnåret fruktansvärd skoskav och gick barfota hela vägen till Valhallagrillen där vi köpte pommes frites och tog en taxi 300 meter till Löjtnantsgatan.

Nobelrapportering del 3 - Madde och mat

2008-12-11T05:30:00.000-08:00

Jag vill inte verka besatt eller så, men vi (Den Yngsta Prinsessan och jag) är ju inte helt olika (säg att vi är lika, säg att vi är lika SÄG DET SÄG DET). Vem hade kunnat förutsäga att vi skulle ha samma frisyr?

Svensk damtidning rapporterar från middagen genom mig:

Förrätt: intetsägande shellfish på sjötunga (bortsett från en mycket god mussla).

Huvudrätt: lyckad kalv (jag saltade lite på den dock) med potatisterrin och en liten rotfruktsbakelse som såg ut som ett konstverk.

Efterrätt: inlagt päron med kex, choklad, glass och något gelégodis. Var lite för stor och all over the place för att kännas riktigt lyxig, men den var också god - på samma sätt som en stor portion glass med chokladsås är god.

Champangen: syrlig och lite för varm

Rödvinet: runt och gott

Dessertvinet: mjukt och sött

Konjaken: drack jag inte upp

Nobelrapportering del 2 - styling

2008-12-11T04:34:00.000-08:00

Såhär funkade det innan vi kom till festen:

Jag gick och stajlade mig på Blondinbellas favoritställe "Bobbys hårstudio". Först skulle jag se ut som (jag citerar frisören) Evita Perón, men när jag insåg att det var = att se ut som (jag citerar) Gwen Stefani bangade jag och gick istället på en look som påminde mer om (fortfarande citat) Kate Winslet i Titanic eller Lucy i Ett rum med utsikt.

Såhär var mitt och (den alltmer hjälplöse) frisören/makeup-artistens samtal:

Han: Hur hade du tänkt med makeupen?
Jag: Eh va?
Han (tålmodigt): Alltså, vad har du för färg på klänningen?
Jag: Blå
Han: (irriterad suck) himmelsblå, akvamarin, midnattsblå?
Jag (nervös): Ganska blank och klarblå
Han: Men okej, då tycker jag att vi ska köra på prinsessan Madeleine. Hon har ju ofta blått och så brun ögonskugga till det och det tar fram det blå i dina ögon, och rosor på kinderna och blabla etc. Vilka färger har du i din egen sminkväska?
Jag (förvirrad): Eh, jag har väl lite rouge...och ja, en kajalpenna.
Han (spärrar upp ögonen): okej....
Jag (urskuldande): Ja, alltså det är därför jag gick hit för jag är inte så van...
Han: Men vet du vad, om du blir blank i ansiktet eller sminket ringer och inte har något smink så kan du ju bara gå in på toaletten och badda ansiktet med toalettpapper.

När jag satt i frisörstolen sen och kände att jag borde vara mer som Carolina Gynning, var det enda jag kunde tänka på är att frisörbögar är kvinnors värsta fiender. Eftersom det fick mig att känna mig som en homofob flashade jag (något desperat) första sidan i min bok, "Flicka möter pojke" av Ali Smith, där det finns ett citat av Judith Butler – som i och för sig kanske inte är tillräckligt glamourös för att det ska impa på någon.

OK, jag inser att jag låter som en dryg akademiker som måste dra till med Butler och sin obefintliga sminknecessär så fort hon börjar känna sig underlägsen - ty INTELLEKTUALISMEN är åtminstone fri från skönhetshets. Problemet är just att den inte är det. INTELLEKTUALISMEN är lika sexistisk och vidrig som allting annat. Jag kanske får bjuda på ytterligare ett litet citat från Jean-Kladd:

Vän till mig som hade honom till bordet presenterar oss:

LL: Det här är Malin, hon är oerhört begåvad.
J-K (insuinerande): Jaha...
LL: Inte på det sätt du tänker på.
J-K (vänder sig till mig): Är du författare?
Jag (fnittrande): Inte då. Lilla jag - en författare. Skulle aldrig komma på frågan.

Nobelrapportering del 1

2008-12-11T03:10:00.000-08:00

Vad får man om man korsar blondinbella med en nazist?

Svar: en humaniorastudent som sviker sina ideal.

Nobelfestens nyckelord: etikett, sexism, lyxigt, KTH, dyrt, kultur, japaner, hattar, ordnar, mat, sött vin, prominenta personer, guld

Och Katarina Frostenssons man (vars rykte väl inte är det bästa) sa såhär till mig (snarare om mig, över mitt huvud): "Vad förbannat snygg hon är, hon ser ut som prinsessan Madeleine – om jag inte vore bög..."

Det är det sista jag säger om listan

2008-12-09T04:37:00.000-08:00

Jonas Thente skriver:

"Könsfördelningen då? Jo, om man vill en kvoterad lista så kan man för all del göra det. Fast då skulle man få kalla den något annat än De 100 mest inflytelserika."

Men är det verkligen det som är problemet? Själv ser jag två problem med Thentes förklaring. För det första fattar jag inte vad som avses med "inflytelserik litteratur". Det verkar ha något med en idédebatt att göra. En idédebatt som avgränsas på vilka grunder då? Som berör vem? Där vilka då tillåts delta? Antagandet vilar på en föreställning om att en viss typ av människa (den intellektuelle mannen) utgör den historiska principen och kan användas som måttstock när man ska bestämma vad som har varit mest inflytelserikt.

För det andra: låt oss säga att vi godkänner de ramar inom vilka denna puckade lista utformas. Även OM vi gör det: varför har en ideologi uteslutits? Varför finns inga feministiska tänkare (förutom Simone de Beauvoir) på listan när genusperspektivet är det som i dagsläget dominerar akademien? Kan det vara av samma skäl som Ayn Rand inte finns på listan? Det handlar om ideologi som inte anses särskilt viktig av internationella PEN-klubben? Inte vet jag, men det känns ju tryggt att listan i alla fall underminerar sig själv. Även om det alltid finns någon där som är villig att försvara den.

Förresten har jag lagt upp bilder på facebook.

storstadsmentalitet?

2008-12-03T14:25:00.001-08:00

Här sammanfattas vad jag har försökt förklara om Sthlm för diverse Scandinavian-lovers ungefär 100 gånger sedan jag kom till Skottland.

Patetiskt

2008-12-03T11:07:00.000-08:00

på 70-talet existerade tydligen inga kvinnliga tänkare/författare av rang.

Maskulinitet och Coca-Cola

2008-12-03T03:01:00.000-08:00

Nämen ser man på, det är fler som har retat upp sig på reklamen för Coca-Cola Zero "break-up as it should be".

Det var min retorikvän Frida som förklarade för mig varför Zero-reklamen måste vara så korkad och sexistisk. Zero är en lightprodukt (precis som den tydligen kvinnligt konnoterade Coca-Cola Light) och därför måste reklamen kompensera den omanliga produkten genom att slänga in så många ängsliga manlighetsstereotyper som möjligt. Några av Zeros reklamfilmer, till exempel den där en tjej har colaburkar istället för bröst har inte nått Sverige. Jag undrar varför.

Coca-Cola Light har en något trevligare reklamfilm som betydligt mer diskret riktar sig till ett specifikt kön. Olika typer av "crazy" kvinnor gör till tonerna av Alphabeats Fascination fula miner på bröllopsfotot, kör snabbt som satan om en snubbe i sin coola bil, spöar en annan snubbe i tv-spel, öppnar burken åt en kille som är svag, skvätter ner gamla tanter genom att göra bomben i simbassängen etc.

Ställer man dessa reklamer mot varandra blir det uppenbart vilket vidrigt och hycklande företag Coca-Cola är.

Såhär skrev Linna Johansson i somras under rubriken "Vi måste tala om reklamen".

"Det finns överhuvudtaget inget offentligt feministiskt samtal om till exempel reklam. Bildkritiken är ett feministiskt no-no. Ja, mer än så: reklamen är ett sorts kulturkritikens no-no. Vi talar helt enkelt inte om reklam.
Varför inte? För att det är för enkelt, antar jag. För att de anklagelser som riktas mot reklamen, att den med [Birgitta] Ohlssons ord är "korkad", också är dess triumf. Det korkade, vet vi innerst inne, diskuterar man inte, det ignorerar man."

Att avfärda reklam som korkad är förstås att göra det lätt för sig. Zero-reklamen är skitsmart, strategisk och konsekvent. Så sluta köp den där vidriga sexistiska lightläsken – det gör större skillnad än att reklamen fälls hos ERK.

10 viktiga böcker

2008-12-02T08:10:00.000-08:00

Bara för att bevisa godtyckligheten i de listor som jag kritiserar.

Ladies and Gentlemen, I give you:

Skitviktig skönlitteratur från 1950- och framåt.

1. Gabrielle Wittkops Nekrofilen - för estetikens triumf.

2. Vladimir Nabokovs Lolita - av samma anledning.

3. J.D Salingers Catcher in the Rye - för att den är rakt igenom empatisk

4. Jean Rhys Wide Sargasso Sea - för att den genom världens vackraste språk sammanfattar postkolonial och feministisk teori från 60-talet och framåt.

4. All Harlekeinlitteratur – för dess female gaze och subversiva kraft.

5. Jeanette Wintersons Oranges are not the only fruit - för dess humor och dess upplösande av gränsen mellan fiktion och verklighet (långt innan Paul Auster tänkte tanken för övrigt)

6. Gerd Brantenbergs Egalias döttrar - för att den likt ingen annan litteratur synliggör vad språk egentligen är och innebär.

7. Stina Aronsons Feberboken - för att det är en berättelse som skulle kunna vara hela världens dagbok. Och för att den dekonstruerar det manliga geniet.

8. Elfriede Jelineks Pianolärarinnan - för dess omöjlighet.

9. Sarah Waters Fingersmith – för dess suveränitet gentemot världens mest kanoniserade genre: den viktorianska romanen.

10. Zadie Smiths On Beauty - för dess absoluta briljans.

Idoldyrkan

2008-12-01T15:12:00.001-08:00

Robert Pattinson som spelar Edward i Twilight har mer än 200 fejkprofiler på facebook. Om nu inte någon av dem är den riktiga - vad gör man då om man är superkär i Edward, förlåt jag menar Robert Pattinson? Tänk om man är helt desperat och måste måste få kontakt med honom? Är det enda man kan göra att åka till USA och vänta i en mall tillsammans med "Team Edward" och "Twilightmammorna"? Och hoppas hoppas att han skymtar en i folkmassan och bara förstår: just HENNE vill jag sjunga min egenkomponerade gitarrmusik för.

Vad annars kan man göra?

Mina herrar och damer

2008-12-01T14:37:00.000-08:00

Jonas Thente har i sin blogg börjat lägga upp någon lista från 80-talet som gör anspråk på att vara en förteckning över västvärldens viktigaste litteratur sedan 1940-talet

"Internationella PEN-klubben tog fram listan för att informera östeuropeiska författare, förläggare och intellektuella om vad som hänt i västvärlden och vilka litterära verk som haft och har störst inflytande på tänkandet", skriver Thente.

Från 1940-talet finns en kvinna med. Det är Simone de Beauvoir. Från 1950-talet finns en kvinna med. Det är Hannah Arendt. På 1960-talet har det tillkommit en kvinna. Det är Mary Douglas.

Jag klagade i kommentatorsfältet och uppmanades av herr Thente med att komma med förslag på 10 kvinnor som platsar, samt med förslag på 10 (nämnda) män som inte platsar. Jag blev i kommentatorfältet också beskylld för att "genusdravla".

Därför: ta en titt på Thentes lista och hjälp mig. Att det inte skulle finnas inflytelserika böcker skrivna av kvinnor under denna tid är genomkorkat. Tillexempel är 1984 med på listan. Karin Boye skrev Kallocain 9 år innan Orwell publicerade 1984.

jämställda föräldrar

2008-11-30T14:53:00.000-08:00

Jag litar på att 80-talisterna fixar det!

Ett exempel för att ingjuta lite hopp i alla er som misströstar.

Listor och kanon

2008-11-30T10:12:00.000-08:00

Här är några länkar till olika listor. Med "världen" verkar nedanstående tidningar, förlag, nätbokhandlar mena "den engelskspråkiga världen". Men man vet aldrig - Guardian har ju lyckats klämma in Cervantes på första plats. Är han måhända det etniska alibit?

Världens bästa böcker 1.

Världens bästa böcker 2.

Världens bästa böcker 3.

Dessa listor är ett sätt att reproducera föreställningen om vad som är vår litterära kanon. Men att kanon skulle ha något som helst att göra med makten att bestämma vad som är kvalitét är förstås att bortse från människors kärlek till böcker, ty kanon är ohjälpligt inskriven i våra kroppar. Amazon, The Guardian, Random House (ett av världens största bokförlag) har förstås noll egenintresse i att berätta för världen vad som är bra litteratur.

Det enda ord jag kan tänka är "godtycklighet". Varför är James Joyce med tre gånger, men Virginia Woolf bara en? Varför är Byron omnämnd men inte Emily Brönte? Och vem tusan är Booth Tarkington, Johann D. Wyss och Edmund Morris?

Apropå att vara fjorton:

2008-11-30T07:40:00.001-08:00

Han är jävligt bossig och lika hård och kall som Michelangelos David men:

I LOVE YOU EDWARD I LOVE YOU!!!!!

Det här inlägget ryker om 24 h.

Vad är musik egentligen?

2008-11-30T07:06:00.000-08:00

- Vad heter du?

- Var kommer du ifrån?

- Vad pluggar du?

- Varför valde du Edinburgh?

Och jag vet att snart kommer den, frågan som uppenbarligen är så viktig för så många människor:

- Vilken musik lyssnar du på?

Men jag har ingen lust att vulgobeskriva mina "mörka sidor" genom Morrisseylåtrader, mitt "djup" genom Patric Wolfs eller Rufus Wainwright gnälliga toner, mina politiska ställningstaganden genom Joni Mitchell, mitt kärleksliv genom Anna Ternheim, min fördomsfrihet genom Shakira eller min musikalitet genom Eric Satie. För jag tror inte att det är så perverst att kultur bara finns till för att definiera den egna personligheten.

Vilken musik jag lyssnar på? Jag lyssnar inte på musik.

För folk som likt fjortonåringar fortfarande måste tala om konserter de har varit på eller om sin skivsamling är det ett mycket provocerande uttalande. Som att säga att du inte har någon själ, upplyste en kille mig om i fredags. Fuck off.

Jag beklagar att jag varken kan förse er med detta Proustcitat på svenska eller franska men:

"I wondered whether music might not be the unique example of what might have been - if the invention of language had not intervened - the means of communication between souls."

Had language not intervened. Just det.

Mera Jeannet och Le Clézio

2008-11-25T15:27:00.000-08:00

Trots att Johan Wollin de facto vet vad en blogg är, läser bloggar, skriver texter som publiceras på bloggar etc. tror jag att han har missat att det inte är så vanligt att läsa bloggarkiv. Eftersom jag alldeles nyligen upptäckte denna kommentar (till inlägget om Le Clézio), tyckte jag att det vore lämpligt att dela den med er:

"Sedan det att några veckor av kompakt tystnad förlupit och möjligheten att belönas med herrar Nordin-Engdahls korrespondens säkerligen sedan länge gått förlorad, har jag ändå slutligen beslutat mig för att ta bladet från munnen. Jeannets artikel, som till en början syntes mig mer underhållande än argumentatoriskt vattentät, har av någon anledning dock dröjt kvar i minnet och så sakteliga har en och annan insikt slagit rot. Ehuru plågsamt medveten om att bloggosfäriskt meningsutbyte förutsätter mer snabbtänkta inlägg, tar jag mig ändå den blygsamma friheten att uttrycka mig inom ramen för en diskussion som världen (eller åtminstone läsarna av denna blogg) sedan länge lagt till den ovillkorliga förflutenhetens handlingar.

Låt oss bortse från det något simplistiskt svepande draget i Jeannets resonemang, för att istället söka ta vara på essensen av det han faktiskt försöker säga. Det skrivna ordet, tycks han mena, kan uppdelas i en litterär och i en icke-litterär del. Det huvudsakliga skälet till varför Le Clézio aldrig borde ha förärats med Nobels litteraturpris är det faktum att hans böcker är ett uttryck för den senare, dvs. den icke-litterära, kategorin. Ty hur kan någon som inte skriver litteratur – dvs. någon som inte ens kan göra anspråk på en plats i den franska litteraturen – belönas med världens mest ansedda litteraturpris? Vad annat kan det vara än det olyckliga resultatet av dessa ”den stora förvillelsens dagar”?

Men låt oss för ett ögonblick bortse från Le Clézio, som jag för övrigt aldrig läst, och låt oss framför allt lägga den stora förvillelsens dagar, till vars försvar och förfång man säkerligen kunde tillföra både det ena och det andra, åt sidan, för att i Jeannets fotspår istället diskutera på vilket sätt det litterära uttrycket skiljer sig från det icke-litterära.

Jeannet avfärdar tanken på att litteraturen skulle ha något med känslor att göra. Det som definierar huruvida en text är litterär eller inte, har ingenting att göra med de eventuellt goda eller onda avsikter som densamma på det ena eller det andra sättet lyckas förmedla. Litteraturens litterära karaktär är med andra ord inte avhängig av den eventuella moraliska funktion som den avsiktligt eller oavsiktligt används för att fylla. Huruvida en text är litterär eller inte avgörs därför inte heller av huruvida den visar upp sidor av tillvaron som tidigare inte belysts – åtminstone inte så länge det enbart handlar om att gräva fram det fördolda, det undangömda, det förtryckta, i syfte att låta det komma till tals inom ramen för en uttycksform som det tidigare förvägrats. En sådan text må vara aldrig så hedervärd, av aldrig så stor självkritisk, politisk eller emancipatorisk betydelse – verkligt litterär blir den först i det ögonblick då den också ansluter till de allmängiltigas domän.

Vad betyder det? Vari består den litterära allmängiltigheten? Jeannet säger att litteraturen är en ”question de phrases” – en fråga om ord och satser, om språket självt, om det uttrycksmedel med vilket tillvaron synliggörs. Den allmängiltiga litteraturen förhåller sig till tillvaron i dess allmängiltighet: den ger oss en utblick mot det vi redan sett, mot det vi redan tror oss veta, på ett sådant vis att vi upptäcker det på nytt. Det som orsakar känslan av att i Rimbauds efterföljd ”läsa på nytt” är den syntaktiska anomali, den språkliga förvridning, som skänker en okänd färg, en ny smak åt det evigt igenkännbara, eller förskjuter villkoren för dess uppenbarelse. I den mån litteraturen tränger in i en av tillvarons perifera eller eventuellet undanskymda detaljer, förmår den, enligt detta synsätt, ändå att komma till uttryck som koncentratet av dess helhet, ty den står öppen och uppfläkt, med inälvorna andandes ut mot dess splittring och försoning. Litteraturens värde framgår följaktligen inte av karaktären av dess objekt, ty detta ligger utanför litteraturen själv. Först sedan texten lagt beslag på sitt föremål, fört det in i dess egen värld, och tillfört det den dimension över vilken endast den själv förfogar, omskapat det till det genuint litterära uttryck vars uppenbara förbindelse med existensen slår ned som en förbryllelsens snilleblixt – först då är litteraturen allmängiltig, stor, och otvivelaktigt litterär.

I André Gides förord till ”Den omoraliske” sammanfattas – på ett mycket elegantare sätt än vad någonsin herr Wollin och förmodligen också monsieur Jeannet vore istånd till – grunddragen i det estetiska förhållningssätt som placerar konsten bortom – eller hitom – de hedervärda avsikternas och de godas känslornas verkningsfält. Det korta förordet, som i verkets arkitektonik fyller funktionen av en författarens apologetiska signatur, börjar med en i mitt tycke suveränt ”litterär” liknelse över den föreliggande boken; ja, kanske över litteraturen som sådan:

”Jag ger er denna bok för vad den är värd. Den är en frukt full av bitter aska; den är som öknens kolokvinter, som växer på kalkrika platser, och vilkas saft blott bränner den törstandes strupe, men som strödda över den gyllene sanden dock ej saknar skönhet.”

Litteraturen är just litterär i den mån den inte går oss till mötes, inte lever livet med oss, utan avtäcker livet inför oss. Alldeles oavsett huruvida Le Clézio är värd sitt Nobelpris, är det också mot bakgrund av denna avtäckande kraft som litteraturen, just i egenskap av litteratur och inget annat, förtjänar att bedömas."

Tramsigt, okunnigt, Gregoriusälskande...

2008-11-24T15:28:00.000-08:00

Nu har recensioner på bokhora.se börjat citeras på omslag till nyutkomna pocketböcker. Varför då? Ibland undrar jag om det bara är jag som tycker bokhora är ett rätt fejkigt och kasst koncept? Fejkigt för att det är dålig en ripoff på sajten bookslut och kasst för att alla bokhororna utom H. Dahlgren (superkändis på en massa communities under nicket "thegirlleastlikelyto") är rätt dåliga recensenter.

I vampyrdebatten var jag måttligt imponerad av bokhorornas inlägg, och bokhoran J.Lindbäcks svar när hon intervjuas i DN om Augustpriset gör knappast saken bättre:

Varför ska vi ha litterära priser - det går ju inte att tävla i kultur?

Svar: Jag tycker det går att tävla!

Vilken bok är din favorit i den skönlitterära klassen i år, och varför?

Svar: Jag har bara hunnit läsa barn&ungdomsböckerna, och därför blir det en vild gissning på vilken min favorit bland de skönlitterära är - PO Enqvist. Grundat på magkänsla, massa intervjuer med honom om boken, och det faktum att jag inte är så förtjust i lyrik.

Vilken titel är din favorit genom åren?

Svar: Svårt att välja en, men jag säger "Gregorius" av Bengt Ohlsson då.

länkar

2008-11-23T03:39:00.000-08:00

om Ernesto Guerra.

Anna och jag kan skryta med att bli omnämnda i oberoende konservativ norsk dagspress.

Och så har jag faktiskt hittat min "kontroversiella" krönika här.

Senare:

Okej, efter lite efterforskingar om den norska tidningen "Adressa" hittar jag detta på wikipedia:

In response to the attack on the Danish embassy, the newspaper published on June 3 2008 a caricature of a Muslim with a turban, a suicide belt and a T-shirt with the text "I am Mohammed and no one dares to publish me!" written on it. While the drawing itself has been claimed to be a caricature of the Prophet Muhammad, the cartoonist behind the drawing, Jan O. Henriksen, and the publisher, Arne Blix, assured the drawing represents terrorists who make violent acts in the Prophet's name. "It is not an attack on the Prophet and Islam, but an attack on those who claim they are defending Muhammad, but who in reality are people with violent intents."

Utmanad

2008-11-23T03:24:00.000-08:00

Enligt Anton pågår det en "bloggutmaning" på en rad bloggar just nu. Jag letade mig tillbaka till åtminstone fem så det måste sägas stämma. Utmaningen lyder: slå upp sidan 56 i närmaste bok och skriv ner femte meningen på sidan (vilket fantastiskt litteratursociologiskt experiment ropar töntmalin inuti mig).

Alltså:

"Detta är din värld! Det kan man kalla en värld! -"

- Friedrich Nietzsche, Tragediens födelse.

Det roligaste är att trots att det är den femte meningen är den placerad nästan längst ner på sidan. Hur kan det komma sig tror ni?

PS. Tragediens födelse låg närmast inte enbart för att jag går till sängs med Nietzsche varje kväll, utan för att den på grund av sin behändiga storlek tjänar som underlägg till min dator för tillfället.

Hyllning till Andra Avenyn

2008-11-22T06:31:00.000-08:00

Såg idag ett samband mellan två popkulturella fenomen. Den låt som Johan Palm sjöng i Idol fredags - Friday I'm in love - är vinjettmusik till fantastiska Andra Avenyn på svt.

Vad var det egentligen som hände med Andra Avenyn? Först tittade ingen, sedan tittade några "ironiskt" - och plötsligt följer alla det slaviskt. Andra säsongen har dessutom introducerat den onde mattelärararen Greger (nu när snusk-Håkon är ute ur bilden) som tillsammans med sin sociopatfru lyfter serien till oanade höjder.

Intressanta och nyskapande grejer med andra avenyn:

- mejl och sms är fullständigt integrerat i serien på ett bra sätt - vilket är rimligt eftersom serien har anspråk på att vara realistisk.
- det finns ett helt community av fiktiva rapporter, intervjuer och bloggar. Där lever tittarna med gestalterna och i forumen skriver tillexempel Anna åtta år att hon mår så dåligt för att "Angelica" blev skjuten (obs. På sitt bröllop. Av en kille som heter "Dildo").
- Man har en ambition att "skildra minoriteter", vilket innebär att några av gestalterna är gay och att några är muslimer (serien behandlar ämnen som islamofobi, men på vilket sätt detta görs kan diskuteras - tror dock att det är välment).

Det enda jag önskar mig nu är att Andra Avenyn får en manusförfattare som vet hur unga människor pratar och beter sig. De skakar till exempel inte hand med varandra på skolgården första gången de ses, och de svänger sig inte hejvilt med lillgamla uttryck som "då får du med mig att göra".

Jag är Linda Skugge

2008-11-21T04:19:00.000-08:00

Det kom ett jätteargt mejl till Ergo apropå min senaste krönika om andra världskriget. Ack, jag som på min höjd trodde att jag skulle uppröra någon enstaka ung pretentiös historiker i "ett inrunkat studentrum i Flogsta". Inte anade jag när jag skickade in krönikan att jag skulle upplevas som ett ignorant exempel på de högerextrema krafter som vi ser mer och mer av i Europa. Kan inte publicera mejlet här av upphovsrättsliga skäl (en av de lärdomar jag drog från Fittstim), men jag kan citera en liten del ur det:

Det är miljoner människor i hela Europa som har på något sätt blivit märkta av kriget, som för dem inte är bara ett "okänt avlägset förflutet", utan en högst levande förfärlig verklighet, och de har fog för det. Förutom dem som fortfarande lever och har upplevt krigets värsta fasor och mord, kan det vara unga människor vars föräldrageneration eller far(mor)föräldrageneration blivit mördat, deporterad, torterad osv [...] jag skall inte gå in på enskild berättelse, jag vill bara säga att detta är en högst verklig och levande realitet också i dag. I stället för att göra sig lustig över detta borde hon visa respekt. Det finns även en annan aspekt på det hela. I dagens Europa växer sig ånyo de högerextrema krafterna starka, synagogor skändas, zigenare förföljs [...] Ännu en annan aspekt på detta är artikelförfattarens fullständiga ignorans när det gäller Sveriges roll i 2 världskriget, med transport av nazityska soldater till Norge, med försäljning av malm till nazisterna, med vägran att hjälpa judar, osv [...]

Vad ska jag säga? Känns lite unket att gnälla över att folk inte fattar ironi nuförtiden. Jag måste lära mig att skriva tydligare helt enkelt.

och en ny krönika...

2008-11-19T14:57:00.000-08:00

...som jag fortfarande inte kan länka till finns på ergo.nu. Passa på att läsa Kristin Rehnqvist krönika om postmodern bilism också. Det är precis så jag föreställer mig att det kommer att bli att lära sig köra bil.

Första McDonalds öppnar i Ryssland

2008-11-17T14:59:00.000-08:00

Eftersom jag är med på en mejlinglista för "Cultural Studies" (nej ämnet finns inte i Sverige. Överhuvudtaget verkar det som vi undviker ämnen av "studies"-typ) får jag såna här bilder på mejlen.

60-talisterna är ett köttberg

2008-11-10T01:00:00.000-08:00

Jag förstår ibland inte vad det är för fel på 60-talisterna. Ideologiskt är de "feminister" och "allt annat än homofober", men på en känslomässig nivå blir det lite för jobbigt. Känns något av detta igen?

Det är bara de "fjolliga bögarna" som syns i media - och är inte det synd för alla normala Svenssonbögar? Varför måste lesbiska tjejer vara så aggressiva. Och det är ju skandal om man börjar kvotera så att kön går före kompetens. Och egentligen tänder dam inte på en karl i diskhandskar utan vill helst ha en riktig man som Bond som "vibrerar av undertryckta känslor".

Ta alla 60-talisters favoritförfattare Stieg Larsson som exempel. Hej och hå vad frigjort det är när Lisbeth Salander ligger med andra snygga brudar. Kärlek är emellertid någonting som hon känner för Larssons alter ego Mikael Blomqvist. Han är förstås "ohjälpligt heterosexuell", men ändå (darr på rösten) feminist (även om den feminismen, som Rasmus klarsynt har påpekat, mest verkar bestå i att han hatar våldtäktsmän).

Eller Läckberg då, 60-talisternas andra favoritförfattare, som också kallar sig feminist. Även här är hela (den ändå rätt anspråksfulla) diskussionen om feminism så trivialiserad att man blir trött. Camilla Läckberg skriver tröstlitteratur för kvinnor som vill ha stöd för sin uppfattning att alla karlar alltid har fel och alla kvinnor alltid har rätt. Hon river av samhällsfrågor som kvinnomisshandel, homofobi, dokusåpor, klasskillnader, tonårsfylla, nynazism och lite annat. Allt med samma lättvindighet. Överklass och rikedom är beviset för att God Smak Och Pengar Inte Följs Åt, kvinnomisshandlare är heltigenom onda, dokusåpadeltagare är dumma i huvudet, nynazister är också dumma i huvudet men har förmodligen haft en taskig barndom. Vad man ändå får ge Läckberg är att det inte är en Harlekeinman eller en Bond som är manlighetsidealet i hennes böcker. Personligen vet jag inte om det hjälper. Svenssonkillen och polispappan Patrik får mig att vilja gå och dö. Man kan läsa här om ett annat manlighetsideal.

Vittrande Wuthering Heights

2008-11-07T06:42:00.001-08:00

Igår såg jag och mina gästande vänner en uppsättning av Wuthering Heights på King's Theatre i Edinburgh. Det var en typ av teater som man inte ser i Sverige så ofta - det vill säga en ren adaption av boken på klassiskt brittisk manér. Ett försök att berätta boken på scen helt enkelt, utan att egentligen tillföra någonting alls. Vad händer i en sådan uppsättning förutom att det är underhållande att höra repliker ur ens favoritbok läsas högt? Well, inte så mycket händer. Men mycket går förstås förlorat. Jag tror i och för sig att jag ändå hade kunnat uppskatta föreställningen om det inte hade varit för Heathcliff. För det första var han rätt dålig för det andra var han omystisk, för det tredje var han lönnfet. Men droppen - eller "the last straw" som man säger på engelska - var hans skallighet. Jag förstår inte hur man resonerar när man låter en man med tydlig begynnande flint spela tonårig Heathcliff. Då kan vi lika gärna ha en överviktig Catherine också (för det skulle ju ofta hända). När en text inte moderniseras eller tolkas på ett nytt och utmanande sätt är det viktigt att gestalterna är hjältar och hjältinnor på samma sätt som de är i romanen. Särskilt när man spelar på alla upptänkliga romantiska strängar (pampig musik och teateråska till exempel) för att återskapa en känsla av kärlek och död. Annars känner man ju noll när man tittar!

Ärligt talat så var det bästa porträttet det av fjanten och berättaren Lockwood. Och det säger ju en del.

Förnumstiga barn tycker till i DN

2008-11-02T03:47:00.000-08:00

"Jag tror han jobbar med teknologi. Eller som clown på kalas."

Extra extra

2008-11-01T08:52:00.000-07:00

Igår firade jag Halloween istället för Allhelgona. Efter ett storslaget och makabert hyllande av de döda var jag i morse inte kapabel till någonting annat än att läsa tidningen i sängen. Dagens Arena lyckas gång på gång:

Obama är inte bara svart, och kanske också muslim, men dessutom kvinna - läs här

Feminismens diktatur - läs här

Kvinnors rättigheter säljs ut i kriget mot terrorismen - läs här

Något är ruttet i svensk feminism - läs här

Saker om Sverige som de inte förstår

2008-10-30T04:47:00.000-07:00

- Skandinavisk design (looks like a hospital)

- Hur det kan vara varmare inomhus i Sverige på vintern än i Storbritannien (isn't it colder in
Sweden? Jo, men vi råkar veta hur man isolerar).

- ”Det personliga är politiskt!”

- Strindbergs storhet – de vet inte ens vem han är (plats för rått skratt).

- Pappaledighet

För någon vecka sedan deltog jag i en diskussion för fjärdeårsstudenter i svenska. Utifrån denna artikel skulle vi diskutera jämställdhet och föräldraförsäkring. Jag trodde att det skulle bli världens tråkigaste diskussion eftersom det är helt uppenbart att killen i artikeln har rätt.

Haha. Försök ha en diskussion om jämställdhet med studenter uppvuxna i ett land där mammorna stannar hemma i 19 år innan de blir proffsbloggare: "Jag har aldrig mått dåligt av att min mamma stannade hemma med mig, och nu är hon egen företagare utan någon som helst arbetslivserfarenhet."

OK, men vad händer med din mamma om din pappa drar? Då har hon ingen pension och kommer att frysa ihjäl på vintern eftersom ni fortfarande inte har lärt er att isolera husen ordentligt.

valbanaliteter

2008-10-29T13:07:00.000-07:00

Skotska tidningar tenderar inte helt oväntat att hålla på Obama. För någon vecka sedan läste jag en intervju i The Scotsman gjord av en utrikeskorrespondent någonstans i Midwest. Man hade valt att intervjua vit arbetarklass från gudsförgätna hålor på landsbygden. Intervjuobjekten var överrens om att Obama förmodligen var bättre för ekonomin, but "are you gonna vote for him?" frågar journalisten. Varpå tant i 60-årsåldern svarar:

"Hell no. He looks like a terrorist. A friend of mine thinks he is Antichrist."

Enligt ett seminarium om det amerikanska valet som jag var på ikväll finns det tre saker som kan vända valet till McCains fördel:

1. En "game changer" i form av Osama bin Laden ("or something") som gör att man börjar tala mer om terrorism och utrikespolitik.

2. "New messages" av typen "Joe the Plumber" eller argument som att: "Obama wants to turn United States into a socialist country like Sweden".

3. "New, unlikely voters stay home".

Den jävligt coola föreläsaren berättade också att det pumpas in ungefär 4 miljarder dollar i presidentkampanjerna. Att jämföra med 6 miljarder dollar som spenderas varje år vid Halloween.

Jag konstaterar: allt jag vet om amerikansk politik har jag lärt mig av The West Wing.

PS. Är inte Sarah Palin sjukt karismatisk ändå? Jag kan inte sluta titta på henne. Ett av hennes bästa citat: "Jag är inte den som tror att klimatförändringarna beror på människan."

4 meningar

2008-10-28T08:19:00.000-07:00

Censurerat inlägg har blivit till krönika i Ergo under titeln "Vikingablod". Tyvärr kan jag inte länka, men artikeln är åtkomlig via Ergos hemsida.

3 kommentarer (varav en min egen) är för övrigt inte tillräckligt för att ni ska få veta vad Horace säger till Fredrik Nordin (där fick Fredrik en ny google-träff). Skyll er själva.

Med den höglitterära smakens passadvind för pannan

2008-10-24T14:19:00.000-07:00

Jag låter Johan Wollin invardera mitt bloggutrymme då han har knåpat ihop en (med största sannolikhet) förträfflig översättning av en fransk artikel, författad av en fransk litteraturprofessor vid namn Jeannet. Artikeln handlar om varför Le Clézio inte är tillräckligt litterär för att förtjäna den plats i kanon som nobelpriset innebär.

Eftersom Johan Wollin är en av de män som jag aktar högst i min bekantskapskrets hade jag problem med att finna en titel värdig inlägget. Jag övervägde dessa:

1. Det är Wollin förstås!
2. Wollin på nya äventyr
3. Wollin slår till igen
4. En lektion i franska

Läs och diskutera. Jag skulle tycka att det var särskilt intressant att höra:

1) Vad ni tycker om Jeannets syn på kanon (vad innebär den?)
2) Vilka förstameningar ni känner till som skapar en omedelbar effekt av verfremdung.

Om ni diskuterar tillräckligt mycket kommer jag att belöna er genom att publicera en viss herr Nordins korrespondens med ständig sekreterare Horace Engdahl.

Jean-Marie Le Clézio eller den oförtjänte Nobelpristagaren

Det är inte politiskt korrekt, sägs det, att förkasta eller kritisera Le Clézio – en, i dessa förvillelsens dagar, så eminent företrädare för de goda känslorna, för de ädla avsikterna. Alltså ger denne man blott upphov till allmän samstämmighet. De goda känslorna och de rättrådiga avsikterna framställer emellertid inte per automatik goda meningar, och litteraturen tillhör inte känslans domän.

En person, som jag inte uppskattar, publicerade år 1985 en artikel i L'Express, som gick ut på att det årets Nobelpristagare (Claude Simon) var en skam för den franska litteraturen. Låt oss fundera över ordens verkliga innebörd. Frankrike har under femtio års tid producerat stora författarskap (Gracq, Sarraute, Simon, Des Forêts, Blanchot, Duras, Butor, Pinget, Cixous, Michon, Ernaux, Bergounieux, och några till); allihop författare av allmängiltiga – och som sådana erkända – verk. Frankrike exporterar även en viss mängd franska eller franskspråkiga författare, publicerade av parisiska förläggare, välsålda och rikligt översatta: Amélie Nothomb, JMG Le Clézio, Alexandre Jardin, och många fler. Dessa författare överskrider obehindrat landsgränserna och förmedlar mer eller mindre hedervärda tankar, men är de för den sakens skull verkligen lämpliga nobelpriskandidater? Men vari – kunde man invända – består egentligen skillnaden mellan en stor författare och en liten, eller för den delen en simpel best-seller-författare, och vem är egentligen jag att förkunna Michon eller Cixous värdiga och Le Clézio ovärdig ett Nobelpris?

Det är i egenskap av professor i fransk litteratur som jag i det här sammanhanget önskar uttala mig, inte i egenskap av författare. Det som skiljer ett kanonisk författarskap (un "classique") från en enkel best-seller-författare är självfallet allmängiltigheten, säregenheten, det nyskapande brottet som det förra representerar, och som den senare saknar. Det är inte mängden Google-träffar som avgör en författares allmängiltighet eller säregenhet. Mätt enligt sådana kriterier skulle Amélie Nothomb förmodligen förefalla mer betydande än Julien Gracq. Bör man därför med omedelbar verkan stävja denna orättvisa och publicera Nothomb i "Bibliothèque de la Pléiade" ( = officiellt kanonisera henne, övers. anm.) ?

Inte heller avgörs detta av antalet språk till vilka författare i fråga översatts: Alexandre Jardin översätts, till dennes skrytsamma förtjusning, mer än Mallarmé (som sedan länge varken har möjlighet att nedslås av detta faktum, eller skratta åt det). Le Clézio, vars första böcker jag gillat – måhända de enda som överensstämmer med Nobelpriskommitténs definition av hans författarskap som ett "brottets" verk –, har emellertid alltid varit en omständlig och babblig författare. Allt sedan åttiotalets början har han skrivit best-sellers.

De litterärara verk som verkligen räknas äger på förhand ingen given publik, de inpräntar långsamt sina spår i sanden, går sin egen väg. Marguerite Duras författarskap kom att behöva femtio titlar innan det med Älskaren slutligen fick sitt genombrott – men förärades för den sakens skull dock aldrig med Nobelpriset. Det som utgör Duras allmängiltighet, det är en outsäglighet, en mening som denna: "Varje dag såg man detta: det skrivna havet."

Det som utgör Genets allmängiltighet är t.ex. – för att ta en annan öppningsfras – ett eposets vinddrag: "Tidningarna som kom ut vid Paris' befrielse i augusti 1944 sade allt om dessa dagar av barnslig heroism, dagar då kroppen rykte av djärvhet och övermod." Det är den slutgiltiga metaforen, det svajande, omskakande sammanbrottet som gör att man – precis som Rimbaud önskade – har känslan av att läsa på nytt. Precis som i Prousts berömda öppningsrad "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs" framtonar – i kraft av en viss syntaktisk vridning, av en haltande jämvikt, av en improviserad inkonventionalitet, av en darrning – den litterära stilens inre skälvan och blickens skärpa.

Tillbakagång

Låt oss jämföra – återigen på måfå: det är är den enda av Le Clézios böcker som för ögonblicket råkar befinna sig på överkomligt avstånd – med öppningsraderna i Afrikanen (2004): "Varje människa är resultatet av en moder och en fader". Gripande, omtumlande? Vid fortsatt läsning skall man upptäcka att de kommande raderna är föga mer intresseväckande: "Det är möjligt att man inte accepterar dem, inte älskar dem, att man tvivlar pa dem. Men de är där, med sina ansikten, sina livsåskådningar, sina manér och sina manier, sina illusioner, sina förhoppningar, sina fötters form och sina tårs form, sin ögonfärg och sin hårfärg, sitt sätt att tala, sina tankar, förmodligen sin dödsålder, allt detta har passerat igenom oss". Blott en enda sak överraskar: "sina manér och sina manier" – detta till följd av en säregen alliteration baserad pa en etymologisk parallellbildning.

En banal, förutsägbar, oändligt lång, sjuradig uppräkning fordras alltså för att man slutligen skall höja en smula på ögonbrynet innan man strax låter det falla pa plats igen. Låt oss jämföra med Faulkners Sanctuary: "From beyond the screen of bushes which surrounded the spring, Popeye watched the man drinking." Eller med Knut Hamsuns Hunger: "Det var på den tiden då jag, hungrig till döds, irrade runt i Christiania, denna sällsamma stad som ingen lämnar innan den satt sitt spår i en". Den klassiska textens balansgång – kännbar t.o.m. genom översättningens filter –, dess förtätning av tidens och rummets enhet i två satser, dess retrospektiva uppenbarelse – vilken låter ana en flash-back – av berättelsen i dess helhet, kort sagt dess "brott" med den klassiska öppningsfrasen, allt detta sätter en obestridligt litterär stämpel pa dessa öppningspartier.

Le Clézio, som i alla blåsväder alltid rycker ut till romanens försvar, skulle göra gott i att sätta sig in i hur en roman är konstruerad. Ja, litteratur är en fråga om ord och fraser. Det är nämligen just det som skiljer Bernard Pivot fran Julien Gracq, och som gör att den förre aldrig skulle skriva Litteraturen i maggropen (La Littérature à l'estomac), redan av det enkla skälet att han vore oförmögen att skapa en dylik metafor, medan den senare för allt i världen aldrig skulle vilja delta vid Goncourt-juryns sammankomster eller för den delen vid Svenska Akademiens – vilken är föga bättre än den franska.

Le Clézios Nobelpris för den franska litteraturen, liksom omvärldens bedömning av denna dock fruktbara litteratur, flera decenneir bakåt i tiden, ty i Svenska Akademiens kölvatten skall det i fortsättningen heta, att det bästa Frankrike presterat sedan Claude Simon, det är att skriva, att vi alla - när allt kommer omkring – faktiskt är resultatet av en fader och en moder.

Ack och ve

2008-10-24T02:58:00.000-07:00

Tack vare fucking google translator (som för övrigt översätter skitsvårt till "very difficult") måste jag nu censurera mig själv.

Män är ju bättre författare

2008-10-23T03:08:00.000-07:00

När någon bestämmer sig för att leka Harold Bloom kunde man ju förvänta sig lite giftigare kritik av Yale-professorn i fråga än att trycka in Harry Potter and the "sorcerer's" stone (gärningsmannen är amerikan...) bland de 100 bästa böckerna genom tiderna.

Ted Gioia var den som blev mest arg på Horace Engdahls uttalande om "broad-mindedness" och "lack of insularity" i amerikansk litteratur. På sin hemsida greatbooksguide.com rasar han över att endast tre amerikaner har fått priset de senaste 52 åren.

Att "amerikaner" inte har fått priset särskilt ofta känns för mig mindre viktigt än att kvinnor inte har fått det. I Ted Gioias "alternativa nobelprislista" presenterar han ett förslag på vilka som skulle ha kunnat fått priset "istället" om det inte hade varit för "pettiness, politics and tokenism". Ha!

På Teds lista är förstås diverse européer ersatta med amerikaner. Elfriede Jelinek har blivit John Updike, Orhan Pamouk – Philip Roth, Pär Lagerkvist – Dorothy Parker. Detta är, vad jag kan se, enda gången då en manlig pristagare har blivit en kvinnlig på Teds lista. Tvärtom byter han ut kvinnor mot andra kvinnor (Dorris Lessing blir JK Rowling) och gör sig helt av med bland annat Wislawa Szymborska och Toni Morrison (men är inte hon amerikan, eller?). Intressant är också att Selma Lagerlöf är ersatt med August Strindberg.

På den "alternativa nobelprislistan" har vi alltså till och med färre kvinnor än i verkligheten. Inte blir det bättre när Ted börjar göra listor på de 100 bästa böckerna genom tiderna (Fyra kvinnor: Brontë, Woolf, Austen och JK Rowling är representerade) eller får för sig att han ska slå fast vad som är The New Canon. The New Canon utgörs av böcker skrivna efter 1985. Man skulle ju kunna tänka sig att det vore en smula enklare att hitta fantastiska böcker som inte är skrivna av vita män, men ack nej. Det är fortfarande grabbigt så att det förslår med Cormac McCarthy, Ian McEwan och Paul Auster i spetsen. Kvinnorna har kommit att utgöra 30 % av den nya kanon. Vilket fantastiskt steg framåt.

Länktips från S

2008-10-22T07:26:00.000-07:00

Zadie Smith skriver intressant och skitsvårt om Kafka.

en krönika...

2008-10-20T17:08:00.000-07:00

...om Edinburgh finns på ergo.nu

Artikelsök Nauwerck.

Jouissance = extas?

2008-10-20T15:08:00.000-07:00

Roland Barthes har i en fin liten bok beskrivit hur texten kan förstås som ett njutningsmedel - som pleasure (plaisir - jag kommer (som ett utslag av stor generositet) framöver att förse mina fransktalande läsare med franska termer). Njutning uppnås genom igenkänning, det vill säga när föreställningar som vi känner igen speglas i texten. Denna typ av "läsbar" (readerly, lisible) text är denotativ i den mening att den inte lär oss någonting nytt eller på något sätt utvidgar våra subjekt - dock kan den fortfarande förse oss med njutning. Själv är jag av åsikten att den sortens njutning är den främsta anledningen till att människor läser.

Barthes talar också om en annan text, en text som är "writerly" istället för "readerly", "scriptible" istället för "lisible", konnotativ istället för denotativ. Istället för att bekräfta våra föreställningar representerar denna text en brist, ett tomrum (ibland i så hög grad att texten blir oläslig). Längtan efter att fylla det tomrummet kan närmast beskrivas som "eros" och läsningen blir en erotisk upplevelse i den meningen att "driften" kan jämställas med den sexuella. När behovet/driften tillfredsställs uppstår en känsla av extas (bliss, jouissance).

Vi har alltså njutning och extas, men extas ska inte förstås som förstärkt njutning, det är två helt skilda företeelser (trots att båda i någon mån är sexuellt konnoterade). Det bör också nämnas att även om den erotiska läsningen också påverkar kroppen, är det en skillnad på läsning och erotisk praktik. Exempelvis: paradoxalt nog är den erotiska texten i de flesta fall förmodligen ett exempel på text som är "läsbar", som ger "pleasure" - inte extas (Wittkop är ett undantag, därmed inte sagt att man hamnar i sexuell extas av att läsa Wittkop, hoppas att ni är med mig).

"Pleasure" kan låta nog så trivialt i sammanhanget, men det är ändå njutning. Och när man talar om vad som ger njutning kan man inte längre tala om "bra" eller "dålig" litteratur. Jag kan inte påstå att min världsbild utvidgades nämnvärt av att läsa Stephenie Meyers twilight-serie, men njutningen var ändå jämförbar med den jag kände när jag läste Zadie Smiths senaste. När man talar om njutning finns det ingen mening med att skilja mellan högkultur och lågkultur.

Återstår frågan: kan litteratur inom ramarna för lågkulturen vara "writerly" text. Kan den utmana subjektet och ge oss en själslig orgasm?

Vulgovåld

2008-10-06T12:28:00.000-07:00

Jag följer tv-serien Dexter.

Jag står inte ut med att andra människor följer tv-serien Dexter.

Dexter är en jävligt sjuk serie vars genomslag närmast kan beskrivas som perverst. På pappret heter det att serien vill dekonstruera "The serial killer". Tittarna sympatiserar med "den gode" psykopaten Dexter, förstår hans position som outsider, engagerar sig i hans relationer. För varje avsnitt får tittaren en ny ledtråd till varför Dexter råkade bli en massmördare. Svaret finner vi förstås i hans undermedvetna. En taskig, förträngd barndom.

Pseudo-psykoanalys och kvasiintellektualism ger en fin fernissa till något som i själva verket både är vulgärt och obehagligt. Inom ramarna för en "smart" serie är det plötsligt okej att en man tar rättvisan i egna händer och styckmördar "onda människor". Kameran frossar i närbilder på amputerade lemmar, ruttnande lik och blodiga yxor. Å så tillfredsställande! Utrota de jävla asen som om de vore skadedjur. Fan att det inte finns en Dexter i Sverige som kan ta itu med Skräckpappan (eller heter han Källarmonstret nuförtiden?) och Anders Eklund.

Om tv-serien West Wing har beskrivits som osund eskapism för besvikna demokrater, är fantasin om (den närmast gudasände) "hämnaren" de dödsstraffshetsande republikanernas groteska motsvarighet.

Somers town

2008-10-03T05:07:00.000-07:00

Efter This is England talade alla om två saker: den snygga estetiken och det försutsägbara slutet.

I Shane Meadows nya film Somers town blir estetiken mer förutsägbar och slutet mer inställsamt. Det är inte lätt att vara på rymmen och det är inte lätt att vara illegal invandrare. Tur att det finns undersköna fransyskor som kan lysa upp tillvaron. Tur att det transnationella tågbolaget Eurostar finns så att man kan åka till Paris och söka upp sin fransyska när hon har försvunnit. Tur att Eurostar var villiga att bekosta filmen.

Och omotiverad svartvit film är det värsta jag vet. Att fransyskorna gör sig bättre i svartvitt är inte ett tillräckligt starkt skäl.

Golliwogs

2008-10-03T02:59:00.000-07:00

Enid Blyton som skrev om The famous five (jag samlar material för ett långt och analyserande inlägg om The famous five) skrev också om "Golliwogs". Kanske minns ni att hunden Timmy oftade brukade morra när svartmuskiga 'zigenare' eller andra 'tattare' dök upp i böckerna? Kanske minns ni att Anne lagade mat medan Julian, George och Dick fiskade upp skatter med båten? Förlegade värderingar? Nå, som ni kan se är Golliwogs är mycket, mycket värre.

Helt anspråkslöst om Freud

2008-09-27T05:42:00.000-07:00

I "Der Wahn und die Träume in W. Jensens Gradiva" beskriver Freud hur dröm och verklighet i litteraturen tvinnas kring varandra. Litteratur = dagdröm.

Jensens berättelse om Gradiva är såhär: en dammig arkeolog förälskar sig i en romersk relief - Gradiva - och börjar dagdrömma om densamma. Efterhand övergår förälskelsen i besatthet och arkeologen börjar se Gradiva traska omkring på Wiens gator. Vem är egentligen Gradiva, frågar sig läsaren. En hallucination? Ett spöke? Ett bevis på att arkeologen är på väg in i galenskap?

Det visar sig att Gradiva är en människa av kött och blod. Hon heter Zoe (betyder enligt Freud "liv" på grekiska) och är arkeologens barndomsvän. Eftersom han har varit så uppslukad av att vara arkeolog har han helt förträngt minnena av henne, men i hans dagdrömmar kommer minnena tillbaka i gestalt av en romersk relief.

Freud gör (utan att överhuvudtaget reflektera över att både arkeologen och Zoe är fiktiva gestalter) en poäng av att dagdröm (läs: litteratur) kan förstås som ett illusionstrick som gör ett slags kommunikation med det undermedvetna möjlig. Men dagdrömmen/litteraturen är inte nödvändigtvis av godo. I berättelsen befriar Zoe, genom påminnelse arkeologen från illusionen. Hans förträngda minnen har fått verklig gestalt. Paret kan gifta sig och leva happily ever after. Voilá: fallet är löst. Doktorn putsar belåtet sina glasögon.

Allas vår egen Harold Bloom har kallat Siegmund Freud för "en stark poet", och Freud är uppenbarligen mycket suggestiv att läsa, särskilt som essäist. Men när jag läser om Gradiva och Zoe måste jag fundera över vad detta dubbla kvinnoporträtt verkligen betyder.

Gradiva är drömmens kvinna. Zoe är verklighetens eller "livets". Det vill säga: Gradiva är litteratur och Zoe är utvägen ur litteraturen. Gradiva är en projektion av mannens begär, en gengångare från ett förlorat barndomsparadis. Hon är innesluten som en fluga i bärnsten. Mannen älskar denna kvinna som älskar sig själv via mannens kärlek till henne. Inte för att hon är åtråvärd i sig genom sin sexuella självtillräcklighet, utan för att hon är en projektion av hans infantila narcissism. Gradiva kan förstås som ett bortförklarande och ett underordnande av den starka och självständiga kvinnotypen.

Men vem är då Zoe - livets kvinna? Som barn inspirerar hon arkeologen (poeten) till fantasin om Gradiva (till litteraturen), men som vuxen upplöser hon samma fantasi. Vad betyder det?

Kryptozoloogi

2008-09-25T04:55:00.000-07:00

...är en intressant vetenskap. Kryptozoologer letar efter mytomspunna djur såsom Snömannen, monsterfladdermöss, enhörningar och sjöodjur. Ibland visar sig myten vara sann, exempelvis flöt en jättebläckfisk iland på Antarktis för några år sedan. 2008 har varit ett stort år inom kryptozoologin, inte bara har man sett Bigfoot igen, även Storsjöodjuret blev fångat på film i början av sommaren.

Storsjöodjuret har emellertid, som vi alla vet, en betydligt mer berömd storasyster.

Åker man buss i de skotska högländerna blir man utlovad "monster hunting". Visserligen fick vi lämna våra spjut i souvenirshopens paraplyställ, men jag lärde mig ändå en del av utställningen:

1) att det är för kallt i Loch Ness för att urtidsödlor ska kunna överleva.
2) att det finns för lite fisk i sjön för att Nessie ska bli mätt.
3) att de flesta observationerna gjordes sommaren 1933. En ovanligt het sommar då värmen kan ha orsakat hallucinationer hos de stackars invånarna i Drumnadrochit (som monsterbyn heter).
4) att Skottland har bränt alla resurser för de kommande 100 åren i sitt letande efter Nessie (bland annat involverades typ samtliga signalubåtar och jaktplan i landet). Det är därför som Skottland är beroende av bidag från England och det är, som vi alla vet, anledningen till att skottar och engelsmän hatar varandra.
5) att Nessie inte finns, men om hon finns är hon en ovanligt stor säl, mal eller ål (!)

Utställningen vi besökte hette "The official monster exhibition", kanske har de en mer optimistisk inställning på "The original monster exhibition" som vi tyvärr missade. Det var dags att lämna Drumnadrochit för att ta en titt på another intriguing animal: "Hamish the hairy cow". Fortsättning följer.

Charmig monsterby med många plastödlor. Fin kontakt mellan mig och Nessie.

Akademisk etikett

2008-09-20T11:32:00.000-07:00

Nästnästa vecka börjar min kurs i teori och metod. Men innan jag ägnar mig helt åt Freud kan jag välja att medverka i ett antal workshops. Där behandlas viktiga frågor som:

• How to make the most of e-mail in academia; notes on e-mail etiquette in the academic context: how to correspond with professors effectively.
• When should one begin to present work at academic conferences; how to determine which scholarly journals one should read while in graduate school; why it is important to keep abreast of current research conducted elsewhere.
• How to develop useful relationships with students working elsewhere.

Och, naturligtvis:

• Why it is important to be especially nice to archivists (even if you don’t think that you use archives).

My name is:

2008-09-19T03:00:00.000-07:00

Marlene
Marline
Melly
Meleen
Melanie
Maline
Ma-lin

muslim stand up

2008-09-17T04:43:00.000-07:00

En tråkig sak med att inte tala sitt modersmål är att man blir vingklippt som humorist. Särskilt svårt är det att vara rolig på samma sätt som britter är roliga - det vill säga att vara verbal och "clever", finurlig och sarkastisk på samma gång . Igår såg jag standup med Shazia Mirza som är en av de fyra komiker jag kan namnet på.

Man hör ofta att kvinnliga komiker inte är roliga. Kvinnliga komiker är ofta inte roliga eftersom avsändaren utgör en avgörande variabel när det handlar om att dra skämt (detta är självklart djupt orättvist). En kvinna är rolig när hon är sval och ironisk. En kvinna är vulgär om hon är politiskt inkorrekt (föreställ er en kvinna dra Magnus Betnérs repertoar). Av samma skäl är det inte speciellt roligt när vita män skämtar om muslimer. När en muslimsk kvinna skämtar om muslimer är det däremot väldigt roligt. Se här.

möss och människor

2008-09-14T19:04:00.000-07:00

Jag bor i ett gammalt hus. Klockan är tre på natten och för fyra minuter sedan såg jag en mus i mitt rum. Mus inte råtta, men ändå. Jag kan inte somna om.

Chavs

2008-09-13T05:46:00.000-07:00

Chavs sitter längst bak i bussen. De gillar blingbling och fejkdesign. De bär magtröjor eller träningsoveraller där benen är instoppade i strumporna. Deras mest utpräglade accessoar är burburrykepsen. Om det finns någon aristokrati inom chavkulturen består den av Victoria Beckham.

Chavs associeras med tonårsgraviditeter, fetma, dålig engelska och dålig smak. De hänger på offentliga platser och uppträder ofta hotfullt. Kort sagt: de är vulgära. Tidigare generationer hade kallat dem "nouveau".

Det krävs inte särkilt mycket hjärna för att räkna ut att termen "chav" är ett nedlåtande, patroniserande sätt att förhålla sig till människor med låg social status. Det är inte heller konstigt att det är just i Storbritannien som underklassen är den mest aggressiva i Europa. Men vad hjälper det när man blir trakasserad på gatan? Stå över det och alltså skriva under på att man står över dem? Käfta emot och få på käften? Förslag?

Motståndets roman

2008-09-11T04:26:00.000-07:00

Apropå metafiktion ligger nu denna essä uppe på Ergos hemsida.

Iakttagelser

2008-09-10T03:17:00.000-07:00

Jag har precis börjat läsa Jane Harris The Observations som utspelar sig i trakterna omkring Edinburgh under 1800-talet. Det är historisk metafiktion, inte helt olik Sarah Waters böcker. Även detta är ett slags omskrivning av De Stora Berättelserna, en röst från marginalen (i detta fall verkar de marginaliserade i första hand bestå av en samhällsklass som vanligtvis inte kommer till tals, men jag har bara kommit tjugo sidor in i berättelsen).

Det finns metafiktion som är narrativ - det vill säga texten tematiserar sig själv genom att på något sätt handla om litteratur. The Observations börjar exempelvis med att Bessie får bläck och en skrivbok av sin "missus" för att skriva ner sina "daily doings". Det finns också metafiktion som är lingvistisk. The Observations drar uppmärksamheten till skriften som sådan eftersom den är skriven på skotsk dialekt. En replik kan se ut såhär: "I fwhill be coming with you. Hand you can be making me dinner. Hand hafterwards fwhee can be making a baby."

Även framsidan till The Observations är metafiktiv - den föreställer någon form av brev, vilket antyder att romanen kommer att handla om det skrivna ordet. Det är en relativt kommersiell framsida (även om den knappast kan jämföras med de blanka omslagen till Sarah Waters böcker). Vi får se vad som händer när den kommer på svenska. Packeteras den som crime fiction eller som metafiktion? Minette Walters eller Paul Auster?

En egen iakttagelse: anledningen till att alla utbytesstudenter jämt har sjutton lager kläder på sig, klänningar ovanpå byxor etc. beror på att de är vana att frysa.

Vampyrdebatten del 2

2008-09-08T08:51:00.001-07:00

Vad är det egentligen som debatteras? Jo det är huruvida böckerna är "bra" läsning, eller "dålig" läsning. Kan böckerna vara "skadliga" och blir man ett "offer" om man läser dem.

Vilka är premisserna bakom denna debatt?

Vi ställer oss frågan: är all läsning bra läsning? Här har Kjersén Edman uppenbarligen en annan åsikt än bokhororna. Jag är böjd att hålla med henne: är all musik bra musik? All konst bra konst? Nej. Det betyder emellertid inte att man inte kan eller bör läsa böcker med "osunda värderingar". Tycker Kjersén Edman att man som ung även bör undvika Bukowski? Stig Larsson? Strindberg?

Ett argument man ofta hör är: det finns så mycket annat som man kan läsa istället. Det vill säga: varje gång man läser en Cosmopolitan väljer man samtidigt bort att läsa Virginia Woolf. Som om Virginia Woolf kunde fylla samma behov som Cosmopolitan.

Är dessa facebooktjejer som debatterar huruvida "Jacob Black should inprint on a MURDERER" eller om det någonsin kommer att finnas en man jämförbar med Edward Cullen då offer? Nja. De har humor, de förhåller sig distanserat, de plockar de bitar ur Twilight-serien som intresserar dem. Förmodligen är det skadligare för dem att läsa Strindberg. Personligen tror jag att det är tidningsvärldens behov av att polarisera åsikter som gör detta till en debatt överhuvudtaget.

Vampyrdebatt

2008-09-08T03:08:00.000-07:00

Vampyrer är inne tydligen (har de inte alltid varit det?) Ändå har det dröjt ända till nu innan man har börjat diskutera Stephenie Meyer på kultursidorna. Här är inlägget som utlöste debatten - en nedlåtande men stundtals rolig (om än inte särskilt påläst) krönika. Här, här och här försöker några engagerade läsare antingen ursäkta sig, eller ge svar på tal.

Jag tycker ändå att Nauwerck och Winberg gör den mest intressanta analysen. Vari ligger böckernas dragningskraft och hur speglas vårt samhälle i dem? Kan de vara subversiva trots att de är könsstereotypa? Läs här.

Warrender Park Terrace

2008-09-07T11:24:00.000-07:00

Först slås jag av att Skottland ser ut som Sverige, sedan av att det är fulare än Sverige. Vi närmar oss staden och parkerna. I hörnet av the Meadows stannar bilen. Lägenheten ligger högst upp i ett georgianskt tegelhus med gul dörr. I Edinburgh är alla hus i olika nyanser av grått. Enrico och Maria hjälper mig att bära väskorna fyra trappor. Jag får ett par nycklar och:

detta måste vara definitionen av bobo: massa yta, högt i tak, svinkallt. Dörrarna och rummen är målade i olika färger: mörkblått, vinrött, gräsgrönt (mitt i "friendly yellow" som sagt). Det finns hundra dörrar i denna lägenhet men de flesta leder ingenvart. En går inte att öppna. En annan går till ett "box room" där jag slänger in mina resväskor. En stege hänger från takfönstret, man kan sitta på taket och dricka te. Ett ostämt piano i hallen, igenmurade öppna spisar i varje rum. Köket har gasugn och utsikt mot en trädgård. När jag ställer upp böckerna i den lilla rangliga bokhyllan vid fönstret fryser jag visserligen, men är nöjd.

Senare visar Maria mig staden. Vi ser slottet, the Royal mile, några chavs och universitetet. Jag köper en macka med ost (riven cheddar) och skinka to go och förvånas över a) det vänliga bemötandet b) avsaknaden av sallad på mackan. Maria tycker att det är typiskt svenskar att vilja ha en nyttig macka. På hemvägen går vi förbi ett snabbköp. De har ingen grönsaksdisk. Jag upplever den (hittills första) förnimmelsen av ångest, men hittar en gammal bortglömd paprika i ett hörn. Jag försöker köpa crackers till västerbottenosten jag har med mig. Deras degistivekex är doppade i choklad. I ett litet antikvariat i närheten söker man personal. Det är stängt nu, men det kan ju hända att The Wives of Bath ligger där och väntar på mig.

Mitt hus sett från Meadows.